Anförande i debatten om regeringens skrivelse om hemliga tvångsmedel 18/2

Fru talman! Jag ska inte tala så länge. Det mesta har redan sagts här i dag.

Detta är viktiga frågor. Vi som parlament har ett ansvar för att granska hur de hemliga tvångsmedlen används. Det vi nu behandlar är alltså 2008 års användning. Det kan tyckas lite sent eftersom det nu är 2010. Jag skulle verkligen önska att det skulle kunna ske lite snabbare.

Även vi i Centerpartiet vill betona att vi tycker att den här skrivelsen skulle kunna vara lite mer omfattande. Vi har nu hört från både Otto von Arnold och Ulrika Karlsson att regeringen har fattat beslut om att ge i uppdrag till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att se över skrivelsen och ta fram bättre statistik, för den skrivelse som vi får från regeringen bygger så klart på de uppgifter som regeringen får från myndigheterna. Det finns ju inte så många andra alternativ.

Man kan också konstatera att om den här regeringsskrivelsen för 2008 om hemliga tvångsmedel inte är tillräckligt bra är den ändå bättre än den var tidigare. Den var inte tillräckligt bra under Thomas Bodströms tid som justitieminister och den är inte heller tillräckligt bra nu när vi har Beatrice Ask som justitieminister. Men med det beslut som fattas i dag kommer det att bli bättre.

Ulrika Karlsson var inne på när man får använda hemliga tvångsmedel. Jag vill lägga till gränserna för vilka brott det måste gälla. Det är väsentligt att komma ihåg att polis och åklagare inte alls får använda hemliga tvångsmedel om det inte rör sig om mycket grova brott.

För hemlig teleavlyssning gäller att det inte får vara lägre straff än två års fängelse i straffskalan. Det är ett fåtal brott som har så höga straff i straffskalan. Det får också användas om det aktuella brott som utreds antas ge mer än två års fängelse.

När det gäller hemlig teleövervakning är gränsen inte lindrigare straff än 6 månaders fängelse.

Tittar man på när hemliga tvångsmedel har använts är det i stor utsträckning vid grova narkotikabrott. Det är framför allt då som polis och åklagare använder hemliga tvångsmedel. Det har också handlat om dråp, mord, grova rån och liknande. Det är alltså vid mycket grov brottslighet som detta används.

Det är också på något sätt självreglerande, för det kräver mycket resurser av polisen. Att ha någon som sitter och lyssnar vid en teleavlyssning drar mycket resurser. Polis och åklagare använder alltså inte hemliga tvångsmedel om det inte är alldeles nödvändigt av den enkla anledningen att det drar så mycket resurser.
Jag hoppas att vi står här nästa år också, vilket är upp till väljarna, och diskuterar den årliga och förhoppningsvis bättre skrivelsen. Vi ska dock komma ihåg att den trots allt är bättre nu än den varit under tidigare mandatperioder.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.