Anförande och repliker från debatten om våldsbrott och brottsoffer

Anf. 29 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år, och det är ungefär samma frågor som vi debatterar. Betänkandet utgår från de motioner som kom in under höstens allmänna motionsperiod. Man skulle kunna tro att debatten utgår från dessa motioner, men den har handlat om någonting helt annat i dag. Så kanske det fortsätter även när jag håller mitt anförande.

Många av de motioner som vi behandlar har vi behandlat många gånger tidigare, och därför är det i detta fall så kallad förenklad behandling. Mycket av det som vi nyss debatterade med anledning av betänkandet om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer skulle också kunna höra hemma i denna debatt om våldsbrott och brottsoffer.

Först av allt måste poängteras vilken påverkan på livet det kan innebära att utsättas för våldsbrott. Det kan gälla enstaka, allvarliga brott, men det kan också handla om upprepad brottslighet. Det är mannen som blir nedslagen i krogkön för att han råkat titta på fel tjej vid fel tillfälle, eller kvinnan som lever under ständiga hot om våld och i värsta fall dagliga slag och annat våld. Våld och rädsla för våld gör att många av dessa offer helt enkelt inte kan leva ett normalt liv.

Från samhällets sida måste vi göra allt vi kan för att stoppa våldet och för att göra livet lättare för brottsoffer. Det ska vara lätt att vända sig till någon som kan hjälpa till, och det ska vara lätt att polisanmäla och få hjälp genom den rättsliga processen.

De rättsliga myndigheterna är viktiga, framför allt polisen, men de ideella krafterna är också mycket viktiga. Kvinnojourerna, brottsofferjourerna, Bris och många fler gör ett viktigt arbete, och det ska de också ha ett stort tack för.

Om jag då går över till lite av det som debatten har handlat om tidigare kan jag inte låta bli att kommentera det som Elisebeht Markström uppehöll sig väldigt länge kring i sitt anförande, nämligen att det skulle ha blivit otryggare i Sverige med alliansregeringen. Jag har nu tagit med datorn hit för att jag inte ska säga fel.

Det känns obegripligt att Elisebeht Markström kan hålla detta anförande i kammaren i dag när Brå så sent som i måndags presenterade sin nationella trygghetsundersökning som visar att det är precis tvärtom. Jämförelsen mellan 2006 och 2009 visar att svenska folket känner sig tryggare och inte blir mer utsatt för brott.
Anmälningarna har ökat, men undersökningen visar att det inte är fler som säger att de faktiskt har utsatts för brott.

I denna undersökning har man tillfrågat 14 000 personer. När vi kommenterar partisympati- och opinionsundersökningar brukar det handla om 1 000 eller 2 000 tillfrågade. Här är det alltså 14 000 tillfrågade, så det är en mycket trovärdig undersökning.

Antalet personer som säger sig vara otrygga när de är ute på kvällen har minskat sedan 2006 från 21 procent till 16 procent. Det är alltså en högst markant skillnad. Det är fler som helt enkelt vågar vara ute och röra sig utan att känna sig rädda och otrygga.

Elisebeht Markström uppehöll sig också vid att det skulle vara stora regionala skillnader. Det är det. Men det hon ville antyda är helt felaktigt, nämligen att man skulle ha glömt bort landsbygd och glesbygd och satsat i städerna, och att de regionala klyftorna därmed skulle ha ökat. Något sådant kan vi inte se. Det är faktiskt tvärtom. Man känner sig otryggare i storstadsområdena. Otryggast känner sig människor i Västmanland, därefter kommer tyvärr Skåne. Man känner sig allra tryggast längst uppe i norr.

Detta är vad den nationella trygghetsundersökningen har kommit fram till. Om sedan Socialdemokraterna vill stå här i kammaren och säga att det är precis tvärtom är det väl upp till dem. De som lyssnar kan själva gå in på Brås hemsida och läsa och få veta hur verkligheten ser ut.
Fru talman! Liksom i förra debatten vill jag också i denna debatt lyfta upp några särskilda frågor som gäller barn som brottsoffer. Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ett ansvar för att brottsoffer ska få den hjälp och det stöd som de behöver. Lagstiftningen skärptes också 2007. Vi i Centerpartiet menar dock att det fortfarande finns brister, speciellt vad gäller barn som är brottsoffer och lever i samma hem och familj som gärningsmannen. Det är alltså barn som lever i familjer där någon är dömd för våldsbrott mot barnet och kanske även mot mamman, pappan eller något syskon.

Vi har sett alltför många fall där våldet fortsätter utan att samhället gör något. Inte sällan fortsätter en kvinna eller man att bo med den partner som är dömd för våldsbrott mot henne, honom eller barnen. Vi menar att socialtjänsten ska ha en skyldighet att genomföra en barnutredning i dessa fall för att se hur barnets levnadsförhållanden ser ut. Barnutredningen ska fokusera på barnets förhållanden och synliggöra bristerna i föräldrarnas förmåga att ge barnet en trygg tillvaro, omvårdnad och god fostran. Det måste också fungera när familjen flyttar från en kommun till en annan. Där har vi sett stora brister. Samhället kan inte stå vid sidan om och låta bli att ingripa.

Alltför många barn lever sitt liv under hot, osäkerhet och våld. Vi vet att rädda och osäkra barn ofta blir arga och frustrerade ungdomar, som lever ut sin frustration genom att begå brott mot andra.

En annan viktig fråga är processen när en förälder döms att betala skadestånd till sitt barn. Vi i Centerpartiet menar att det är rimligt att staten i de fallen betalar ut skadeståndet direkt till barnet och sedan tar över kravet på föräldrarna. Det ska inte vara så att barnet ska behöva utkräva skadestånd av sina egna föräldrar. Det är också viktigt att pengarna blir låsta på barnets konto, så att inte föräldrar kan ta ut dem och använda dem till helt fel saker. Redan i dag finns det begränsningar, men det finns också problem som behöver lösas.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 30 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Mitt anförande handlade inte om något helt annat. Det handlade om otrygghet och kopplingen mellan otrygghet och brottsutveckling i ett samhälle. Förnekar Johan Linander att det skulle finnas något som helst samband mellan hur brottsutvecklingen och brottsligheten i ett land ser ut och hur ett land förmår utjämna skillnader, se till att hälsotillståndet är gott och så vidare. Finns det inget sådant samband över huvud taget? Jag anser att det gör det, och det var detta som mitt anförande handlade om.

Jag talade nog inte om några regionala klyftor mellan landsbygd och stad. Jag har inte skrivit det i mitt anförande, och jag kan inte minnas att jag skulle ha sagt det. Det var nog Johan Linander som lyssnade lite dåligt eller tolkade in något som jag faktiskt inte sade. Jag citerade statsminister Fredrik Reinfeldt, som talade om att Sverige ska vara ett land som håller ihop, där sociala och regionala klyftor minskar. Det var i det sammanhanget jag använde det uttrycket. Det var alltså inte mina ord.

Jag hade önskat att Fredrik Reinfeldts uttalande hade blivit verklighet. Det är ju inte så. Nu ökar i stället skillnaderna. Utanförskapet ökar och arbetslösheten ökar. Människors möjlighet till egen försörjning minskar. Otryggheten ökar, helt enkelt.

Anf. 31 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det stämmer att Elisebeht Markström citerade statsministerns anförande från 2006, och det gjorde hon så klart i syfte att visa att han hade fel, det vill säga att de regionala klyftorna vad gäller trygghet och så vidare skulle ha ökat. Men så har inte skett.

När det handlar om sambandet mellan människors trygghet och att man har jobb, bra hälsovård och en fungerande skola ligger underförstått i Elisebeht Markströms fråga att det skulle ha blivit sämre med människors hälsa eller att skolan skulle fungera sämre. Så är ju inte fallet.

Jag tror att det finns ett samband, och om människor verkligen hade fått det sämre i sina liv och känt att de hade svårare att klara sig, att skolan inte skulle fungera eller att till och med sjukvården skulle fungera sämre, tror jag att vi också skulle ha sett att tryggheten hade minskat. Men vad visar den nationella trygghetsundersökningen? Jo, den visar precis det motsatta. Det logiska resonemanget haltar betänkligt.

Jag förstår att Elisebeht Markström inte har tagit del av Brås nationella trygghetsundersökning för 2009. Läs den gärna! Jag tror att Elisebeht Markströms anförande skulle ha blivit helt annorlunda om hon hade hunnit läsa den rapporten före dagens debatt.

Anf. 32 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Den nationella trygghetsundersökningen är inte en undersökning som ser till helheten och diskuterar människors upplevda trygghet, utan den handlar om hur man upplever risken att bli utsatt för brott och risken att röra sig ute i samhället, särskilt när det är mörkt. Det är det som den nationella trygghetsundersökningen handlar om.

Sanningen att säga, Johan Linander, är det en undersökning som tittar bakåt i tiden, eller hur? Den tittar inte framåt i tiden. Självklart är det så. Man har frågan 14 000 personer under förra året hur de upplever tryggheten.

Skulle man fråga alla dem som är arbetslösa och de ungdomar som inte kommer i närheten av en anställning hur de upplever sin trygghet i vidare mening tror jag att svaret skulle komma att vara helt annorlunda. Självklart finns det ett samband med hur ett samhälle vill och förmår utjämna skillnaderna i livsvillkor mellan människor. Det är självklart. Allt annat vore knasigt. Jag tror heller inte att Johan Linander skulle förneka att det finns ett sådant samband.

Nu ökar arbetslösheten. Vi har 9 procents arbetslöshet i Sverige. Vi har mängder med människor som står utanför försörjning. Det är 500 000 som har lämnat a-kassan. Barnfattigdomen har aldrig varit så hög. Det är 200 000 barn som lever i relativ barnfattigdom i Sverige. Det är väl ändå en beskrivning av att tryggheten har försämrats för alla dem som drabbats?

Det handlar inte bara om dem som drabbas direkt. Detta kommer att påverka hela samhället. Det kommer att påverka Johan Linander. Det kommer också att påverka mig och alla andra runt om.

Anf. 33 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag tycker att det är lite konstigt att man ifrågasätter Brås nationella trygghetsundersökning när 14 000 människor är tillfrågade. I vilka opinionsundersökningar är det så många? Det är klart att den här undersökningen är trovärdig.

Man har frågat hur människor upplevde sin trygghet under 2009, mitt under den värsta globala ekonomiska kris vi har haft på årtionden. Det är klart att fler har blivit arbetslösa. Fler har kanske känt en osäkerhet inför framtiden. Trots detta är det bättre 2009 än det var 2006 när Socialdemokraterna styrde landet.

Hur ska man tolka det? Mitt under en brinnande global ekonomisk kris upplever människor sig tryggare än de gjorde 2006. Skillnader mellan livsvillkoren betyder självklart mycket, och det finns ett samband. Men vad betyder då det här resultatet?

Jo, att det inte har försämrats när det gäller skillnaderna mellan livsvillkoren i förhållande till 2006. Om så hade varit fallet hade väl människor känt sig otryggare, precis enligt Elisebeht Markströms eget resonemang? Med större skillnader mellan människors livsvillkor skulle vi ha betydligt fler brott och otrygga människor. Nu är det tvärtom.

Med Elisebeht Markströms eget resonemang kan vi bara dra slutsatsen att den här nationella trygghetsundersökningen visar att folk faktiskt inte känner sig otryggare. De gör inte det, eftersom det inte har blivit större skillnader i livsvillkoren än det var 2006 när vi hade en stor arbetslöshet trots att vi befann oss i en högkonjunktur.

Svenska folket får väl göra ett klokt val och se vem som ska fortsätta styra det här landet i höst.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.