Är det konstigt att förstå andras känslor?

Måste berätta om en konstig intervju som jag har gjort med anledning av Hovrättens dom i Sturebymålet. HovR fastställde TR:s dom, dvs 1 år och 8 månaders sluten ungdomsvård både för pojken som erkänt mordet på Therese Johansson Rojo och hans f.d. flickvän som dömdes för anstiftan till mord. Efter domen har det blivit en diskussion om att 1 år och 8 månader är ett för kort straff för mord och anstiftan till mord och att det skulle vara fel att räkna ut den unges straff utifrån vilket straff en vuxen skulle ha fått för samma brott.

Hovrättens dom har inte vunnit laga kraft och jag tänker inte uttala mig om domen och samma sak sa jag till journalisten igår. Sedan la jag av någon anledning till att jag tycker det är olyckligt om vi börjar diskutera i termer som att 1 år och 8 månader är kort tid för en ung människa att sitta inlåst. Om jag tänker tillbaka till min egen ungdom så hände det väldigt mycket mellan jag var 16 och 18 år och jag tyckte knappast att det var kort tid med 1 år och 8 månader. För de dömdas föräldrar är det inte heller kort tid med 1 år och 8 månader. Jag förstår hur förtvivlade de dömda och deras föräldrar är och jag förstår att de med all sannolikhet tycker att 1 år och 8 månader är ett långt straff.

Då sa journalisten: “Så du tycker att de borde ha ett kortare straff?”

Varefter jag svarade ungefär: “Nej. Jag säger bara att jag kan förstå de dömda och deras föräldrars förtvivlan över vad som har hänt och att de förmodligen inte tycker att 1 år och 8 månader är ett kort straff. På samma sätt som att jag förstår den mördade Therese föräldrar som förmodligen tycker att 1 år och 8 månader är ett för kort straff i jämförelse med deras “straff” att aldrig någonsin få tillbaka sin dotter.”

Då sa den något förbryllade journalisten: “Tycker du alltså att de borde ha fått ett hårdare straff?”

Och jag svarade: “Nej, jag tycker varken att den utdömda domen är rätt eller fel. Jag tycker varken att straffet är för långt eller för kort. Jag tycker inte någonting om domen (offentligt) eftersom den inte har vunnit laga kraft. Men jag kan förstå hur de dömda och deras föräldrar känner och jag kan förstå hur den mördades föräldrar känner.”

Sedan gjorde jag något som jag inte brukar göra, jag ställde en motfråga till journalisten: “Kan inte du förstå hur de känner?”

“Jo… (tystnad)… visst kan jag det, men jag kan inte skriva en artikel om att straffet är både för långt och för kort…”

Jag svarade: “Det begriper jag, men om du ska skriva att jag förstår att de dömda och deras föräldrar tycker att 1 år och 8 månader är lång tid så måste du även skriva att jag förstår att den mördades föräldrar tycker att 1 år och 8 månader är kort tid.”

Jag började nämligen fundera på om jag inte hade sagt för mycket. Journalisten hade ju kunnat ta ut en del av mitt resonemang och sedan skulle det ha kunnat bli väldigt fel. Men jag fick faktiskt svaret: “Det lovar jag.” Och ännu har jag inte hittat någon artikel, åtminstone inte på nätet, där jag är med.

Jag borde lära mig att inte resonera så mycket när jag pratar med journalister, men svaren på komplicerade frågor är sällan enkla och då tycker jag att det krävs förklaringar med resonemang åt både det ena och det andra hållet. Nåja, det tycks ha gått bra den här gången.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

6 Responses to Är det konstigt att förstå andras känslor?

  1. profanum_vulgus says:

    Det var väl förbannat bra för att komma från en politiker, särskilt från högersidan.
    Det är klart att 1 år och 8 månader är lång tid för en 16-åring. Högstadiet kändes ju som en evighet, men tre år idag är inte så länge (jag anlade en åtel alldeles nyss, för drygt 1,5 år sedan).

    Sedan får man väl fundera över syftet med straffet. Är syftet att gärningsmännen ska utsättas för lidande för att stilla offrens hämndbegär?

  2. Nu blir jag orolig, vad skrev jag egentligen…:-)

  3. z999 says:

    Jag tyckte också att det var bra att väga in hur båda sidor ser på det. Fast för min del så anser jag att straffet ska tidsbestämmas efter att offret är 100% återställt. Och fram till dess får gärningsmannen sitta inne helt enkelt.

  4. profanum_vulgus says:

    z999:
    Om jag var offer under din straffideologi, skulle jag kunna få pengarna istället för gärningsmannens lidande då?
    Säg att jag blir påkörd på ett övergångsställe och skadar höften, det tar fem år innan jag är helt återställd. Men istället för att föraren ska sitta inlåst i fem år så vill jag ha fem miljoner av staten(som det kostar att låsa in någon i fem år). Skulle jag få välja det då?

  5. z999 says:

    @ Profanum_vulgus:
    Ja, det kunde man också tänka sig. Men gärningsmannen ska betala (e.g skattebetalarna, men han blir skyldig). Annars vid våldsbrott så anser jag att gärningsmannen ska betala fullt ut vad brottet kostat. Typ sjukhuskostnader och förlorade inkomster med mera, helt utan skattesubventioner.

    Eventuella strafflättnader ska enbart vara baserade på gärningsmannens vilja att kompensera offret (oavsett hur, alltså inte bara pengar).

  6. profanum_vulgus says:

    z999:
    Varför ska han betala när staten sparar in pengar?
    Kan han få betala det genom att avstå straff?

Leave a Reply

Your email address will not be published.