Jag överlevde i vart fall

Nu har jag gjort mitt första Lidingölopp. 30 km runt hela ön, i nästan perfekt löparväder. Det kändes ganska bra, även om det tar rejält på krafterna att springa utanför spåret för att komma förbi de som går eller joggar mycket sakta. Det var ganska trångt. Jag hade också underskattat hur branta backarna är. Är inte van att springa i nedförsbackar som är så branta att det inte riktigt går att springa. Det var också mycket grus som rullade nedför och jag såg ganska många som ramlat.

Jag hade som målsättning att springa på tre timmar, men det höll inte. Efter ca 21-22 km insåg jag att jag inte skulle klara det och då föll motivationen något. Jag fick till slut 3 timmar och 16 minuter, placering 6636. Tog det lugnt vid vätskekontrollerna och gick uppför det mesta av Abborrbacken, och lite i den sista “golfbacken”, men annars kunde jag åtminstone jogga hela vägen. Det var tungt och jag fick kramp på upploppet när jag försökte öka lite, men det var inte i närheten av samma smärta som Stockholm Marathon bjöd på.

Extrapoäng till de barn som ordnade en privat vätskekontroll vid ca 19 km. Jag tog inget, men barnens engagemang och jobb för att hjälpa löparna värmde verkligen. Även tack till (spontan?) kören som stod i en backe och sjöng. Sådana udda inslag hjälper verkligen till, man kan plötsligt tänka på något annat än tröttheten och smärtan. Minus till de som gick och inte höll till höger, speciellt till de som sprang i hyfsat tempo och som alldeles plötsligt stannade för att börja gå. Då blir det krockar och lite ovänskap i spåret.

Annars var det ett skönt lopp som jag gärna kommer tillbaka till. Bra arrangemang och härlig publik.

This entry was posted in Sport. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.