Anförande och repliker i debatten om “Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”

Anf. 17 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! När man lyssnar på den här debatten och på en del av de tidigare talarna skulle man kunna tro att vi debatterar Stockholmsprogrammet, att det är dags att säga ja eller nej till ett Stockholmsprogram. Men så är ju inte alls fallet.

Det vi debatterar här i dag är Europeiska kommissionens meddelande med titeln Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst. Detta meddelande är ett underlag för att ta fram ett nytt femårigt arbetsprogram för de rättsliga och inrikes frågorna inom EU. Det är ett nytt program som ska ersätta det gamla Haagprogrammet som upphör vid det här årets utgång.

Detta nya program ska diskuteras och förhandlas fram under det svenska ordförandeskapet i höst och förhoppningsvis antas i slutet av året. Redan nu kallas det Stockholmsprogrammet. Det är ganska naturligt. Det brukar bli staden där man befinner sig som ger namn åt nya program, liksom Haagprogrammet och före det Tammerforsprogrammet. Men i nuläget finns det inget Stockholmsprogram att debattera eller ta ställning till. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för dem som lyssnar på debatten att förstå vad vi faktiskt pratar om. Annars riskerar det här att bli obegripligt. Det kanske inte heller är så konstigt eftersom det inte verkar som om ens alla partier har förstått vad frågan handlar om.

Herr talman! Jag har plockat fram reservationerna, eller de avvikande meningarna som det heter, i de yttranden som andra utskott har lämnat in till justitieutskottet inför denna behandling av kommissionens meddelande.

I konstitutionsutskottet skriver Vänsterpartiet och Miljöpartiet att de avvisar Stockholmsprogrammet. I civilutskottet och socialförsäkringsutskottet skriver Vänsterpartiet samma sak. De avvisar Stockholmsprogrammet. Hur kan man avvisa något som inte finns än? De ombeds att yttra sig om kommissionens meddelande, och de svarar att de avvisar Stockholmsprogrammet – som ska antas någon gång framåt jul.

Det kanske är så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej oavsett hur det kommande Stockholmsprogrammet kommer att se ut. Det vore en alldeles sensationell sorts politik att redan på förhand faktiskt säga klart och tydligt: Vi kommer att säga nej, oavsett om det förslag som läggs fram är bra eller dåligt.

Det är tydligt. Då vet vi vad ni menar.

Eller vi kan tolka det som att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte tycker att EU ska ha något femårigt arbetsprogram att jobba utifrån. Det skulle betyda att varje halvår ska ordförandeskapet driva de frågor som just då är intressanta. Det skulle med all sannolikhet bli de frågor som är aktuella i just det landet vid just det tillfället. Det skulle vara bra att få ett klargörande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet vad ni egentligen menar. Jag tror att de allra flesta – jag vet att det gäller också Socialdemokraterna, även om Thomas Bodström nu har försvunnit från salen – förstår att det är bättre att ha en gemensam målsättning av hur man vill att samarbete ska utvecklas i stället för att springa på den ena bollen och sedan på den andra bollen och egentligen inte veta om man springer åt rätt håll. Det blir lätt, som Henrik von Sydow var inne på, än slank han hit, än slank han dit och än slank han ned i diket.

De flesta av oss kan säkert vara överens om att det behövs ett program för hur samarbetet inom EU ska utvecklas på området. Nästa fråga är, så klart, den viktiga frågan hur det ska utvecklas.

Det program som nu gäller, Haagprogrammet, förhandlades fram 2004 i efterdyningarna av det fruktansvärda terrordådet i Madrid, som dödade nästan 200 personer och skadade över 2 000. När man läser Haagprogrammet ser man tydligt kopplingarna. Det är behovet av terrorbekämpning som ligger till grund för Haagprogrammet. Haagprogrammet förhandlades fram 2004. Då var den tidigare talaren här justitieminister, alltså Thomas Bodström.

När vi nu kan läsa kommissionens meddelande inför det nya programmet, Stockholmsprogrammet, ser vi tydligt att det faktiskt är andra tider. Europa har delvis återhämtat sig och kommit över nine eleven-, Madrid- och Londondåden. Det finns en helt annan balans mellan terror- och brottsbekämpning å ena sidan och skyddet av personlig integritet och rättssäkerhet å andra sidan.

Jag vill påstå att detta inte ens är något tyckande utan fakta. Ingen som har läst både Haagprogrammet och kommissionens meddelande kan påstå att de går i fel riktning. Kommissionens meddelande inför Stockholmsprogrammet går i riktningen till förmån för den enskildes rättigheter. Sedan är nästa fråga om det går tillräckligt långt. Där kan vi säkert ha olika åsikter. Mitt och Centerpartiets svar är nej. Vi tycker inte att kommissionens meddelande går tillräckligt långt. Vi vill ha ännu större tyngd på rättssäkerhetsfrågorna och integritetsfrågorna.

Herr talman! Med tanke på hur Haagprogrammet har varit inriktat på terrorbekämpning och andra repressiva åtgärder är det nu verkligen viktigt att åtgärderna utvärderas, för att se om de har varit effektiva och vad de har inneburit för enskilda medborgares integritet. Om en sådan utvärdering visar att en åtgärd inte har varit effektiv eller att den har inneburit ett oproportionellt stort intrång i integriteten i förhållande till behovet och effektiviteten måste åtgärder vidtas. Man kan vidta åtgärder för att höja effektiviteten. Man kan vidta åtgärder för att minska intrånget i den personliga integriteten. Eller man kan helt enkelt ta bort lagarna, ta bort åtgärderna. Om de inte har varit bra, om de inte har varit effektiva, om inte behovet fanns eller om det var ett för stort intrång i integriteten: ta bort dem. Vi måste ibland kunna backa om det har blivit fel.

Detta är också en fråga som den europeiska datatillsynsmannen tog upp i sitt yttrande över kommissionens meddelande. En annan fråga som datatillsynsmannen tar upp och kritiserar är kommmissionens förslag på ett system för elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas territorium. När man läser kommissionens korta text om detta kan man få uppfattningen att det ska handla om ett heltäckande system där alla resor in och ut ur EU ska registreras. Det skulle till exempel innebära att en värmlänning som åker till jobbet i Norge skulle registrera sin resa. Redan på det här planet kan jag säga att vi från Centerpartiets sida säger nej till ett sådant register.

En förklaring till vad kommissionen menar som har framförts är att det inte skulle handla om EU-medborgares resor in och ut ur EU utan det skulle vara icke-EU-medborgares resor som ska registreras. Det skulle kunna jämföras med när vi åker till USA eller Australien där vi fyller i formulär om vilka vi är och var vi ska bo och så vidare när vi kommer in i landet eller på flygplanet dit. Men fortfarande skulle en sådan registrering innebära att norrmän som ska till Sverige skulle behöva registrera sin resa. Rent praktiskt vet vi att det inte skulle fungera speciellt bra eftersom det är lätt att ta sig över gränsen. Nu är Norge med i Schengen, så det kan bli något annat förslag som läggs fram. Eftersom vi inte riktigt vet hur registreringen av resor ska se ut och vad som är tänkt har vi från utskottets sida valt att skriva i kapitlet om utskottets granskning att det är viktigt att särskilt beakta professionaliteten och behovsaspekten av ett sådant system för registrering av resor.

Herr talman! En viktig kritik som också har framkommit med anledning av kommissionens meddelande är viljan att samordna och ge tillgång till olika register. Vi i Centerpartiet anser att sådana planer måste vägas mycket noga mot integritetsintrånget, rättssäkerheten och risken för missbruk. Man ska vara medveten om att det finns risker för att uppbyggda register kommer att missbrukas.

Samtidigt ska man inte göra det lätt för sig så att man bara väljer att säga ja eller nej. Frågan är inte så enkel. För dem som bara säger nej – det har vi hört tidigare – skulle jag vilja ta det svenska bilregistret som exempel. Om danska polisen behöver tillgång till det svenska bilregistret för att kunna lagföra brott och förseelser som sker med svenska bilar i Danmark – de är ganska många – ska danska polisen ha tillgång till det svenska bilregistret? Man kan säga att de redan i dag har det eftersom vårt bilregister är ett offentligt register som de kan nå på Internet. Egentligen kan man säga att danska polisen redan har tillgång. Om det finns behov av tillgång till varandras bilregister inom EU, är det ett stort integritetsproblem om vi skulle dela med oss av sådana register?

Det finns olika grader. Jag kan inte säga att just bilregistret skulle vara ett större problem. Om det finns behov kan det vara effektivt att ge direkt tillgång till varandras bilregister. Det är ett slags register.

Ett annat slags register är polisens register över dna-profiler – efter att ha topsat misstänkta som sedan döms för brott. Där finns en helt annan integritetsaspekt och en uppenbar anledning att säga nej till att alla EU-länder ska ha direkt tillgång till varandras dna-register. Det skulle säkert vara effektivt och behovet finns, men det skulle innebära för stor integritetskränkning. Därför säger vi nej.

Däremot kan vi vara överens om att Sverige, svensk polis, ibland behöver få tillgång till dna-profiler som finns i andra länder. När svensk polis utreder ett mord eller en våldtäkt, och det finns en tydlig dna-profil från den misstänkte gärningsmannen, skulle det vara utmärkt om svensk polis skulle få hjälp av till exempel tysk polis som tidigare har tagit personen när denne har begått ett brott i Tyskland. Så kan det mycket grova brottet lösas. Frågan är då hur svensk polis ska få tillgång till det tyska dna-registret och hur andra EU-länder ska få tillgång till det svenska dna-registret i samma syfte.

Man gör det alldeles för lätt för sig genom att bara säga nej. Det finns ibland uppenbara behov, men måste man se till att systemet som byggs upp skyddar integriteten samtidigt som det kan vara tillräckligt effektivt för att lösa de mycket grova brotten. Det gäller att hitta balansen, och för att göra det måste en ordentlig proportionalitetsbedömning göras. Det finns också med i kommissionens meddelande.

Med detta vill jag säga att det inte är så enkelt som att bara säga ja eller nej till att samordna eller ge tillgång till register inom EU. Det måste bedömas mycket djupare än så. Avgörande i slutändan är proportionalitetsbedömningen. Överväger behovet och effektiviteten i integritetsintrånget eller inte? Att ta ansvar i politiken är inte bara att kasta ur sig enkla populistiska slagord.

Till slut, herr talman: Kommer då Centerpartiet, alliansen eller Sverige att få igenom allt vi vill i det här Stockholmsprogrammet bara för att vi är ordförande? Det skulle nog vara ganska naivt att tro det.

Vi talar om ett samarbete mellan 27 länder där det råder veto. Det är fortfarande veto som gäller inom tredje pelaren, de rättsliga frågorna, åtminstone tills Lissabonfördraget är antaget. Vi som ordförandeland måste givetvis också kunna kompromissa i de här förhandlingarna. Det kommer säkert inte att bli exakt som vi vill, men därför kan man inte ha inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej. Hur ska ett sådant internationellt samarbete fungera om alla som ingår i samarbetet har inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej?

Att på förhand då underkänna hela det här arbetet är en oansvarig hantering.

Vi tar ansvar. Vi kommer fortsättningsvis att arbeta för ett förstärkt integritetsskydd och en förbättrad rättssäkerhet, och det kommer vi att göra tillsammans med våra kolleger inom EU.

Herr talman! För Centerpartiets del kommer Fredrick Federley senare att tala om migrationsdelen av kommissionens meddelande, och därför har jag inte tagit upp någonting av det i mitt anförande.

Jag vill yrka bifall till förslaget i utlåtandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Anf. 18 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Egentligen vet jag inte vad jag tar replik på, för enligt föregående talare finns det inget Stockholmsprogram. Det finns ingenting att ta ställning till, så vi debatterar någonting som inte finns.

Det här är det tillfälle då vi här i riksdagen har en möjlighet att påverka. Om Johan Linander tycker att det viktigaste är att anmärka på att vi avvisar Stockholmsprogrammet, att vi inte skrev att vi avvisar kommissionens förslag till Stockholmsprogrammet, gör man det väldigt lätt för sig.

När det gäller de konkreta förslagen som Johan Linander berörde i talarstolen – in- och utreseregister och sammankoppling mellan olika register är en del av de konkreta förslag som finns – säger Centerpartiet att man kommer att säga nej. Det var ju faktiskt väldigt positivt, men intressant.

Det är ju det vi ska förhålla oss till: Hur är vi beredda att se på det här förslaget? Är det tillräckligt bra? Går det tillräckligt i rätt riktning? Hur ser de konkreta förslag ut som finns i kommissionens förslag? I det fallet säger vi: Nej, det här är inte tillräckligt. Jag håller med om att det finns förändringar i det här jämfört med Haagprogrammet, men det går inte tillräckligt i rätt riktning.

Om Johan Linander är orolig för att Vänsterpartiet inte vill göra någonting eller inte säger någonting sådant här skulle jag då kunna ge Johan Linander Vänsterns alternativa Stockholmsprogram, där vi har punktat vad vi tycker är viktigt och där vi också vänder oss till medborgarna och säger: Vad tycker ni är viktigt att vi ska ha med? Vi är beredda att jobba konstruktivt, men vi är inte beredda att ta det här.

Anf. 19 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Möjligtvis ändrar sig Vänsterpartiet just nu och tycker att det kanske finns en chans att Stockholmsprogrammet kan bli bra och att då skulle kunna säga ja. Det vore väldigt trevligt om det var så – mycket mer konstruktivt än att från första början säga att Vänsterpartiet avvisar Stockholmsprogrammet.

Det är det som är problemet. Om man lyssnar på debatten – vi kan ju gå ut på Internet och läsa en massa bloggar och synpunkter – tror folk där ute att det finns ett Stockholmsprogram, att det ser ut som kommissionens meddelande och att den svenska regeringen har tagit ställning för att det ska se ut precis så här. Det är inte ens färdigförhandlat mellan EU:s 27 medlemsstater.

Det är väldigt viktigt att vi är noggranna med vad vi säger, för människor lyssnar på vad vi står och säger här i riksdagens kammare. Om man då slänger ur sig enkla formuleringar som låter bra och är populistiska blir det inte en bra signal ut till medborgarna.

Vi jobbar för att Stockholmsprogrammet ska bli så bra som möjligt. Vi säger inte nej till att ha ett nytt femårsprogram. Vi tycker att EU ska ha ett nytt program att arbeta efter, och det ska bli så bra som möjligt.

Jag skulle vilja ha svar från Alice Åström och Vänsterpartiet: Vill Vänsterpartiet att det ska bli ett nytt femårigt arbetsprogram som EU kan jobba utifrån? Är det en mening med att ha ett sådant program? Eller är det bättre att jobba ad hoc och sno de frågor här och där som känns intressanta just i det ögonblicket?

Hur tror Alice Åström att man kommer överens mellan 27 medlemsländer? Blir det så som Sverige vill? Tror Alice Åström och Vänsterpartiet att vi kommer att få igenom exakt vad vi vill? Och om vi inte får det, ska vi då säga: Nej, vi avvisar Stockholmsprogrammet.

Anf. 20 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Ja, Vänsterpartiet tror på att vi behöver ett gemensamt program. Vi tror på att man måste veta hur samarbetet ska vara och vilken riktning det ska ha. Men tror vi att det här förslaget är tillräckligt ens i rätt riktning? Nej, det tror vi inte. Men vi arbetar och kommer att arbeta med att förbättra samarbetet och de utgångspunkter man ska ha i samarbetet.

Att vara tydlig – det här är det enda tillfället då vi i denna kammare har en möjlighet att ta ställning. Sedan kommer förhandlingar att ske i slutna rum, där man kommer att kompromissa och göra en överenskommelse.

Har jag någon gång sedan 1994 – jag har suttit i riksdagen sedan 1994 – sett den här kammaren rösta nej till ett färdigförhandlat och gemensamt förhandlat förslag från EU även om man har sett att det finns stora brister när det gäller skyddet för den personliga integriteten? Nej, inte en enda gång har det skett.

Det här är det tillfälle då vi verkligen kan sätta prägel på och lyfta fram de frågor vi tycker är viktiga. På de områdena räcker inte det här för Vänsterpartiet. Men vi kommer att fortsätta att arbeta. Och skulle vi kunna se ett arbete där man får mycket förbättringar på flera områden skulle vi givetvis också vara beredda att ställa oss bakom ett sådant program. Annars skulle vi inte ens jobba med det själva.

Men vi är inte beredda att säga ja till en förhandling där man har kompromissat på de väsentliga punkterna, när det gäller skyddet för den personliga integriteten, rättssäkerheten, asylrätten och det uppdrag jag har som riksdagsledamot.

Anf. 21 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Nu börjar Vänsterpartiet bli något mer konstruktivt, och det är glädjande att man ser att det finns möjligheter att påverka.

Samtidigt funderar jag på inställningen att riksdagen inte har någonting att säga till om utöver den här debatten, som handlar om ett granskningsyttrande av justitieutskottet på Europeiska kommissionens meddelande. Så är det ju inte alls.

När de här förslagen kommer vidare tas de först upp i justitieutskottet. Alice Åström är ersättare där så hon får gärna komma och lyssna när Justitiedepartementet kommer och drar det. Det kommer upp i EU-nämnden. Samrådet med EU-nämnden innebär att regeringen får klartecken eller inte klartecken att gå vidare i en fråga, och sedan kommer det upp i riksdagen. Därefter ska Stockholmsprogrammet konkretiseras i varje enskild fråga. Varje enskild fråga som kommer upp och varje rambeslut som antas kommer upp här i riksdagen. Det behandlas först i justitieutskottet, och sedan tar riksdagen ställning och fattar beslut.

När man står och säger att detta är vår enda möjlighet att påverka vad som händer låter det som att EU har tagit över all makt. Det kanske är därför Vänsterpartiet vill att vi ska lämna EU. Men så fungerar det inte. Sveriges riksdag har möjligheten att säga nej till de förslag som kommer. Vi har möjlighet att säga nej till det Stockholmsprogram som förhandlas fram.

Det finns en majoritet och en opposition i Sveriges riksdag, precis som det fanns förra mandatperioden när Alice Åström och Vänsterpartiet tillhörde majoriteten. Vi får massvis med möjligheter att debattera det här igen och ta ställning till de förslag som kommer. Påstå därför inte att vi i Sveriges riksdag inte har någon makt att säga ja eller nej senare!

Anf. 32 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Vi är alldeles överens om behovet av bättre processuella rättigheter. Självklart skulle vi vilja se samma rättigheter som finns i Sverige i alla de andra 26 EU-medlemsländerna.

Jag tror också att vi kan vara överens om bakgrundsbeskrivningen att dessa frågor har varit uppe tidigare. Man hade ett stort paket uppe med tolkning och försvar. Det diskuterades i flera år, men det gick helt i stå eftersom några medlemsländer satte sig på tvären. Förslaget har inte gått igenom eftersom enighet fortfarande krävs. Då gäller det att få med alla 27 länder, annars blir det ingenting.

För att komma vidare för att få en ökad rättssäkerhet och bättre processuella rättigheter kan vi som ordförandeland välja två olika vägar. Antingen slår vi huvudet stenhårt i väggen och skryter på hemmaplan om vilka krav som vi ställer, men får inte frågan framåt en enda millimeter. Eller också försöker vi känna av, förhandla, lirka lite grann och komma fram till resultat. Vi kanske inte kan nå så långt som vi skulle önska oss, men vi tar hellre två steg framåt än att stå kvar på samma punkt.

Den är uppenbart att den tidigare socialdemokratiske talaren, Thomas Bodström, hellre slog huvudet i väggen för att vinna politiska poäng än att faktiskt ta dessa två steg framåt. Jag undrar om Maryam Yazdanfar också tycker att det är en bättre taktik att gå in och förlora än att faktiskt ta steg framåt så att vi får bättre processuella rättigheter i hela Europa.

Anf. 33 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Fru talman! Men, Johan Linander, vad är egentligen två steg framåt? Det är det jag tycker är det viktiga i diskussionen här. Är det att ha att skryta över ett fantastiskt rättsligt samarbete där en människa som står åtalad inte får reda på vad den står åtalad för och inte får rättshjälp eller hjälp med tolkning under rättegången och därmed blir dömd på helt felaktiga grunder? Är det alltså två steg framåt? Eller är två steg framåt att faktiskt vara motvalls och ställa krav och hoppas på Lissabonfördraget? Det ser faktiskt ut att gå igenom. Där har vi vår chans att komma de riktiga två stegen framåt.

Det här blir bara en chimär. Vi har ett fantastiskt rättsligt samarbete i Europa: Människor far illa. Om ni far illa kan ni anmäla till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Där blir målet liggande i fem–tio år. Det är i dag enorma köer där. Fem eller eller tio år senare får du upprättelse.

På vilket sätt är det här två steg framåt för en bra rättskipning i Europa?

Anf. 34 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Vad Maryam Yazdanfar nu beskriver är hur det tidigare fungerat, hur långt vi tidigare kommit. Då hade vi, som vi vet, en annan justitieminister och en annan regering. Nej, vi har inte alls kommit framåt. Ett steg är kanske att få tolkning under rättegången men inte översättning av handlingar. Det är inte bra. Också vi vill ha översättning av handlingar. Men nog är det bättre att åtminstone få tolkning än att få inget av det. I ett sådant här samarbete måste man försöka ta de steg som det går att ta. Ska man gapa efter allt? Ja, då vet ni vad som kan hända.

Jag skulle vilja ställa en annan fråga till dig, Maryam Yazdanfar. Jag är helt övertygad om att du har läst både gamla Haagprogrammet och nu kommissionens meddelande och om att vi kan vara överens om att det här faktiskt är ett stort steg i rätt riktning – kanske inte tillräckligt långtgående men ändå betydligt bättre än Haagprogrammet.

Haagprogrammet antogs 2004 för att gälla från 2005 och framåt. Då hade vi en socialdemokratisk regering. Thomas Bodström var justitieminister. Utifrån Haagprogrammet lade den socialdemokratiska regeringen till exempel fram förslaget om teledatalagring. Det är antaget, även om vi i Sverige ännu inte genomfört det. Jag önskar verkligen att vi inte behöver genomföra det.

Nu kritiserar Socialdemokraterna kommissionens meddelande från integritetsaspekter, men ni var ju med och antog det tidigare Haagprogrammet som var mycket värre på området. Jag vet att du, Maryam Yazdanfar, inte satt i riksdagen då. Men det skulle vara intressant att få höra om du skulle ha röstat för Haagprogrammet. Eller tycker du att Socialdemokraterna då gjorde fel som drev igenom Haagprogrammet som är betydligt värre från integritetsaspekter än det kommissionsmeddelande som vi i dag debatterar?

Anf. 35 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Fru talman! Jag tänker inte stå här och försvara Haagprogrammet i alla dess delar. Men det är snarare den borgerliga majoriteten och Johan Linander som blir oss svaret skyldiga, för visst är det märkligt att ni helt plötsligt är integritetskramare. För ett år sedan röstade ni ju för FRA. Jag vet inte om Johan Linander då här i riksdagen tryckte på ja-knappen beträffande FRA. Jag hörde i alla fall inget om att du skulle vara speciellt mycket emot, så det klingar ganska falskt nu när ni säger att ni är integritetskramare och vill föra fram de frågorna i Stockholmsprogrammet.

Vidare handlar det om en utgångspunkt som jag tycker är otroligt viktig. Anledningen till att jag är för det europeiska samarbetet är att jag vill bygga fred och solidaritet mellan människor. Jag vill att Europas alla folk, alla människor i Europa, ska kunna leva ett bra liv och få chansen att utvecklas och så vidare. Då är det mänskliga perspektivet, hur människor behandlas inom det här regelsystemet, otroligt mycket viktigare för mig än taktiskt spelande kring hur vi nu bygger ett program där vi får framstå som potenta gemensamhetsförespråkare och där man får ta Merkel och Sarkozy i hand och vara en riktig europé.

Hittills har regeringens arbete på det här området och i övrigt europeiskt samarbete för mig mer handlat om en rosenröd chimär – man vill vara den bästa europén och vara med och spela med de stora grabbarna – än om att stå upp för de mänskliga värdena.

Anf. 41 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Vi har debatter hela dagen, så tyvärr hade jag gått ut för att käka lite lunch medan Kalle Larsson pratade. Men det finns tv-apparater ute i kammarfoajén, så jag kunde följa vad han sade. Det är bara att konstatera att Kalle Larsson är ett levande exempel på att när man inte har så mycket att komma med får man helt enkelt gå till attack.

När det gäller om mänskliga rättigheter kan förhandlas eller inte förhandlas var det intressant att höra att jag skulle påstå att de är förhandlingsbara. Samtidigt kan man fråga hur Kalle Larsson tror att Europakonventionen för mänskliga rättigheter kom till. Den förhandlades fram. Det kanske inte var helt givet att det skulle bli exakt de formuleringar som nu finns och inte några andra, utan det var en förhandlingsfråga.

Om man inte vill vara med i det europeiska samarbetet är det klart att man inte behöver förhandla. Då kan man sitta hemma och säga att vi här i Sverige har rätt och att de andra har fel. Då gör man det väldigt enkelt för sig.

För att det inte ska råda några som helst missförstånd tycker jag självklart att alla länder, och definitivt alla EU:s medlemsstater, ska uppfylla de krav på processuella rättigheter som Europakonventionen kräver. Men vid tidigare EU-förhandlingar blev det tvärstopp därför att några medlemsstater sade nej. Det är den verklighet som råder, och vi som tar ansvar måste ta hänsyn till verkligheten. Men det skulle vara intressant att höra hur Kalle Larsson och Vänsterpartiet skulle ha tagit sig an EU-förhandlingarna, om det nu hade varit en vänsterpartist som var justitieminister och satt som ordförande för RIF-rådet, för att komma framåt i de processuella frågorna.

Anf. 42 KALLE LARSSON (v) replik:

Fru talman! Förutom att jag tackar för informationen om matintag ska jag försöka svara på frågan. Det är väldigt enkelt: Vi skulle ta fram det som borde vara den svenska positionen i de här förhandlingarna, det alternativa Stockholmsprogrammet med punkter och krav på hur samarbetet borde utvecklas på det här området. Johan Linander är säkert väl medveten om detta, som jag sade att också andra engagerade och kunniga medborgare och ledamöter är. Vi har i tio punkter tagit fram hur vi tycker att det borde se ut. Det gör att hela diskussionen om att vi är emot och därför inte ska vara med i diskussionen blir lite löjlig. Jag gissar att den är färdigskriven, eller så sitter den så djupt inne i huvudet hos en del på den borgerliga sidan att man liksom inte kan växla om, inte ens när man förstår att vi har ett alternativt program, att vi har konkreta punkter att komma med: moratorium för lagstiftning tills vi har utrett det, stopp för militariseringen av de yttre gränserna. Vi har en mängd olika förslag. Inte ens när vi säger att det finns, att här är det, kan man tänka om fundera på att man kanske inte ska säga att vi inte har några förslag när vi nu visar att vi har förslag. Det blir ju komplicerat om man i förväg bestämmer sig för en argumentationslinje och den visar sig vara grundfalsk, men man ändå fortsätter att hävda den.

Svaret på Johan Linanders fråga är: Vi hade som ordförande för RIF-rådet tagit fram dessa tio punkter, drivit dem med stor styrka och, jag tror också, med stor framgång. Det är nämligen enklare om man har konkreta förslag än om man håller sig till allmänna fraser och floskler som i huvudsak är vad som ännu så länge har kommit från den borgerliga alliansens sida.

Anf. 43 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det skulle vara bättre om Kalle Larsson svarade på frågorna i stället för att raljera, men jag har ju hört hans debattstil tidigare så jag vet att det är så den fungerar.

Om Vänsterpartiet hade haft justitieministerposten – tack och lov för att det inte är så – skulle ni alltså, på tal om att raljera, lägga fram samma förslag som redan tidigare har fått nej, fastän ni redan på förhand vet att flera länder skulle säga nej till att genomföra precis allt därför att förslagen kanske hade varit uppe tidigare. Det har funnits ett stort paket med processuella rättigheter. Det diskuterades i flera år, men det blev stopp för att det krävs enighet.

Vänsterpartiet och Kalle Larsson kanske vill att Lissabonfördraget ska genomföras så att vi kan bli av med vetorätten inom rättsliga och inrikes frågor, för då hade det varit betydligt lättare. Men även där säger Vänsterpartiet nej. Ni vill inte komma framåt i denna fråga. Det är tydligt.

Vänsterpartiet lägger fram sina förslag även om man på förhand vet att de inte kommer att gå igenom. Det är Bodström-varianten. Man kör huvudet stenhårt i väggen. Sedan skryter man på hemmaplan om vad man försöker få igenom, men ingenting händer.

Är det inte bättre att ta två steg framåt och komma någonvart i frågorna än att bara slå huvudet i väggen för att vinna politiska poäng på hemmaplan? Får medborgarna det ett dugg bättre av att ni kör huvudet i väggen? Nej, det får de inte. Men genom våra förhandlingar, som Kalle Larsson tydligen inte tycker om, kan vi komma framåt. Det tjänar Sveriges och Europas medborgare på. Det är dock en variant som Vänsterpartiet tyvärr inte förespråkar.

Anf. 44 KALLE LARSSON (v) replik:

Fru talman! Jag har hört det några gånger nu. Johan Linander säger att när man hävdar mänskliga rättigheter slår man huvudet i väggen. Det är meningslöst att komma med sådana politiska krav som att rätten till privatliv ska värnas och att asylrätten ska återupprättas. Det är meningslöst eftersom det finns länder som inte håller med om detta.

Man kan ha den inställningen. Man kan kompromissa på förhand och åka ned med uppfattningen att man vet att de andra tycker att det är bra. Problemet är bara att man får ett resultat utifrån detta.

Ansatsen från den borgerliga regeringen är i ord omfattande, men i praktiken är allt förhandlingsbart. Ingenting är fast och beständigt – inte ens försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Problemet med överstatligheten inom EU är att om man ska komma överens allihop blir det inte särskilt ofta bra politik. Det är därför vi säger att rättspolitik och migrationspolitik ska vara en nationell angelägenhet. Det ska inte beslutas på överstatlig nivå. Gör man det kompromissar man med de mänskliga rättigheterna, rätten till privatliv och integritet.

Här skiljer vi oss åt – inte bara höger och vänster utan tydligt också vi som säger att Sveriges riksdag ska avgöra vilka lagar, regler och bestämmelser som ska gälla i Sverige och att andra länder ska bestämma å sina vägnar.

Slutsatsen av Johan Linanders ansats är att han ger oss sitt erkännande. Han tror att vi kommer att vinna politiska poänger på hemmaplan. Det tackar vi för. Det är förmodligen sant. Jag tror att många människor begriper att man ska kunna bestämma i ett parlament vilka regler som ska gälla. Jag tror att många också begriper att det finns en hel del som konkret kan bli betydligt bättre i det Stockholmsprogram som läggs fram.

Jag avslutar med att säga att det är synd att vi inte har kunnat diskutera mer i sak. Processen verkar vara det enda som Johan Linander har något att säga om – förutom att man kan förhandla och kompromissa om allt.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.