Med mina ord – Mona Sahlin

För ett tag sedan hittade jag Mona Sahlins gamla självbiografi “Med mina ord” hemma i bokhyllan. Min fru hade köpt den långt innan vi träffades och jag visste inte ens att vi hade den. Jag la undan den, men funderade lite till. Kanske kunde det finnas något i den som man kan använda i den politiska debatten…

Som litteratur betraktat är det inget större verk hon har presterat. Först ca 200 sidor om hennes liv fram till Sahlinaffären (kontokortskandalen, Tobleroneskandalen, eller vad man nu vill kalla den) drog igång med ett SVT reportage den 26 september 1995 och sedan drygt 100 sidor om själva skandalen.

Det är 13 år sedan hon meddelade att hon ställde upp som kandidat till partiledarposten och sedan föll på sina kontokort, slarv med räkningar och allmänt dåliga respekt för samhällets normer. Minnet är selektivt och det var mycket av själva skandalen som jag hade glömt bort. Jag ska också ärligen säga att jag mindes att det var värre än vad det verkligen var. Inte för att media inte gjorde en stor sak av det utan för att det delvis var rent ut sagt groteska överdrifter. Om man frågar folk så “minns” de förmodligen att Mona Sahlin handlade med kontokort på skattebetalarnas bekostnad. Så var det inte, hon använde sitt tjänstekort men betalde själv i efterhand.

Men trots att hon inte fuskade på det sättet som media framställde det så är det ändå anmärkningsvärda saker som hon gjorde. För det första är det obegripligt att hon faktiskt trodde att hon fick använda regeringens kontokort privat, oavsett om hon blivit informerad om det eller inte och oavsett om hon sedan betalde sina privata inköp. För det andra så är det häpnadsväckande hur ofta hon missade att betala räkningar i tid, hur ofta det blev påminnelser och att det faktiskt hände att räkningarna gick till Kronofogden. För det tredje, och det tycker jag är det allra allvarligaste, är att hon inte ens efteråt, när hon skrev boken, förstod att hon gjort fel. Att hon har en så nonchalant attityd gentemot samhällets normer. Två exempel från boken:

“I övrigt är Metro i hasorna på Micke. De har hittat den otroligt upphetsande uppgiften att vår bil har rullat med körförbud i några dagar.”

“Vakterna är kvar fram åt jul – sedan blir jag fri. Jag kan köra bil själv igen! Och får min första p-bot på sex månader. Jag skrattar och betalar den direkt.”

Det mest intressanta i boken, för mig, var dock inte de politiska skandalerna eller hur hon har valt att leva sitt liv, utan de politiska åsikter hon uttrycker i allmänhet och om nivåerna i socialförsäkringssystemen i synnerhet. Alla vet hur socialdemokraterna nu ständigt säger i alla tänkbara sammanhang att ersättningsnivåerna måste höjas. Vad tyckte deras nuvarande partiledare Mona Sahlin då för 12 år sedan då hon skrev boken?

“Jag förundras över att så mycket ilska och så många frågor handlar om nivåer, medan nästan inget sägs om hur vi skall få ner arbetslösheten.”

“Risken är att det till slut uppfattas som om vi köper oss fria med förtidspensioner och livslångt socialbidragsberoende åt allt fler, samtidigt som vi i retoriken påstår att vi garanterar procent åt alla. Enligt en uppgift är det redan idag så många som en halv miljon människor som helt står utanför trygghetssystemen. Hur och när tar vi denna debatt?”

“Nästa frågeställning är 75, 80 eller 90 procent – av vad då? Det är som om själva kampen för arbete åt alla kommit i skymundan. Eller som om allt fler håller på att vänja sig vid tanken att de ska leva på en procentsats under resten av sitt liv.”

“Jag tycker verkligen inte att låga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna på något sätt är bra av ideologiska skäl. Men det har under lång tid varit en för hård fixering vid nivån. Som om detta var det största problemet av alla.

Debatten om procentsatserna har kommit att skymma en annan del av verkligheten: det faktum att allt fler människor står helt utanför alla dessa system som bygger på inkomstbortfall. De som inte haft någon inkomst finns inte alls med i systemen. Det kan vara unga kvinnor som får barn innan de ännu har förvärvsarbetat, ungdomar som går direkt från studier till arbetslöshet eller invandrare som aldrig får in ens en lilltå på arbetsmarknaden.”

“Redan är diskussionen om ersättningsnivåerna igång och redan är jag irriterad över att detta upptar så stor del av våra tankar att vi knappt får tid över för att tänka på hur arbetslösheten skall bekämpas och hur företagandet ska öka.”

“LO driver hårt att vi måste utlova en höjning av ersättningsnivåerna redan 1997. men detta programarbete ska ju handla om att utforma visioner för 2000-talet – om de nya villkoren, de nya utmaningarna, om välfärden, miljön och jobben. Vi hinner emellertid aldrig hålla på i många minuter förrän vi fastnar i en debatt om de 80 procenten. Så även denna gång.”

Det var sex exempel på hur hon talar om sin irritation över att ersättningsnivåerna har blivit den viktigaste frågan istället för hur fler kan komma i arbete. Det skulle nästan kunna vara alliansföreträdare som säger precis samma sak idag. Man kan ju inte heller låta bli att fundera på om Mona Sahlin tycker likadant idag som hon gjorde för 12 år sedan. I så fall döljer hon det noga.

“Med mina ord” är en 354 sidor lång bok om Mona Sahlin av Mona Sahlin. Hon framställer sig själv på ett bra sätt, som läsare satt åtminstone inte jag och retade mig på överdriven självgodhet, bitterhet eller hämndbegär. Man får en behaglig, medmänsklig bild av människan Mona Sahlin. Skriven av Mona Sahlin.

This entry was posted in Bokrecension, General. Bookmark the permalink.

6 Responses to Med mina ord – Mona Sahlin

  1. z999 says:

    Jag är helt övertygad om att du ger ett mångdubbelt bättre intryck av dig själv här på din blogg.

  2. Bättre än vadå? Verkligheten?

    Jo, så är det säkert. Det är klart att man håller igen vissa saker när man sitter och skriver saker som sedan blir tillgängliga för hela världen. Men jag tror ändå att man får en ganska rättvisande bild av mig som person, det är svårt att i princip dagligen i fyra år spela ett spel. Det är skillnad på en bok där man arbetar genom texten och en blogg där jag skriver snabbt och oftast inte ens läser genom texten efteråt. När jag är arg eller sur på trista kommentarer så märks det nog ganska tydligt.

    Jag vet att det är många som känner mig som person som läser bloggen. Skulle vara intressant (kanske inte trevligt?) att höra om jag ger en rättvis bild enligt er.

  3. z999 says:

    Johan Linander:
    “Bättre än vadå? Verkligheten?”

    Bättre än Mona Sahlin.

    “Jo, så är det säkert. Det är klart att man håller igen vissa saker när man sitter och skriver saker som sedan blir tillgängliga för hela världen. Men jag tror ändå att man får en ganska rättvisande bild av mig som person, det är svårt att i princip dagligen i fyra år spela ett spel.”

    OK, det är nog riktigt.

    “Det är skillnad på en bok där man arbetar genom texten och en blogg där jag skriver snabbt och oftast inte ens läser genom texten efteråt.”

    Nä,och det är väl likadant när man svarar på något av vad du skriver. Fast du måste naturligtvis vara mer noga än vad jag är eftersom du representerar.

    “När jag är arg eller sur på trista kommentarer så märks det nog ganska tydligt.”

    Ja, faktiskt 🙂
    Men du släpper ändå igenom allt. Jag funderar ibland över höjden i tak när det gäller centern. Sverigedemokraterna är ganska toppstyrt jämfört med andra partier och ibland får man nästan en känsla att vissa helst skulle vilja styra upp vad deras väljare har för åsikter offentligt. Det finns en överkänslighet för kritiken att vara rasister som jag hoppas att kommer att dämpas ner rejält vartefter. Samtidigt så kan man få ett intryck att det endast gäller att ha rätt åsikter om invandringen så kan man tycka vad som helst i de andra frågorna (men ledningen har rätt fasta åsikter i de andra politiska frågorna).

  4. Det här med takhöjden och vad olika personer inom ett parti säger är intressant. Vi i Centerpartiet har en historia av att vara starka på kommunal nivå och lite svagare på riksnivå. Vi har också en decentraliserad organisation där varje kommunkrets och distrikt sköter mycket själva. Det är positivt på ett sätt men negativt på ett annat.

    Vi har betydligt svårare än de flesta andra partier att göra samordnade kampanjer. Det händer inte sällan att vi är avundsjuka på socialdemokraterna som lyckas få alla aktiva sossar i landet att säga och agera på samma sätt samtidigt. En bit in i den här mandatperioden som exempel så bestämde de på Sveavägen att Alliansregeringen skulle kallas för “den moderatledda regeringen”. Först hörde vi det i riksdagsdebatterna och sedan tog det inte många dagar innan socialdemokratiska insändarskribenter använde begreppet och inom några veckor kunde man höra varenda socialdemokratisk kommunpolitiker tala om “den moderatledda regeringen”. Det skulle aldrig vi i Centerpartiet lyckas med.

  5. Leffe says:

    De flesta politiker känns bättre när de får tala till punkt, som du gör här i bloggen och som Mona fick göra i sin bok. Men naturligtvis har det också sina brister, ni ställer ju inte de tuffaste kritiska frågorna till er själva, eller hur?

    Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men min uppfattning är att den ökade mängden media faktiskt leder till att färre politiker tillåts tala till punkt i offentliga sammanhang. Det är framför allt bloggarna som är motkraften där idag. Förr i tiden var det bara böcker som kunde vara en sådan motkraft till journalistikens starka vinklingar.

    Sedan tror jag kanske att det är en stor skillnad också mellan bloggar och böcker. I bloggen blir det snabba tankar, som visserligen säger mycket om en politiker. Men det blir inte samma utrymme för en längre sammanhållen berättelse eller beskrivning, och inte samma utrymme för eftertanke.

    Har inte du funderat på att skriva en bok, Johan? Kanske årets julklapp till oss politiknördar inför julen 2009? 🙂

    God jul!

  6. Leffe, smickrande att du tycker att mitt skrivande skulle hålla för en bok. Men, nja, det finns väl någon sådan dröm hos mig liksom hos många andra, men den är långt ifrån möjlig att förverkliga just nu. Jag tror, uppenbarligen till skillnad från vissa andra riksdagsledamöter och JuU-ledamöter (åtminstone en…), att det är tidskrävande att skriva något som ska bli bra. Den tiden finns inte i mitt liv just nu. Och även om den skulle finnas så vet jag inte om jag skulle klara av det.

Leave a Reply

Your email address will not be published.