Bra med fler steg i betygsskalan

Betygen är nog den fråga som diskuteras flitigast på alla ungdomsförbunds stämmor. Under min CUF-tid var det en maratondebatt om betygen vid varje stämma. Förmodligen är det så fortfarande och förmodligen kommer regeringens betygsförslag att diskuteras på varenda skola runt om i landet imorgon, både bland elever och personal.

Jag har alltid förordat många betygssteg och att gå från tre till sex är i helt rätt riktning. Jag skulle dock kunna tänka mig ännu fler steg, varför inte en tiogradig skala? Fler steg borde innebära mindre behov för lärarna att “märka” betygen med starkt eller svagt, något som retat elever i alla tider. Vad har man för nytta av att fyran i slutbetyget var stark? Med fler betygssteg ökar också möjligheten att höja sig ett steg och därmed ökar motivationen.

Inte oväntat avvaktar socialdemokraterna. De tar inte ställning i någon enda fråga, så varför skulle de göra det i betygsfrågan. De ursäktar sig med att de vill avvakta förhandlingar, precis som att de inte skulle gå in i de förhandlingarna med en tydlig ståndpunkt om de haft någon. Thomas Bodström tycks vara allt mer ensam om att ta ställning i politiska frågor inom socialdemokraterna. Han är rak och säger nej till allt som alliansen kommer med, oavsett vad det är och vad han själv tyckt tidigare. Det är väl en slags konsekvent politik det med…

Vänsterpartiet är mer ärligt och håller fast vid sin gamla ståndpunkt att betyg inte ska ges i grundskolan. Jag har aldrig någonsin känt en enda 14-åring som inte behöver både morot och piska för att prestera sitt bästa. Undrar var vänsterpartisterna hittar alla “goda” ungdomar som aldrig för sitt liv skulle kunna tänka sig att slarva med sina studier trots att det inte skulle innebära något negativt i slutet av terminen?

En sak som jag inte kan förstå är varför utbildningsminister Björklund vill ha bokstäver istället för siffror. Det är och förblir omöjligt att göra ett snitt av bokstäver och alltså måste bokstäverna i alla fall “poängsättas” för att ett snitt ska kunna räknas ut. Varför inte ha 1-6, eller kanske snarare 6-1?

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

21 Responses to Bra med fler steg i betygsskalan

  1. Mange says:

    Bra! Jag håller helt med. Undrar också varför man ska blanda in bokstäver i betygssättningen? Kan det vara herr Björklunds militanta sida som lyser igenom? Jag menar i den världen fungerar det tydligen bara med bokstäver/ord såsom : duglig, lat, obstinat och den typen av “raka” betyg. Lättare då att distansera sig från eleverna och istället skapa det maktförhållande dem sinsemellan Björklund verkar eftersträva…

  2. johansson says:

    Anledningen till att ha bokstäver istället för siffror är att det är samma system som används i det s.k. ECTS-systemet som är på gång in på högskolorna.

    Och det är väl inte omöjligt att göra snitt av bokstäver, dom lyckas ju göra snitt av bokstäverna G, VG och MVG.

  3. Vad jag förstått kommer inspirationen till själva namnen på betygen från ECTS-systemet. De är nämligen förvillande lika! Enda skillnaden jag kunnat se är att i ECTS finns dessutom Fx (underkänt med möjlighet till komplettering). Eftersom ECTS-betygen är på väg att införas på högskolorna för fullt är det väl bara bra att systemet på grundskola och gymnasium blir så snarlikt som möjligt. Det finns liksom inte något egenvärde i att man ska ha betyg enligt så många betygssystem som möjligt, bara för sakens skull (jag är uppe i sex hittills, men då beror två på ett utbytesår i Tyskland…).

  4. site admin says:

    Visst kan det vara ett argument att ha samma betygssystem i grundskola och gymnasium som på högskolan, men det finns en stor skillnad och det är att grundskole- och gymnasiebetygen ska användas för att “söka vidare” och då krävs det att ett snitt kan räknas ut.

    Johansson, hur ser snittet av G, VG och MVG ut? Omöjligt såklart. Istället “översätts” G till 10, VG till 15 och MVG till 20. Dvs bokstäverna blir ändå siffror för att ett snitt ska kunna räknas ut.

  5. Johan, den skillnad du nämner ser jag inte alls. Högskolebetygen används ju också på sina håll till att söka vidare!? Exempelvis används betygssnitten som inkvalningskriterium till de olika inriktningarna på civilingenjörsutbildningarna hos oss på KTH, och säkert på liknande sätt på många andra högskolor.

  6. site admin says:

    OK, tänkte inte på att det söks en del även på högskolebetyg, men det är långt ifrån alla som gör det. Då kanske argumentet istället ska vara att även högskolorna borde ha sifferbetyg.

  7. steelneck says:

    Lite OT men..

    Söka vidare på snittbetyg…

    Mån tro hur de är funtade som ursprungligen kom på den befägda idén. Som ett exempel:

    När det “gått mode” bland unga tjejjer att bli barnskötare, så har betygskravet för att komma in på utbildningen ökat. Med resultatet bakefter att det utexamineras rena teoretiker som står handfallna när en dagisunge fått en sticka i fingret.. Ju högre krav på snittbetyg desto sämre utsållning av lämpliga personligheter blir resultatet. Detta är inte heller något jag hittar på, för jag känner folk med nästan 40 års förskollärar-erfarenhet, de är alla eniga.

    Jag misstänker att snittbetyg-snurren har sin grund i oansvariga tjänstemän. De som vill kunna smita ifrån bedömningsansvar genom att kunna vifta med ett papper. Detta är inte helt ovanligt i större företag och organisationer, att man anställer på betyg istället för kunskap och personlighet, lämplighet osv., man skapar en “policy” som stelbent stipulerar betyg just för att slippa det ansvar och arbete det innebär att göra en bedömning av den sökande. I mindre företag förekommer detta ytterst sällan, just eftersom det är svårare att smita ifrån ansvar gentomot företaget ju mindre företaget är. Extremfallet är ju ensamföretagaren som anställer för första gången, någon annan finns ju inte att skylla på, och således måste man ta konsekvenserna av sitt beslut. Då prioriteras de kunskaper, egenskaper, personligheter, kort sagt individer som eftersöks.

    Skolan skulle mycket väl kunna ersätta snittbetyg med något som är mer anpassat för människor istället för kugghjul i maskineriet, där ett bedömningsansvar läggs på en form av “elevrekryterar funktion”. Då skulle chanserna öka för de med genuint intresse, fallanhet, motivation osv.. För samhället tror jag det skulle finnas en oerhörd vinst sett på sikt med “rätt elev på rätt utbildning”. För ett högt snitt innebär inte på långa vägar att individen i fråga är mer rätt.

  8. site admin says:

    Håller helt med om att det måste finnas olika vägar in i högre studier, och det finns det också: Betyg, högskoleprov, lämplighetstest, intagningsprov m.m. Lite olika från utbildning till utbildning. Men att ha motsvarande mellan grundskola och gymnasium tror jag skulle bli ogörligt. Hundratusen niondeklassare söker till flera olika gymnasieprogram och det skulle bli en faslig massa tester i ett bedömningssystem. Ett sådant riskerar dessutom att bli mer godtyckligt och “kontakter” skulle helt plötsligt betyda något för var vilka elever ska komma in.

    Jag tror inte att det finns något bättre system än snittbetyget för ansökningar till gymnasiet, även om det också har vissa brister.

  9. steelneck says:

    Ja, för mycket godtycklighet är inte bra, och absolut inte ett system där korruption riskerar frodas. Men man behöver ju inte gå till ytterligheter. Men låt säga att man bara gör en så enkel förändring att praktiska ämnen viktas lite högre när eleverna söker till praktiska gymnaliselinjer. Det är statiskt och kan tom. utföras av en dator.

  10. site admin says:

    Håller med, tror att det också var så för ett antal år sedan att vissa ämnen hade större vikt om man sökte till vissa utbildningar. Egentligen fullkomligt logiskt.

  11. JörgenL says:

    Problemet med att vikta olika betyg på olika sätt är att det blir oerhört svårt för eleven att bedöma var han ska lägga kraften. Om man har chans att höja tre olika betyg men bara orkar med att satsa på ett av ämnena så blir det nästan ogörligt att reda ut konsekvenserna på olika håll, och man tvingas på ett sätt bestämma vad man vill bli när man blir stor ännu tidigare.

    Jag ser redan det här problemet med de nya reglerna för högskoleintagningen för mina gymnasistsöner när de ska välja individuella val. Det är nästan omöjligt att tänka igenom alla konsekvenser, och dessutom har högskolorna möjligheter att själva lokalt lägga till förkunskapskrav.

    System ska inte bara fungera rent tekniskt, de ska vara överblickbara också.

  12. Erik says:

    När jag sökte till gymnasiet krävdes 4,4 i snitt för att komma in på första antagningsrundan till det jag sökte. Jag hade 4,4 i snitt. Sedan gick jag ut gymnasiet med 18,62 i snitt. Efter gymnasiet har jag gått två utbildningar som krävde 18.62 och 18.58 i snitt för första antagningen. Eftersom jag visste vad jag skulle göra i nästa steg behövde jag inte anstränga mig i onödan. Jag visste ungefär vad som krävdes och la mig på den nivån. Betygen satte alltså ribban för när jag inte behövde anstränga mig mer.

    Jag vill minnas att innan jag blev betygsatt i skolan, så lärde jag mig saker ändå, och höll mig dessutom sysselsatt en betydligt större del av tiden. Jag vill absolut inte säga att jag är emot betyg, men det är viktigare att fundera på hur man ska hantera de problem som uppstår med betyg än exakt hur betygssystemet är utformat. För vissa skapar de ångest, för andra ger de ett mål som inte behöver överskridas. Framförallt så riskerar de att ta bort det nöje som kan finnas i att lära sig saker, när fokus flyttas från att lära sig till att ordna så att det står rätt siffra på ett papper.

  13. JörgenL says:

    Mina observationer stämmer rätt bra med Eriks, både vad gäller mig själv när jag gick i skolan, och mer aktuellt, mina tonårssöner. Dom resonerar exakt så, dom kollar var snittet för det de är intresserade av att gå ligger, och lägger precis så mycket jobb som behövs för att lägga sig strax över.

    Har ärligt sett svårt att se vilka elevgrupper som är motiverade av betygen. Vissa som är tävlingsinriktad av naturen kanske. I övrigt tror jag att pedagogens kvaliteter betyder oerhört mycket mer för att väcka intresse och förklara vad nyttan med kunskapen är. Ska bli intressant att följa den där nya TV-serien om sveriges bästa lärare som ska lyfta sveriges sämsta klass.

  14. site admin says:

    Jag tror att de flesta är tävlingsinriktade och jag menar att det är bra att uppmuntra detta redan i skolan. Det är att lära sig inför livet och det gör att man kämpar bättre för att nå resultat. Allt för många barn växer upp “på en räkmacka” där föräldrar och skola jämnar vägen så att det inte finns några motgångar. Plötsligt händer det något i övre tonåren eller i tidig vuxenålder och det kommer som en chock. Minsta motgång knäcker. Jag kan rekommendera David Eberhards “I trygghetsnarkomanernas land”. Han har exempel på 18-åringar som söker till psykakuten för att deras förhållande tagit slut. De har aldrig lärt sig att ta en motgång och plötsligt vet de inte hur de ska göra. De vill ha terapi…

    Det är bara att inse att under livets gång möter man mängder av problem och motgångar. Människors känsla av välmående bestäms i hög grad av hur dessa problem och motgångar tacklas. Vi gör barnen en stor otjänst om vi lurar dem genom hela barndomen utan att de tvingas möta några problem.

    För övrigt undrar jag hur det går till att i förväg veta vad som krävs för en gymnasielinje eller ett universitetsprogram. När jag sökte till samhällsvetenskaplig linje och juristprogrammet så bestämdes vilket snitt som krävdes av vilka som sökte.

    Jörgen, jag tror inte heller på teorin att det skulle finnas situationer där någon bara kan eller orkar satsa på att höja sig i ett av tre ämnen. Det är nog att lura sig själv om man tror att det går att inrikta sig på det sättet. Den som läser för att höja sig i alla tre ämnena kommer att lyckas bättre än den som läser för att höja sig i ett ämne, även om de ökar sin studiedos precis lika mycket. Dessutom, när i arbetslivet har du möjlighet att välja bort två arbetsuppgifter av tre för att göra den tredje bättre om det finns deadline för alla tre samtidigt? Självklart ska alla tre utföras och det är bara att se till att klara det.

  15. Erik says:

    “Jag tror att de flesta är tävlingsinriktade och jag menar att det är bra att uppmuntra detta redan i skolan”
    Jag vill minnas att skoltröttheten hos eleverna bredde ut sig på allvar ungefär samtidigt som betygen kom. Nu kan det ju i och för sig bero på puberteten istället för betygen. De som tävlade om betyg var väldigt få, i alla fall i mina klasser – och då gick jag ändå på en skola med jämförelsevis väldigt motiverade elever och bland de högsta snittbetygen i landet.

    Själv har jag aldrig sett varken skola eller universitet det som en tävling utan ett ställe där man istället bör hjälpa varandra. Därför har jag försökt ställa upp för mina vänner när det behövts från lågstadiet och fortfarande idag som doktorand, istället för att tävla mot dem. Jag tror jag hade lärt mig betydligt mindre om jag sett på det som en tävling.

    “För övrigt undrar jag hur det går till att i förväg veta vad som krävs för en gymnasielinje eller ett universitetsprogram. När jag sökte till samhällsvetenskaplig linje och juristprogrammet så bestämdes vilket snitt som krävdes av vilka som sökte.”
    Ja, men i de flesta fall var dessa förändringar inte särskilt dramatiska från år till år. Med lite marginal är det inga problem!

  16. JörgenL says:

    Det är väl bara att inse att det där med betyg handlar om vad man i grunden tror motiverar människor och hur man själv blir motiverad. Det kanske är därför du är liberal och jag nåt slags vänstersosse.

    Jag har aldrig känt betygen som en motiverande faktor, vare sig som morot eller piska, jag är helt enkelt ointresserad av det, har alltid tyckt att det enda relevanta är ifall jag kan hitta en väg in till ett intresse för ämnet i sig. Lyckas jag med det så är lärandet ingen ansträngning alls, då bara fastnar det första gången jag läser. Misslyckas jag med att hitta intresset så är det nästan lögn att få det att fästa…

    Det där med att prioritera mellan olika möjliga arbetsinsatser är då något jag måste göra hela tiden i mitt arbetsliv, det finns alltid tusen saker att göra, och alla skulle helst vara färdiga igår, så visst är det på det viset även i “verkligheten”. Och vad gäller skolämnen så vet jag i vart fall att en av mina söner hoppade av sin extra spanska i nian för att han tyckte det tog för mycket tid från de andra ämnena, och att han inte ville riskera att sänka sina betyg i nåt annat.

  17. Erik says:

    Jag tror betyg motiverar en liten grupp elever som genom att anstränga sig mycket kan få bra betyg. De som har lätt för sig blir inte motiverade, och de som har det svårt för sig blir inte heller motiverade. Tänk om man kunde hitta på ett sätt att uppmuntra belöna insats istället för resultat! Ja, jag vet att det är resultat som räknas i arbetslivet, men på individnivå så nås bra resultat nås just genom en bra insats.

  18. site admin says:

    Erik, jag menar absolut inte att betyg ska vara någon tävlan mellan elever, utan det är en tävlan med sig själv. På min tid, och kanske på din också (?), så var det en tävlan mellan elever eftersom det i princip var fastställt hur många som skulle få femmor, fyror osv. Det var fullkomligt idiotiskt. Att en elev skulle få lägre betyg för att han eller hon råkade ha många andra duktiga i klassen är bara orättvist. Så är det lyckligtvis inte längre och därför krävs det ingen tävlan mellan eleverna. Så självklart ska man hjälpa varandra så mycket det bara går för att alla ska höja sig.

    Jag minns hur själaglad en klasskamrat var när vi slutade nian för att han höjt en tvåa till en trea. Det gjorde inte honom till någon stjärna i det ämnet men det stärkte honom som människa. Han hade kämpat och han lyckades. Jag tror att en trea i det fallet glädjer och hjälper mycket mer än när en elev får en femma för fjärde terminen i rad.

    Jag upplevde aldrig heller någon avundsjuka för att vissa elever hade bättre betygssnitt än andra. Nästan alla berättade vad de hade på proven så det var självklart ingen överraskning vem som var bättre än någon annan. Så är det i hela livet och det gäller att hitta vad man själv är bra på, för alla är bra på något. Att då försöka dölja att det finns skillnader är enbart skadligt.

    Självklart hamnar man ofta i situationer vad som ska göras först, men i de flesta jobb är det mer sällan som man kan välja vad man inte ska göra alls.

  19. JörgenL says:

    #Erik: “Tänk om man kunde hitta på ett sätt att uppmuntra belöna insats istället för resultat!”

    Jo, men det ju det en riktigt bra lärare kan göra, belöna genom uppmärksamhet och beröm. Oerhört mycket värdefullare än en siffra eller bokstav på ett papper.

  20. steelneck says:

    Linander:Jag tror att de flesta är tävlingsinriktade

    Det tror inte jag, för mig finns inget mer “avtändande” än att göra tävling av saker o ting. Jag vänder på klacken och går därifrån då, och det kan även gälla saker som jag annars tycker är roligt.

    Barn har en medfödd kunskapstörst, och den brukar släckas fort som tusan i skolan. T ex. läxor är nog något av det allra mest improduktiva svansbitande som finns i detta fall. På den punkten vet jag att många lärare håller med mig, men på föräldramöten så tjatas det om läxor från föräldrarnas sida, bara för att det var så när de var ung.

  21. steelneck says:

    Sitter och skummar igenom tråden, och det slår mig vilken fullständigt vansinnig diskussion detta är i grunden. Vi talar om betyg, en siffra på ett papper, istället för kunskap och kunskapsspridning. Idag har faktiskt vissa högre skolor runt om i världen börjat att lägga ut sitt stuidiematerial på nätet, så att precis vem som helst kan ta del av det och studera samma saker som de antagna som går kurserna. Visst, de som inte kommit in på skolan och bara studerar av nyfikenhet, sitt höga nöjes skull eller av ren kunskapstörst, de får inga betyg, poäng eller nån sorts “bevis”. Men vi behöver ju inte spekulera särskilt länge över effekten för samhället, för att inse hur nyttigt det är för hela samhällets allmänbildning.

    Visst, jag inser ju behovet av att på något statiskt vis kunna mäta kunskap i vissa fall. Men jag ser också baksidor när oansvariga människor som inte orkar ta bedömningsanvar, använder betyg på sätt som likställer utbildning och kunskap. För det är sannerligen inte samma sak, i synnerhet inte när åren gått. Ofta handlar det ju inte ens om det, speciellt i de fall där kreativitet är viktigare än kunskap (vilket är ofta), och då kommer utbildning så långt ned att det blir sekundär kuriosa.

    Varje sommar när det tas in “sommerfåglar” till semstern så får jag tillfälle att bli arg över hur många både kompetenta och högt motiverade ungdomar, ofta tom. med erfarenhet från yrket ratas till förmån för någon oengagerad, okunnig rent ut sagt dönicke som anställs bara för att de hade finare och ibland tom. orelaterade betyg. Många gånger ville de inte ens söka jobbet och har bara blivit tvingade av arbetsförmedlingen – sök eller bli avstängd från A-kassan – Men tyvärr har jag inte makt att omplacera eller avskeda personalrekryteraren som sitter där och gömmer sig bakom betygskopior istället för att använda sitt förstånd.

    Kom här att tänka på en sak som jag tjatat om många gånger förr om åren: Man kan mycket väl lära en apa gångertabellen utantill, men kommer apan någonsin att kunna tillämpa den rent praktiskt? Åtminstone på min tid så tenderade skolan att betygsmässigt premiera de som var duktiga på kortsiktig memorering istället för livslångt lärande. Jag gissar att skolan inte ändrats särkilt mycket på den punkten, jag ser redan hur min lille son i mellanstadiet, i förväg får reda på när det skall bli prov, ja tom i vilket ämne! Det är förbluffande, och närmast diskvalificerar betygen som mätare på kunskap.

Leave a Reply

Your email address will not be published.