Anförande och repliker i debatten om utvidgat avlägsnande vid ordningsstörningar

En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.

Anf. 78 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Enligt polislagen är en av polisens uppgifter att hindra störningar av den allmänna ordningen. Det kan handla till exempel om olagliga demonstrationer där stenar kastas och fönsterrutor krossas. Det kan också vara huliganer på väg till ett möte där slagsmål är på gång. För att kunna utföra sin uppgift har polisen möjlighet att i vissa fall avvisa, avlägsna och omhänderta personer.

I normalfallet handlar det om att avvisa, avlägsna eller omhänderta den person som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen. Det kan också handla om fall där personer försöker tränga sig in på ett område, där någon vägrar lämna ett område eller till exempel när en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska upplösas.

Men det finns ytterligare en situation där personer får avvisas eller avlägsnas, dock inte omhändertas, och det är när en folksamling som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. För att ordningen ska kunna upprätthållas får polisen då avvisa eller avlägsna personerna i folksamlingen.

I de fallen krävs det inte att den som avlägsnas själv ska ha bidragit till ordningsstörningen, utan det räcker med att personen betraktas som deltagare i folksamlingen som stör ordningen. Polisen behöver alltså inte göra någon bedömning av om en person i folksamlingen är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Det skulle bli alldeles ohanterligt om vi skulle ställa sådana krav.

Självklart gäller en proportionalitetsbedömning. Den praxis som finns i dag är att avlägsnande inte får ske under längre tid än ca 50 minuter. Det får inte heller vara längre bort än någon mil eller kanske två mil. Detta har fått som effekt att personer som avlägsnats från en plats i samband med någon olaglig demonstration, slagsmål eller något annat hinner ta sig tillbaka och fortsätta ordningsstörningen innan polisen lyckats få bort hela folkmassan och kunnat återställa den allmänna ordningen.

Det är inte rimligt att de får en chans att komma tillbaka och fortsätta att slåss. Därför har alliansregeringen tagit initiativ till ett så kallat utvidgat avlägsnande vid ordningsstörningar. Genom det utvidgade avlägsnandet får polisen, när vanligt avlägsnande inte räcker till, transportera bort personer från den ordningsstörande folksamlingen i maximalt två timmar. Det betyder inte att polisen alltid får använda två timmar för avlägsnandet, utan det är en maxgräns. Hur lång tid som avlägsnandet får ske, inom tvåtimmarsfristen, måste avgöras i varje enskilt fall, men det får inte pågå längre tid än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på platsen.

Det ska också poängteras att tvåtimmarsfristen börjar löpa från den tidpunkt då rörelsefriheten inskränks. För personer som får sitta i en buss i väntan på att köras i väg börjar tvåtimmarsfristen löpa redan när de sätts i bussen.

Jag skulle vilja säga att det är en tråkig lagändring som vi föreslår här i dag. Jag skulle önska att vi över huvud taget inte skulle behöva införa något som heter utvidgat avlägsnande. Men tyvärr måste vi göra det i alla fall. Att upprätthålla ordningen så att inte affärernas skyltfönster slås sönder, så att inte bilar förstörs och så att vanligt folk vågar gå från jobbet eller skolan till hemmet är viktigt. Det är viktigare än att personer i en ordningsstörande folksamling inte ska behöva avlägsnas i upp till två timmar.

Fru talman! Jag vill också kommentera de fyra reservationer som oppositionen har i det här betänkandet. Det handlar inte om gemensamma reservationer som Socialdemokraterna skrivit tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Inte alls.

Medan Socialdemokraterna vill gå längre än alliansregeringen har gjort och ge större befogenheter till polisen så tycker Vänsterpartiet och Miljöpartiet att redan alliansens förslag är för långtgående.

Oppositionspartierna har alltså fullkomligt avvikande åsikter i den här frågan. Vilken politik som en eventuell rödgrön regering skulle föra på det här området får vi inget besked om. Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen skulle ni kompromissa, och då skulle ni förmodligen hamna ungefär där vi redan har hamnat, eller så skulle ni, vilket kanske är det troligaste, bli en handlingsförlamad regering och inte lägga fram några förslag alls.

Men ni får gärna överbevisa mig här i dag. Förklara gärna här i kammaren hur er rödgröna politik skulle se ut på det här området!

När jag tittar på reservationerna blir jag nästan bekymrad över hur ogenomtänkta de tycks vara. Den första reservation som v och mp står för – och den bygger på en motion från Vänsterpartiet – säger bland annat att demonstrationsfriheten skulle begränsas av förslaget om utvidgat avlägsnande.

Kan Lena Olsson, som befinner sig här i kammaren, förklara hur demonstrationsfriheten skulle begränsas? Jag förstår det inte. Jag antar att Vänsterpartiet menar lagliga demonstrationer, annars kan man knappast tala om demonstrationsfriheten ur grundlagens perspektiv, som Lena Olsson gjorde i sitt inlägg.

Den nu föreslagna lagen, som är ett nytt andra stycke i polislagens § 13 c, handlar om folksamlingar som inte är allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar enligt ordningslagen. Lagliga demonstrationer är allmänna sammankomster enligt ordningslagen. Ni får gärna förklara vad ni menar!

Miljöpartiet begär i en annan reservation en rätt till skadestånd för oskyldiga vid avlägsnande. Mehmet Kaplan, som är Miljöpartiets representant i debatten, kanske kan förklara vad som menas med oskyldig i det här sammanhanget. I de situationer där polisen får använda polislagens § 13 c för att avlägsna en folksamling så behöver och kan polisen inte bedöma varje enskild persons delaktighet i ordningsstörningen. Skulle vi kräva det skulle lagen bli helt oanvändbar, skulle jag vilja påstå.

Det är alltså inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till en viss ordningsstörning, utan det räcker att man är en del av den folksamling som behöver avlägsnas för att ordningen ska kunna återupprättas. Visst kan det bli så att nyfikna personer som vill se vad som händer och som inte alls anser sig vara en del av den grupp som egentligen skapar själva ordningsstörningen ändå blir en del av den folksamling som avlägsnas. Men hur ska polisen kunna göra den bedömningen? Hur ska de kunna veta vilka personer som är vilka vid den här typen av avlägsnanden?

Hade ert förslag gällt hela möjligheten att göra avlägsnanden enligt 13 c hade jag tyckt att det varit logiskt. Då hade det funnits logik i resonemanget. Men även med den lagstiftning som finns i dag, alltså utan det nya utvidgade avlägsnandet, är det inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Då kan man inte heller tala om kompensation till den oskyldige.

Även Socialdemokraterna har en reservation som är värd att kommenteras. Till skillnad från samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker Socialdemokraterna att vi från alliansens sida inte går långt nog. Socialdemokraterna föreslår att folksamlingar inte enbart ska få avlägsnas, utan att man även ska få omhänderta folksamlingar. Jag tycker att detta skulle vara mycket problematiskt ur ett Europakonventionsperspektiv. Det skulle kanske framför allt vara intressant att höra vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker om Socialdemokraternas förslag.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Karlsson i Uppsala (m).

Anf. 79 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s) replik:

Fru talman! Jag vet att Johan Linander gärna vill att vi ska ta repliker. Jag ska bidra till att göra honom glad – eller gladare, det får han bestämma själv.

Visst finns det anledning att fundera över vad Johan Linander säger. Johan Linander är jurist, som jag har förstått. Det är klart att han kan läsa ut vad som står i lagen tydligare än jag kan.

Jag vill börja med att fråga om det jag tog upp i mitt anförande, nämligen tvåtimmarsfristen. Hur kan man göra en rekorderlig, rättvis och riktig bedömning av när tidsfristen börjar löpa? Det beror på hur stor folksamlingen är. Om man har 2 eller 3 personer kanske man inte kan kalla det för folksamling, jag vet inte. Men säg att man har 5–10 i stället för 50–60–70 personer. Hur ska man kunna avgöra detta? Ska polisen behöva ha den osäkerheten om hur man ska räkna tiden?

Formuleringen i det andra stycket i polislagen har blivit konstig. Vad innebär det att avlägsna lite längre bort? Är det ännu fler mil, eller hur ska man göra? Propositionen och det som är skrivet ger egentligen inte någon vägledning. Det vore bra att få veta vad Johan Linander lägger in i begreppet. När inte det första stycket räcker till tar man till det andra. Då har man alltså nått höjden av klarhet, enligt Johan Linander. Är det så man ska tolka det?

Anf. 80 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! När inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ta repliker, trots att jag ställt tydliga och konkreta frågor, får jag väl ändå vara glad över att Socialdemokraterna vill ta replik, även om det så klart inte ger svar på de frågor jag hade. Men det är väl möjligt att Mehmet Kaplan tar ett tvåminutersanförande i slutet för att förklara.

Som svar på Karl Gustav Abramssons frågor: När den förste sätts in i bussen, när man börjar inskränka rörelsefriheten för den förste person som ska avlägsnas, måste polisen titta på klockan. Nu har vi två timmar på oss, måste polisen tänka. Senast efter två timmar måste den personen och följaktligen de andra som följde med i bussen släppas av. Men det är inte säkert att de i det fallet ens får använda två timmar totalt för att transportera bort dem. Det beror på hur svårt det är att ta sig tillbaka till platsen. Om det hade varit två timmar hemma i Skåne, om det hade hänt i Malmö hade man kommit upp i Småland någonstans. Man skulle sätta ut dem i skogen, och så skulle det ta två dagar att ta sig tillbaka. Det är inte lagligt, inte på något sätt.

Man får inte transportera bort dem längre än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen. Hur långt det är i varje fall måste just bedömas i varje fall.

Läser man i författningskommentaren i propositionen, som är väldigt viktig när man ska tolka en lagstiftning, ser man att det står att det förmodligen krävs ett längre avlägsnande om man är i stadsmiljö, till exempel här i Stockholm. Det finns pendelstationer lite varstans, och det går ganska snabbt att ta sig tillbaka relativt långa sträckor.

Är man ute på landsbygden kanske det räcker med några kilometer, för man måste ändå gå en bra bit. Då tar det så lång tid att den allmänna ordningen ändå kan upprätthållas.

Anf. 81 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s) replik:

Fru talman! Det ser man. Det är faktiskt upp till den enskilde polismannen eller befälet att avgöra vad som är tillräckligt långt och också hur man ska mäta tiden. En buss rymmer mellan 20 och 80 personer, men om det är ett par hundra personer har man flera bussar. Då ska man alltså börja med att sätta in en person i den första bussen. Då sätter man i gång klockan. När man har fyllt den sista har två timmar gått. Då är man fortfarande kvar på samma ställe.

Erkänn, Johan Linander, att det här är väldigt otydligt! Jag tycker att Johan Linander är lite oförsiktig med att beslå oss med vad vi egentligen inte har sagt. Vi har sagt att vi vill att det ska bli tydligare, och man kan vidta åtgärder på ett tidigare stadium för att förhindra att det uppstår sådana här provokationer, demonstrationer, upplopp och förstörelse.

Jag förespråkar inte – om nu Johan Linander skulle tro det – att man ska möta dem på mils avstånd och säga: Ni är på väg hit. Ni ska faktiskt inte få komma. Verktygen ska göras mycket vassare och mycket tydligare. Det ska bli tydligare för dem som ska tillämpa de här lagreglerna vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.

Polisens uppgifter är tillräckligt svåra i dag. Man ska inte ge dem nya verktyg som gör dem ännu mer förvirrade. Men Johan Linander kan säkert utveckla att man från alliansens sida vill behålla den otydligheten i lagstiftningen. Det verktyg som man nu får blir inte bättre. Det blir snarare mer förvirrande för polisen.

Anf. 82 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Om ordningsstörningarna kan förebyggas så att de inte uppstår är det givetvis det bästa. Precis som Karl Gustav Abramsson själv var inne på är polisens nya taktik ett bra medel för att minska ordningsstörningarna. Man har dialogpolis, man försöker kommunicera med de här grupperna. Men de här grupperna är ibland inte det minsta intresserade av att kommunicera med polisen. De kan till och med vara ute efter att komma i slagsmål med polisen.

Visst blir det upp till polisen att avgöra i det enskilda fallet. Det måste nog vara så. Skulle man begära ett åklagarbeslut? Eller om det ska vara ännu rättssäkrare kanske man ska ha ett domstolsbeslut? Det handlar om saker som måste ske ganska omgående. För att man ska få bort personer ur en folksamling som till exempel håller på att slå sönder skyltfönster måste det ske snabbt.

Sedan kommer det såklart att utarbetas en praxis av Justitiekanslern och av domstolarna om hur lång tid det får vara och hur avlägsnandena får ske, på samma sätt som har skett i dag. I dag säger praxis ca 50 minuter och en till två mil beroende på hur lätt det är att ta sig tillbaka.

Så är det alltid i vår lagstiftning. Man kan alltid säga att en lagstiftning är otydlig. Under den förra mandatperioden antog vi en ny sexualbrottslagstiftning där det finns mängder av saker som egentligen är otydliga. Är det våldtäkt mot barn om gärningsmannen bara är några år äldre än barnet?

Det finns inte något klart, exakt, men det utarbetas i praxis, i domstolarna senare. Så kommer det att ske i det här fallet också. Vi kommer aldrig att kunna ha en lagstiftning som med varje ord säger att så här kommer det att bli. Det fixas i praxis.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.