Principiellt positiv till att regioner får bli självständiga stater

Frågan är allt annat än enkel. Rysslands erkännande av Syd­ossetien och Abchazien som självständiga stater har föranlett många arga kommentarer från USA och Västeuropa under dagen. Irritationen bygger säkert lika mycket på Rysslands nygamla maktspråk och att Medvedev inte håller tidigare löften som att de faktiskt erkänt regionerna som självständiga stater.

Samtidigt som jag utan omsvep medger att jag inte är tillräckligt insatt i de båda regionernas historia, demografi och annat som har betydelse för rätten att bli självständiga, så vill jag ändå säga att jag är principiellt positiv till att regioner ska få bryta sig loss och bli självständiga stater om befolkningen önskar så.

Inom Sverige så bejakar vi i Centerpartiet i princip alltid kommundelningar när befolkningen är positiv. Personligen har jag engagerat mig i Tibets kamp för ökat självstyre (Dalai Lamas inställning är reell autonomi inom Kina, dvs att Kina tar hand om utrikes- och säkerhetspolitik medan Tibet tar ansvar för övrigt själv). När vi var i Tibet så frågade en av våra två kinesiska “överrockar” om vi i Sverige skulle acceptera att en del av landet skulle vilja bryta sig loss från landet. Mitt svar var att jag hoppas det men att det aldrig varit aktuellt. Men låt oss tänka att en betydande majoritet (51-49 är för svagt för den här typen av beslut anser även jag) av Skånes befolkning skulle vilja att Skåne ska bli en självständig stat. Skulle nationen Sverige då skicka militära trupper för att förhindra utbrytarrepubliken Skånes självständighetssträvanden? Det känns osannolikt.

Med andra ord är jag i princip positiv till att regioner som Syd­ossetien och Abchazien ska få lämna den stat som de tillhör om befolkningen önskar det. Men att det skulle vara den typen av resonemang som ligger bakom Rysslands erkännande av dem som självständiga stater är otänkbart. Det är inte direkt den inriktningen Ryssland har haft inom sitt eget land, det har inte minst tjetjenerna fått känna av.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

4 Responses to Principiellt positiv till att regioner får bli självständiga stater

  1. Mattias Hägglund says:

    Det är skönt att se att någon “högt uppsatt” resonerar på detta sättet. Att Ryssland agerar av självintresse är klart, men fram tills dess att Sydossetien och Abchasien blir absorberade in i Ryssland och därigenom förlorar sitt självstyre så stödjer jag vad ryssarna gör. Georgien må vara både NATO- och väst-vänligt, men bara för det ska vi inte utgå från att detta betyder att de gör rätt. Tyvärr verkar herr Bildt inte vara av denna åsikt över huvud taget utan fokus ligger bara på hotet från Ryssland.

  2. Wu Tui says:

    USA har inte heller hållt sitt löfte om att inte utvidga NATO till de gamla warsawapaktsländerna. Detta var ett löfte som gavs redan under pappa Bush när det stod klart att NATO inte skulle upplösas när warsawapakten föll. Det väst sysslat med sedan Sovjetunionens fall kan närmast beskrivas som ett omringande av Ryssland. Inget land vill bli omringat med “Weapons of Mass Destruction” och sedan tvingas att få sina existensvillkor dikterade för sig, det tror jag vem som helst kan förstå. Under hela denna tid av utvidgning har Ryssland agerat mycket återhållsamt. Men när så talet om att införliva både Georgien och Ukraina kom, så härsknade de till. Lägg därtill misilbaserna som skall byggas i Polen. Jämför gärna med Kubakrisen när Sovjet skulle placera misiler på Cuba. Tyckte du att USA hade all rätt att härskna till över misiler på Cuba? Om man inte skall reta den amerikanska örnen, så bör man nog ha samma inställning till den ryska björnen, och kinesiska draken för den delen. Det gäller alla länder.

    Finns det något land på denna jord som agerat aggresivt geopolitiskt expansivt med vapenmakt så är det USA. Putin försvarar sin nations intressen på sin egen bakgård, medan Georgien knappast kan kallas USAs bakgård på det viset Cuba kan kallas så. Putin varnade ju också för precis den här konsekvensen när Kosovo skulle erkännas, Ryssarna vet ju att Ossetiernas konflikt med Georgien är flerhundraårig, har det inte varit ryska tsarer som hjälpt dem så har det varit ottomanerna (turkarna), så för ryssarna kom detta som ett brev på posten.

    Polen har ju också konstrat ett tag och velat ha väldigt mycket i gengäld av USA för de där misilbaserna, men direkt efter att Ryssland satte ned foten i Georgien, så gav USA med sig och godkände Polens villkor. Nu har en rysk general, Anatoly Nogovitsyn nyligt gjort ett uttalande där han säger att Polen exponerar sig själv till 100% för en ospecifierad rysk attack om de tillåter USA att placera sina misiler där. Rätt naturligt egentligen, klart deja vu till 1962.

    Jag tror att du är lite geopolitiskt obevandrad. Det vi talar om nu är själva kärnan av Mackinders heartland, dvs. de geopolitiska aspekter som gällt sedan före första världskriget där energi är en mycket viktig bricka i spelet. Gammalt tillbaks, innan järnvägen och förbränningsmotorn, när det var häst o vagn som gälldepå landbacken, så var det herravälde över haven som krävdes för att bygga imperium. Det herraväldet hade hade england. Men så kom järnvägen och oljan. Tyskland var de första att anamma industrialiseringen och oljan, de började bygga järnväg till mellanöstern, givetvis via balkan. Tysk industri blev en svår konkurrent. Tyskarna började också köra skjortan av de brittiska rykande kolskorvarna på haven. England kände sitt imperium hotat. En ung Winston Churchill sade före första världskriget, när han var first lord of the admirality, när england närmast i panik började konvertera från kol till olja: We must become the owners or at any rate the controllers at the source of at least a proportion of the oil which we require. Där blev oljan till en del av den nationella säkerheten (imperiella i englands fall). Skotten i Sarajevo föll och resten är historia. Efter första världskriget formulerade Mackinder sina rader:

    Who rules East Europe commands the Heartland;
    Who rules the Heartland commands the World-Island;
    Who rules the World-Island commands the world.

    Detta är geopolitiken i sin mest förenklade och komprimerade form, och den gäller i högsta grad än idag. Både Ryssland och Kina har klart uttalat att de ser en multipolär värld, men det kan man inte säga om USA som under rätt lång tid siktat på en unipolär dominans, med vapenmakt om så behövs. Det är mycket folk runt om i världen som idag närmast använder Bush som ett skällsord, många kallar det “reckless agenda” osv.. Än fler skakar på huvudet och förstår inte logiken, men hela den grå eminensen bakom Bush med Cheney, Rumsfeld, Jeb Bush (presidentens bror), William Christol, Kagan, I Lewis Libby mfl. i en lång rad undertecknade ett rätt massivt dokument år 2000 som lämnades till Clinton-administrationen, kanske mest som en önskan och roadmap för nästa president. Dokumentet hette “Rebuilding Americas Defences – Strategy, Forces and Resources for a new century” (googla dess namn, du har inga som helst problem att finna det). Där gör de fullständigt klart vilken dominans de önskade, över land, hav och tom. i rymden. I synnerhet om rymden var de väldigt tydliga med att det är USA som skall diktera villkoren för precis alla andra länder i världen.

    Det publicerades alltså år 2000. Man kan bla. läsa:

    While the unresolved conflict with Iraq provides the immediate justification, the need for a substantial American force presence in the Gulf transcends the issue of the regime of Saddam Hussein.

    Läs det noga, smält varje ord och dess innebörd.. Saddam skulle således bort alldelens oavsett om han var good, bad or ugly. Agendan var en annan. Gissa vilken.. Man kan hitta en ledtråd i ett tal som Dick Cheney höll 1999 inför sina peers vid London Institute of Petroleum (Då var han VD för Halliburton, världens största byggare av pipelines men även en av de största byggarna av militära anläggningar som contractor).

    Cheney sade:
    By some estimates there will be an average of two per cent annual growth in global oil demand over the years ahead along with conservatively a three per cent natural decline in production from existing reserves. That means by 2010 we will need on the order of an additional fifty million barrels a day. So where is the oil going to come from? Governments and the national oil companies are obviously controlling about ninety per cent of the assets. Oil remains fundamentally a government business. While many regions of the world offer great oil opportunities, the Middle East with two thirds of the worlds oil and the lowest cost, is still where the prize ultimately lies. Even though companies are anxious for greater access there, progress continues to be slow. It is true that technology, privatisation and the opening up of a number of countries have created many new opportunities in areas around the world for various oil companies, but looking back to the early 1990s, expectations were that significant amounts of the worlds new resources would come from such areas as the former Soviet Union and from China. Of course that didn’t turn out quite as expected. Instead it turned out to be deep water successes that yielded the bonanza of the 1990’s.

    Det här är värt lite analys. Han spår en ökad efterfrågan ungefär till idag 2008. Han spådde att världen behövde finna ytterligare motsvarande ca 50 miljoner fat olja i daglig produktion. Då 1999 låg produktionen och pendlade kring 83 miljoner fat. Han ansåg alltså att för att undvika en katastrofal oljekris och följande förödande påverkan på ekonomin så behövde man finna nyproduktion motsvarande mer än 50% av den dåvarande dagliga produktionen, och detta före 2010. Det motsvarar ca 5 nya oljeregioner i Saudiarabiens storlek!

    Nästa punkt i stycket att notera var hans “the Middle East with two thirds of the worlds oil and the lowest cost”. Men som han också sade, denna olja var i dessa nationers händer, inte öppet för exploatering av den privata marknaden, således inte åtkomlig för hans Halliburton och hans vänner i ExxonMobil, Chevron, Shell eller BP. Irak med världens näst största oljereserver näst efter Saudiarabien var i händerna på Saddam. Den Kaspiska oljan var dessutom objekt för en bitter geopolitisk strid mellan Washington och Moskva, framförallt i Afganistan som var allför oroligt för byggande av pipelines (Båda sidor ville bygga pipelines för den kaspiska/ryska oljan att nå Indien/indiska oceanen).

    Men Cheneys uttalande “Oil remains fundamentally a government business” får en mycket tyngre betydelse när man spolar fram till september år 2000 och presidentvalskampanjen. Då de publicerade dokumentet jag började med att skriva om. De önskade av nästa president att hitta en godtagbar ursäkt att förklara krig med Irak, för att ockupera det och ta kontroll över vad de ville ha. “American force presence in the Gulf” är något som är ett genomgående tema i dokumentet, betänk återigen dess undertecknare och årtalet 2000.

    År 2001 var Bush president, och föga förvånande fick Dick leda en “Presidential Energy Task force” i nära samarbete med hans tidigare kompanjoner inom energisektorn. T ex. James Baker III, Ken Lay från Enron, och givetvis fanns Condolezza Rice från Chevron Texaco med någonstans. Folk som han tidigare jobbat med rörande en amerikansk pipeline genom det oroliga Afganistan som ryssarna också försökte få kontroll över. Det var ju då som CIA finansierade mujahedin för att djävlas med den ryska björnen, och då skapade “listan” som senare gavs namnet al qaida.

    I dokumentet som även rörde många andra saker som energi, militär, övervakning osv. fanns förändringar som de själva ansåg som så tuffa att:

    Further, the process of transformation, even if it brings revolutionary change, is likely to be a long one, absent some catastrophic and catalyzing event – like a new Pearl Harbor.

    Jodå, ganska precis ett år senare så fick de sitt “Pearl Harbor”, den 11:e september 2001. Bara drygt en månad efter kom Patriot Act (över 100 sidor lagtext) som förändrade över 100 andra lagar, och som med tanke på det lilla tidsspannet måste varit påbörjat långt tidigare, antagligen långt före PNAC-dokumentet som kom drygt ett år tidigare. Snabbt som tusan var de också tillbaks i Afganistan som Ryssarna nu hade lämnat.

    Mars 2003 så framkom en rad hemligstämplade dokument från den där utredningen från 2001 som Cheney ledde. De hade tvingats fram, under protest från Vitahuset, genom en rättegång av Sierra Club och Judicial Watch rörande Californiens energikris (finns drivor om det på nätet). I dokumenten rörande denna högst lokala energikris så hittades detaljerade kartor över irakiska oljefält, pipelines, raffinaderier och gas-projekt. Men även detaljer om vilka andra länder som hade kontrakt och samarbeten med Irak rörande detta. De länderna var Ryssland, Kina och Frankrike. De tre länderna råkade, supprise, vara just de tre som öppet oponerade sig emot invationen av Irak..

    En av de första åtgärderna när Saddam störtats var att bryta alla de där kontrakten med Ryssland, Kina och Frankrike, men givetvis också att Irakisk olja nu skulle skulle säljas i dollar och inte i euro, vilket var en anledning till att Frankrike, Ryssland och Kina köpte färre dollar av USA än vad de annars skulle gjort. Alltså precis det Cheney argumenterade för i sitt tal 1999 – Få ut mellanösterns naturresurser ur nationella händer och få in dem under främst amerikansk kontroll. Ren och skär geopolitik alltså, plus givetvis kolluderande intressen inom olje, energi, finans, vapenindustri och politik. Någon “terrorism” har det aldrig handlat om, det är bara opinionsbildande retorik, agendan är rent militärindustiell och geopolitisk, en beslutsfattare måste ju kunna motivera sina beslut på ett sätt som omvärlden accepterar, annars går det inte.

    Bush den äldre = Carlyle group – Den ojämförligt störste ägaren av “military contractors” som på senare tid köpt in sig i em massa telekom, bla. här i sverige. Först Bredbansbolaget och när de såldes köpte de ComHem vilket de fortfarande äger.

    Bush den yngre = Harken energy

    Cheney = Halliburton (hans fru Lockheed Martin – Världen största vapentillverkare)

    Condolezza = Chevron-Texaco

    Rumsfeld = Occidental petroleum

    Gale Norton = BP Amoco

    Luktar det inte olja å krut så säg? Behövs liksom inga lobbyister, finns dessutom många fler tunga namn inom samma brancher. Det funkar ju så I USA, ingen politker kan nå någon som helst position utan ett massivt stöd av företag.

    Finns det någon amerikansk administration som borde vägrat befatta sig med energi och militärfrågor på grund av jäv, så är det den nu sittande.

    För mer info kring Georgien, sedessa tre nyhetsinsintervjuer med en journalist som skrivit om geopolitiken sedan 70-talet i många medier runt om i världen, framförallt tyska. På Asia Times avdelning Central Asia hittar du många artiklar med låååångt mycket djupare bakgrundsinformation än vad svensk papegojmedia mäktar med. Bla en rätt balanserad artikel av asien-redaktörn på en Italiensk tidning som tycker att USA mer borde bete sig som det Bysantinska imperiet istället för Romarriket: Go East, Uncle Sam, en annan har rubriken Let’s talk about World War III. Du hittar också ett par tre artiklar av samma Engdahl som i intrevjuinslagen ovan.

    Den här intervjuserien med Eric Margolis som är en rätt tung amerikansk politisk journalist är också klart sevärd och informativ: Del 1, Del 2, Del 3.

    Har du orkat läsa ända hit så tackar jag för ordet, och hoppas att du tar dig tid att också följa länkarna, för jag har trots allt lagt ned en del jobb på detta långa inlägg. Jag förväntar mig inte att du skall läsa alla artiklarna på Asia Times, för då har du att göra någon vecka eller så, men se de där nyhetsinslagen som bara är på några minuter styck.

  3. Marie J. says:

    Reportern Eric Margolis har skrivit en artikel du kan hitta på hans hemsida som är mycket läsvärd och bitvis undehållande med stänk av humor och ironi. Alla som gillar att lösa världsproblem över ett glas vin har nog en viss behållning hans artikel.

    Chrisis in the Caucasus. What were they smoking in the white house?

    Översatt citat av inledningen:
    WASHINGTON DC – Bushadministrationen ser ut att ha iscensatt sitt senaste militära fiasko i Kaukasus. Det som troddes bli ett snabbt och smärtfritt övertagande av det rebelliska Sydossetien av amerikas nya allierade favorit Georgien, har istället slagit bakut och lämnat Georgien skadskjutet , Ryssland uppretat, och NATO demoraliserat. Inte dåligt för två dagars arbete.

    Margolis är en respekterad amerikansk reporter med prestigefyllda utbildningar. Han förekommer i flera av de stora drakarna runt om i världen, är “contributing editor” på Toronto Sun, han har också setts många gånger i intervjuer på CNN, Fox, CBC, Brittish sky med flera, är även stadig gäst i diverse Kanadensiska TV-program. Han ser sig själv som en lätt konservativ “Eisenhower republikan”. Han är också en Vietnamvetaran och räknades under kalla kriget som en anti-sovjet-reporter.

    Han ställer en relevant och mycket allvarlig fråga i artikeln på sin hemsida. Är europas NATO-länder verkligen beredda att dra in europa i ett potentiellt kärnvapenkrig mot Ryssland över lilla Sydossetien där större delen av den lilla befolkningen är rysktalande och faktiskt hellre vill vara vänner med Ryssland än med Georgien som sedan upplösandet av sovjetunionen attackerat dem två gånger?

  4. site admin says:

    Tack för bra inlägg. Jag läser allt och kontrollerar också alla länkar (så att ni inte smyger in några barnporrlänkar eller annat som jag skulle få skit för…). Däremot kan jag inte lova att jag hinner läsa och titta på allt som är länkat.

Leave a Reply

Your email address will not be published.