Anförande och repliker i debatten om en långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans

En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.

Anf. 47 JOHAN LINANDER (c):

Fru ålderspresident! Som centerpartist är det aldrig med glädje som jag beslutar om centralisering av statlig verksamhet. Min grundsyn är att statliga myndigheters verksamhet ska vara så decentraliserad som möjligt. Det finns en övertro på att större enheter placerade i storstäder skulle vara så mycket bättre än mindre enheter utanför storstäderna.

Samma syn har jag på kommunal verksamhet, skolor, vård och annan för medborgarna viktig samhällsservice. Vi i Centerpartiet har i årtionden kämpat för att alla medborgare oavsett om man bor i stad eller på landet ska ha en god tillgång till det som vi gemensamt finansierar med våra skattepengar. Det handlar helt enkelt om rättvisa.

Allra oftast är det mot Socialdemokraternas centraliseringspolitik som vi har fått kämpa. Men det finns motsvarande tendenser även inom partierna på allianssidan.

Nu står vi inför ett tydligt centraliseringsbeslut – att lägga samman 23 länsrätter till 12. Frågan som med viss rätt ställs är hur Centerpartiet, som landets viktigaste och starkaste försvarare av decentralisering, kan ställa sig bakom detta beslut.

Fru ålderspresident! Det ska jag förklara.

Från början hade länsrätterna ett ganska begränsat antal områden att döma i. Precis som vi har hört från Helena Bouveng har måltyperna snabbt ökat, och nu är det över 500 olika måltyper som en länsrätt ska kunna döma i.

Det handlar om allt från skattemål, körkortsmål och mål om vård av missbrukare till laglighetsprövning inom kommunallagen, mål om jordbruksstöd och mål om vård av unga. Det stod redan för ett antal år sedan klart att alla länsrätter inte skulle kunna döma i alla mål, och därför har man infört specialbestämmelser om att vissa speciella mål endast hanteras av ett mindre antal länsrätter.

Men problemet kvarstår. På de mindre länsrätterna har det inte funnits tillräcklig möjlighet till specialisering, kompetensutveckling och en välfungerande beredningsorganisation. Detta kan på sikt riskera att påverka kvaliteten i dömandet. Domstolsverket tog därför tillsammans med domstolarna själva initiativ till en översyn. Det var alltså inte från början ett politiskt initiativ. Promemorian, som överlämnades till Justitiedepartementet redan 2007, innebar att länsrätterna behövde bli färre och större. Samtliga länsrätter ställde sig då bakom behovet av större länsrätter. Detta var alltså innan det fanns något förslag om vilka länsrätter som skulle slås samman.

När sedan Länsrättsutredningens förslag om tio länsrätter skickades på remiss fanns det självklart olika åsikter om var länsrätterna skulle placeras. Jag tycker att det är alldeles naturligt att de länsrätter som nu riskerar att försvinna eller att slås samman med en annan länsrätt och inte ha sin byggnad kvar i samma stad reagerar och inte är nöjda. Det är en alldeles naturlig reaktion.

Samtidigt måste vi komma ihåg att grunden till att länsrätterna ska bli färre är ett initiativ från länsrätterna och Domstolsverket. Det var ett initiativ som hade ett mycket brett stöd, inte bara från länsrätterna utan också från kammarrätterna, från Regeringsrätten och från många aktörer som själva har mål i länsrätterna, till exempel Skatteverket och Konkurrensverket. De tycker att specialisering behövs.

Fru ålderspresident! Även om jag och Centerpartiet helst av allt vill se en decentraliserad statlig förvaltning kan vi inte sätta de principerna före en välfungerande länsrättsorganisation där specialisering är möjlig, där nödvändig kompetensutveckling kan ske och där vi kan ha en tillräckligt god beredningsorganisation. Därför står Centerpartiet bakom propositionen om en långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans.

Låt oss då gå över till att granska oppositionens argument mot regeringens förslag. Oppositionen skriver: ”Länsrätterna har stor betydelse för människor ute i landet.” På de föregående talarna i debatten låter det som om folk springer till länsrätten var och varannan dag.

Jag skulle vilja fråga hur många här inne som själva har haft ett mål i länsrätten? För protokollet vill jag berätta att det är en person som räcker upp handen.

Jag har aldrig själv haft något mål i länsrätten, däremot har min pappa haft det. Det var en granne som överklagade bygglovet för det nya garaget, som då redan var byggt. Pappas nya garage hamnade först i Länsrätten i Skåne och sedan i Kammarrätten i Göteborg. Men inte hade det någon betydelse var målet avgjordes. Det kunde lika gärna ha varit en länsrätt i Kiruna som hade handhaft ärendet. Det hade varit lika lätt att skicka breven dit som till Malmö eller Göteborg. För det är ju så som förfarandet allt som oftast går till: Det är ett skriftligt förfarande. Folk behöver inte åka till länsrätten hela tiden.

Under 2008 var det bara i 15 procent av alla mål i länsrätterna som det hölls muntlig förhandling. I mer än hälften av dessa muntliga förhandlingar är det domstolen som reser till platsen för förhandlingen, till exempel till en psykiatrisk klinik. Det är alltså enbart i undantagsfall som medborgarna kan komma att tvingas resa lite längre för att länsrätterna slås samman. I de fallen har vi tagit hänsyn till resvägarna när förslaget har tagits fram.

Oppositionen pekar också på att länsrätterna till exempel handlägger medborgares tvister med ett antal myndigheter. Då ska man komma ihåg att många myndigheter handhar medborgarnas ärenden utan tanke på var de bor. Det är inte alls säkert att den myndighet som handhar mitt ärende är den enhet som ligger närmast där jag bor. Det kan vara en enhet i en helt annan del av landet som har hand om mitt ärende. I så fall är det ju länsrätten på den orten eller i den domsagan som ska ha hand om målet. Det kan alltså bli i en helt annan del av landet än den där jag bor. Även om myndigheten råkar ha ett kontor i Lund där jag bor kan det vara enheten i Östersund som handhar mitt ärende, och då skulle det ha blivit länsrätten i Östersund som har hand om målet.

Nu tycker jag att man ska se över den frågan också, för det är mer rimligt i sådana fall att domstolen åker dit där parterna finns än tvärtom. Men det återkommer också Helena Bargholtz till senare.

Vidare skriver oppositionen i sin första reservation att lokal förankring i länsrätterna är viktig i avgöranden i mål om missbrukare eller omhändertagande av barn. Varför är det viktigt med lokal förankring just i dessa typer av mål? Är det bra om de som avgör målet känner till missbrukaren eller de föräldrar som ska få barnet omhändertaget? Kanske, men jag är inte alldeles säker på det. Jag är inte säker på om det är bra att det finns personliga förbindelser i sådana mål, men jag skulle gärna vilja få en förklaring på hur ni menar.

Ett fjärde argument är att ett antal städer förlorar kvalificerade juridiska arbetsplatser, och det håller jag med om. Det är inte bra när den juridiska kompetensen centraliseras till Stockholm och andra storstäder. Men detta argument är i sig inte starkare än behovet av att få större länsrätter som klarar den nödvändiga specialiseringen, kompetensutvecklingen och en välfungerande beredningsorganisation.

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Socialdemokraterna vill vara alla till lags genom att inte genomföra förslaget. Alla länsrätter ska vara kvar.

Detta ställningstagande i opposition ska jämföras med vad Socialdemokraterna, med dåvarande justitieminister Thomas Bodström i spetsen, gjorde under sin regeringsperiod. Då lades hälften av alla landets tingsrätter ned, och när det gäller tingsrätterna då kan man börja tala om dömande verksamhet som ligger nära medborgarna. Och där håller man muntliga förhandlingar allt som oftast.

Ursäkta att jag har dragit över den anmälda talartiden. Jag vill berätta att min pappas garage fortfarande står kvar och yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Karin Nilsson (c).

Anf. 48 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Fru ålderspresident! Ja, Johan Linander, man har verkligen förändrat sig. Det är alldeles riktigt att vi lade samman och lade ned ett antal tingsrätter med den motivering som Helena Bouveng anförde här, nämligen att det skulle bli mer specialiserat, mer samlad kompetens och så vidare. Ni har i flera år reserverat er på precis samma fråga. Det skulle vara ett politiskt beslut i riksdagen, medborgarperspektivet skulle få större utrymme, och ni krävde att man skulle göra en parlamentarisk utredning av det hela. Vart tog de ambitionerna vägen? Det är ju det man undrar. De tycks inte finnas nu.

Sedan kan man fundera över vilka beslut man oftast berörs av som medborgare. Jag tror att det oftare är av de beslut som tas av socialnämnden eller Försäkringskassan, inte minst i dessa tider, än av domar i tingsrätten.

Jag tror att närheten är viktig. Även om det bara är 15 procent av målen som det hålls muntlig förhandling i kommer det för människor på Gotland, i Jämtland och på andra platser att innebära långa avstånd för att kunna utnyttja den medborgerliga rättighet man har att klaga eller ta del av akter innan man beslutar i ärendet.

Men vart tog era ambitioner och målsättningar vägen? Ni reserverade ju er flera år i rad på samma sätt.

Anf. 49 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Det låter på Margareta Persson som att alliansregeringen har fortsatt att lägga ned tingsrätter i den takt som Socialdemokraterna gjorde, men så är inte fallet.

Vi hade Norrlandsutredningen. Men det innebär faktiskt att nästan alla tingsrätter i Norrland finns kvar för att avstånden är så stora. Ni gjorde tvärtom. Ni lade ned kanske 40–45 stycken.

Sedan måste man faktiskt se skillnad på länsrätt och tingsrätt. I Margareta Perssons anförande fanns det inte ett ord om att förfarandet i länsrätten i de allra flesta fall är skriftligt.

Har det då någon betydelse om man skickar brevet till Göteborg eller till Malmö eller till Luleå? Jag kan inte se att det skulle påverka mig som medborgare om jag skickar brevet till den ena eller andra orten i Sverige.

Det är muntliga förhandlingar vid ytterligt få tillfällen. Och vid de allra flesta tillfällen när muntliga förhandlingar ska ske behöver inte medborgaren åka till förvaltningsdomstolen. Då kommer förvaltningsdomstolen dit där medborgaren befinner sig. För då handlar det oftast om tvångsvård och andra mål där det så klart är fullt rimligt att länsrätten träffar den person som det handlar om.

Men handlar det om att någon har överklagat en felaktig utbetalning från Försäkringskassan är det ett skriftligt förfarande. Och i de fall där det blir muntligt är det för att parterna själva har önskat att det ska vara muntlig förhandling. Det är inte alls givet att det ska bli det.

Man måste se skillnaden mellan tingsrätten, och dess betydelse för det samhälle där tingsrätten finns, och länsrätten, som handhar en helt annan typ av ärenden och som i de allra flesta fall gör det skriftligt. Den skillnaden måste även Socialdemokraterna kunna se.

Anf. 50 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Fru ålderspresident! Ja, det är möjligt att vi hade kunnat gå med på förändringar av länsrättsorganisationen. Men nu är det ett framlagt förslag från regeringens sida där man gör en drastisk förändring och där avstånden blir väldigt långa.

För de människor som ändå vill ta del av sin akt eller vill vara med på en muntlig förhandling blir det långa avstånd. Då blir det inte en rättvis fördelning eller likvärdighet över hela landet.

Jag måste ställa mig den här frågan. Ni skrev ju att en parlamentarisk utredning måste se över hela den framtida domstolsorganisationen. Man skulle belysa följderna. Ni har inte ens analyserat vad de här förslagen får för följder eller vilka konsekvenser de får för människor eller för myndigheter över huvud taget. Vi kanske får höra lite mer om det sedan.

Dessutom föreslogs det – detta kunde ni också ha gjort – att man till exempel på Gotland skulle slå samman tingsrätten med den allmänna förvaltningsdomstolen. Det kunde kanske ske på flera ställen för att få en ökad effektivitet eller ett bättre utnyttjande. Men inte ens detta har ni gjort.

Ni har inte lyssnat över huvud taget, utan ni säger bara: That’s it. Det ska bli tolv länsrätter.

Det är klart att vi inte kan gå med på det, för vi ser konsekvenserna för både de anställda och den enskilda medborgaren.

Medborgarperspektivet har i anförandena hittills från er sida lyst med sin frånvaro.

Anf. 51 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Ja, det låter bra att Socialdemokraterna faktiskt skulle kunna gå med på förändringar i länsrättsorganisationen.

Det är bra att ni är tydliga också gentemot medborgare som kanske sitter och ser eller lyssnar på det här med att även Socialdemokraterna skulle vilja lägga samman länsrätter. Det behövs faktiskt en sammanslagning, så att det blir större och färre länsrätter, så att man kan klara av de här kraven.

Sedan kan man självklart diskutera om länsrätten ska ligga i Örebro eller Karlstad. Den diskussionen förs också. De i Örebro tycker så klart att den ska ligga i Örebro medan de i Karlstad tycker att den ska ligga i Karlstad.

Då är det ärligt av politiker att säga: Nej, vi måste ta ställning. I det här fallet väljer vi den här orten med de här argumenten.

En annan typ av politiker, som ofta sitter i opposition, väljer att inte se det ena eller det andra och att inte ge besked, så att alla ska kunna tro: Jaha, i det här fallet stöttar de vår enskilda länsrätt.

Alliansen har verkligen tagit hänsyn till avstånden. I den länsrättsutredning som ligger i botten föreslogs det tio länsrätter. Då hade man tagit bort ytterligare två, framför allt i Norrland.

Vi såg att avstånden skulle bli alldeles för långa i Norrland, även om avstånden redan är mycket längre än vad Margareta från Jönköping och jag från Skåne är vana vid. Men det hade blivit alldeles för långa avstånd med förslaget i Länsrättsutredningen. Därför har vi behållit länsrätterna i Norrbotten och Västerbotten, vilket gör att avstånden har kunnat bli lite mer rimliga, även om de fortfarande är långa.

Det här är ett väl avvägt förslag. Det är inte så att vi har suttit och hållit upp fingret och känt: Så här kan vi väl besluta.

Det finns en utredning i botten. Det är ett initiativ från länsrätt och Domstolsverket själva, och vi har verkligen jobbat med det här. Det har tagit två år. Nu är vi framme vid ett beslut, och det beslutet var nödvändigt.

Anf. 52 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru ålderspresident! Tack, Johan Linander, för en mycket skickligt genomförd argumentation för denna linje som nu plötsligt också har blivit Centerpartiets linje!

Det är särskilt intressant att lyssna på en representant som har varit för det motsatta sättet att tänka. Normalt kanske vi står på samma sida när det gäller den här typen av frågor. Samtidigt förstår jag att det handlar om att hålla ihop en regering. Då måste man lära sig att kompromissa, vilket vi säkert kommer att få erfara själva.

Jag kan inte låta bli att ställa en av de frågor jag funderar på till Johan Linander. Johan Linander framför förvisso sina argument på ett mycket skickligt sätt. Men med de argumenten skulle man faktiskt kunna säga att man kan slå ihop dem så att det inte blir tolv utan kanske tre – Stockholm, Göteborg och Malmö. Man kan kanske ha en på nåder uppe i Norrland. Eller varför har man inte bara en, i Stockholm?

Den här typen av argumentation bygger just på att vi klarar av det här på färre platser. Då kommer Johan Linander kanske att säga: Jo, men det finns en balans där, och den balansen har vi varit så duktiga på att hitta.

Då är min fråga: På vilket sätt har ni varit duktiga på att hitta den? Var är konsekvensanalysen? Var är den grundliga analys som faktiskt skulle kunna innebära att vi skulle känna oss tillfreds med det här beslutet och skulle kunna ställa oss bakom det?

Jag ser ingenting. Flera av de remissinstanser som har svarat ser inte detta.

Min fråga till Johan Linander är just: Vad är det då för skillnad mellan att ha kanske tre eller fem platser och att ha de tolv platser som Johan Linander nu förespråkar?

Anf. 53 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Det är väldigt intressant att få en fråga när frågeställaren själv ger svaret innan jag får chansen.

Men först och främst måste man, återigen, kunna se skillnaden mellan tingsrättens dömande verksamhet och länsrättens.

Inte heller Mehmet Kaplan nämner att länsrättens förfaringssätt i 85 procent av fallen är skriftligt. Och i en majoritet av de kvarvarande 15 procenten av fallen, där det är muntlig förhandling, åker länsrätten eller den kommande förvaltningsdomstolen dit där parterna finns.

Det kanske borde vara så i 100 procent av fallen, att det skulle vara en ny allmän forumregel när det gäller var man ska hantera målet, men det behöver ses över innan vi kan fatta ett sådant beslut.

Sedan hävdar Mehmet Kaplan att vi har varit på samma linje vad gäller tingsrätterna. Men då ska man komma ihåg att Miljöpartiet har varit med och lagt ned tingsrätt efter tingsrätt. Många av de här tingsrättsnedläggningarna har funnits i budgetar. Då kunde man gömma det i den stora helheten. Där har man tagit med ett antal tingsrätter som skulle läggas ned.

Såvitt jag vet var både Vänsterpartiet och Miljöpartiet under hela den förra mandatperioden, även om det var en socialdemokratisk minoritetsregering, med på dessa budgetpropositioner och även på andra förslag om nedläggningar av diverse tingsrätter runt om i landet.

Sedan kommer vi tillbaka till frågan: Varför är det tolv länsrätter och inte en länsrätt? Det handlar helt enkelt om storleken, att hitta den här balansen.

Nästan alla är överens om att Stockholms tingsrätt i dag är alldeles för stor. Domstolarna kan också bli för stora och därmed ineffektiva. Så det handlar inte om att störst är bäst, men de måste ha tillräcklig storlek för att bli tillräckligt bra. Och det är stor skillnad.

Anf. 54 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru ålderspresident! En annan fråga som jag har tänkt på och som jag eventuellt inte heller kommer att få svar på är det Johan Linander försöker göra en så stor poäng av, att det är få fall där medborgarna behöver åka långt. Han räknar upp ett antal siffror. Det må vara gott så. Problemet är att i de fall där medborgarna behöver åka behöver de åka långt.

Det är ett problem, och det är någonting som en representant för det parti som ofta brukar prata om decentralisering – i alla fall tidigare, under de förra mandatperioderna – borde vara bekymrad över. Inget av det bekymret hör jag från Johan Linander. Det är bekymmersamt för mig.

En annan fråga är vilken typ av mål som tas upp. Frågan som Johan Linander lite retoriskt ställde från talarstolen var om det var så smart att ha domstolar som kände till de lokala förehavandena – han formulerade sig lite annorlunda. När det gäller bygglov och utskänkningstillstånd – när ett utskänkningsställe inte har getts tillstånd kan företaget överklaga det – är det inte bra att det finns kännedom, utöver de skriftliga papper som finns, om hur det står till i de olika delarna av landet?

En annan fråga är beslut av kommunala myndigheter. Vi vet att socialtjänsten av och till trampar snett och gör en bedömning som skiljer sig från det allmänna rättsmedvetandet. Då bör länsrätten ha koll lite mer lokalt i stället för att sitta långt därifrån.

Anf. 55 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Om vi börjar med det sista handlar det just om de mål som ni nämner i era reservationer. Det handlar om vård av missbrukare och omhändertagande av barn, det vill säga mycket känsliga ärenden. Där är jag inte så säker på att det är bra om det finns någon personlig relation mellan dem som ska döma och dem som är utsatta för tvångsvård eller att få sitt barn omhändertaget.

Jag tror att det är bättre att domstolen precis som fru Justitia har en ögonbindel på och är blind för vem det är. Den ska döma rättvist oavsett vilken person målet gäller.

Det är en svår fråga. I andra fall kan det så klart finnas en fördel med att det finns en närhet. Men just de fall som Mehmet Kaplan nämner här med överklagande av bygglov är ett typiskt exempel på när det blir ett skriftligt förfarande. Det var precis det som hände min egen pappa. Det var ett bygglov. Det var inte tal om att man skulle åka in till länsrätten i Malmö eller upp till kammarrätten i Göteborg.

Däremot åkte hela kammarrätten i Göteborg ned för att titta på min pappas garage. Det var väldigt trevligt. Dock fick inte mamma bjuda på kaffe. Det skulle kanske ses som en muta. Det var en liten parentes i det hela.

Det låter som att alla medborgare med det här förslaget skulle få längre till sin länsrätt. Så är inte alls fallet. Det berör en hel del människor, men en mycket stor majoritet av landets befolkning kommer att ha precis lika långt till sin närmaste förvaltningsrätt som man i dag har till sin närmaste länsrätt. Det förändras inte för de allra flesta människor. Dessutom kommer de allra flesta människor aldrig i sina liv att behöva åka till en förvaltningsrätt.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

One Response to Anförande och repliker i debatten om en långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans

  1. Malte Lewan says:

    Din linje verkar väl vettig, Johan. Jag är inte för decentralisering in absurdum.

Leave a Reply

Your email address will not be published.