Ingen fri brottsprovokation

I diverse medier idag har det spridits en bild av att regeringen vill ge polisen rätt att provocera fram vilka brott som helst. Så är inte fallet.

Beslut om ett utredningsdirektiv ska fattas av regeringen på onsdag, men det är tydligt att Riksdag & Departement redan fått tag på direktivet. R&D gör vissa tolkningar men andra mediers vidare tolkning av R&D:s artikel gör att bilden blir sned. Eftersom jag har tillgång till direktivet så kan jag berätta vilken tolkning jag gör.

Idag är många av polisens arbetsmetoder oreglerade, men i princip anses bevisprovokation tillåtet medan brottsprovokation är otillåtet. Problemet är att gråzonen mellan bevis- och brottsprovokation är stor. Det har länge funnits krav på en tydlig lagreglering, som i sig är viktig för att öka rättssäkerheten, men när Thomas Bodström var justitieminister duckade de för frågan. Nu tar vi tag i den, även om det är en svår uppgift att hitta en tydlig definition. Det är för att lösa ett befintligt problem som utredningen tillsätts, inte för att regeringen i första hand vill utöka polisens befogenheter (även om jag inte utesluter att det kan bli utredarens förslag).

Jag vill inte binda fast mig vid någon säker ståndpunkt innan utredningen, men ungefär så här ser jag på provokation idag:

Om ett brott ändå ska begås så får polisen (eller tullen) se till att vara närvarande eller ha teknisk utrustning närvarande för att skaffa bevis. De behöver alltså inte t.ex. gripa någon som de vet ska genomföra en narkotikaaffär utan kan vänta på att affären genomförs för att skaffa bevis och kunna åtala för detta grövre brott. Detta är bevisprovokation och används idag trots brist på lagreglering. Alla är nog överens om att detta är okej, även om det i princip ruckar på ingripande- och åtalsplikten. Detta ska förbli lagligt men vara reglerat. Med andra ord ökad rättssäkerhet.

Om ett brott inte skulle ha begåtts så får polisen inte provocera fram det. Polisen får t.ex. inte leja en lönnmördare och sedan gripa honom för förberedelse eller försök till mord. Detta är brottsprovokation och anses inte tillåtet idag. Det ska inte heller bli tillåtet och det bör tydligt lagregleras. Alltså ökad rättssäkerhet.

Men, så kommer vi då till gråzonen. Låt oss säga att polisen har starka indikationer på att en känd narkotikahandlare har fått in ett antal hekto heroin. Polisen vet inte var han har det och har inte tillräckliga bevis för att gripa och senare få honom åtalad för innehav av narkotika. Polisen vet att han för eller senare kommer att sälja heroinet. Ska då polisen få göra upp om en affär för att få honom att “sälja” till polisen, få tag på narkotikan innan den når ut till missbrukarna och kunna gripa, åtala och senare få honom dömd för narkotikabrott? Brottet skulle annars förmodligen inte begåtts just då, men det skulle ha begåtts senare till någon annan köpare. Svår fråga. Men jag lutar mot att det ska vara lagligt.

Det ska självklart sägas att det inte är så lätt att bara “göra upp om en affär”, en rutinerad narkotikahandlare skulle givetvis inte sälja till någon okänd som de inte har koll på. Resonemanget bygger på att det finns infiltration med kvalificerade skyddsidentiteter, och trots det är det inte enkelt på något sätt att få till en sådan brottsprovokation. Hur som helst så bör det vara tydligt lagreglerat om det ska vara lagligt eller inte lagligt, vilket det inte är idag. Vi kan dessutom komplicera exemplet ytterligare med att polisen använder någon annan i undre världen, som inte är polis, till att göra upp affären. Ska det vara lagligt? Ska den personen då slippa straff? Han har ju också gjort sig skyldig till narkotikabrott även om det var på uppmaning av polisen.

Under eftermiddagen var jag också med i Studio Ett och diskuterade frågan. Det visade sig att det inte var någon större åsiktsskillnad mellan mig och Advokatsamfundets Anne Ramberg. Hon beskriver gränsen som att polisen inte får skapa den brottsliga viljan och det tycker jag också är en rimlig avgränsning. Finns viljan ändå, t.ex. att narkotikan ändå skulle ha sålts men kanske vid ett senare tillfälle, så är det okej provokation även om det nog får anses vara en slags brottsprovokation.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

22 Responses to Ingen fri brottsprovokation

  1. Erik says:

    I ditt exempel ovan kan jag inte tycka att det ska vara ok. Jag tycker inte ens det är en gråzon.

    Om polisen inte kan bevisa att en person har narkotika, hur kan de då vara säkra på att de inte provocerar fram ett brott som annars inte hade begåtts? Om de misstar sig, och personen inte har någon narkotika, kanske han skaffar det enbart för att polisen skapar en efterfrågan.

    Om polisen å andra sidan är säkra på att han har narkotika, så kan de ju bevisa det och då behövs ju inte heller någon brottsprovokation. Om det bara finns misstankar men inte tillräckliga bevis får de väl spana tills något eventuellt händer.

    Om polisen ber någon utföra ett brott så ser jag det på samma sätt som om de utför det själva, alltså borde polisen aldrig få ge någon i uppdrag att göra något som skulle vara olagligt om de själva gjorde det.

  2. Jesper says:

    Men, så kommer vi då till gråzonen. Låt oss säga att polisen har starka indikationer på att en känd narkotikahandlare har fått in ett antal hekto heroin. … Ska då polisen få göra upp om en affär för att få honom att “sälja” till polisen, få tag på narkotikan innan den når ut till missbrukarna och kunna gripa, åtala och senare få honom dömd för narkotikabrott? Brottet skulle annars förmodligen inte begåtts just då, men det skulle ha begåtts senare till någon annan köpare. Svår fråga. Men jag lutar mot att det ska vara lagligt.

    Låt säga att polisen misstagit sig om detta innehav, och narkotikahandlaren i fråga införskaffar heroin enkom för den framprovocerade affären. Hur ska detta undvikas?

  3. site admin says:

    Jag påstår inte på något sätt att det är enkelt, och det är just därför vi tillsätter en utredning. Men generellt tycker jag att gränsen går vi att det inte är okej att provocera fram ett brott som annars inte skulle ha begåtts. Men om provoceringen handlar om att ett brott begås som annars skulle gjorts vid kanske ett annat tillfälle och med andra parter så är det rimligt att det är lagligt.

    När det gäller det konkreta fallet så handlar det om infiltration och om det under uppdragets gång framkommer att det riskerar att bli ett “nytt” brott, så ska uppdraget avbrytas.

  4. Det är signifikativt att du tar upp ett högprofilbrott i ditt resonemang. Ett brott som har samma vibbar som exempelvis allt som rör pedofiler och deras sexuella fantasier — oavsett om några övergrepp på barn har begåtts; pedofiler är per defininition numera personer som våldtar och misshandlar småbarn, det vet vi ju alla?

    Den som smugglar in Kat (en social drog, som är flera magnituder mer harmlös än exempelvis de statligt godkända drogerna nikotin och alkohol) till Sverige åker i fängelse flera år, men smuggla sprit och tobak ger på sin höjd böter.

    Alltnog och emedan, tycker du verkligen alltså att det är polisens uppgift att förhindra brott? Är det inte deras uppgift att utreda och, förhoppningsvis, lagföra redan begångna dito?

  5. Erik says:

    Jag tycker det var alldeles solklart vad som är rätt i exemplet du tog upp. Om polisen vet (dvs. kan bevisa) att ett brott ska begås så är väl det rimliga att polisen tar in de misstänkta för förberedelse till detta brottet. Om polisen inte vet, dvs. inte kan bevisa att ett brott ska begås, så kan de inte heller vara delaktiga i att detta brott begås. Du måste nog komma med ett bättre exempel för att jag ska tro att det finns något viktigt att utreda här.

    Om man var kriminell hade man ju förresten kunnat utnyttja det här med bevisprovokation, genom att få polisen att tro att man är en mycket grövre brottsling än vad man är och därför inte tar in en för mindre brott som man begår. Undrar just hur många som utnyttjar det? Är det därför som utpekade gängledare kan gå fria?

  6. site admin says:

    Björn, jag tar upp narkotikabrottslighet som exempel av den enkla anledningen att provokation, infiltration, skyddsidentiteter och liknande används huvudsakligen vid narkotikabrottslighet.

    Erik, det är möjligt att jag missade ett led i mitt exempel, avvaktan och provokationen används för att komma åt fler inblandade och inte minst de som sitter högre upp i brottshierarkin. Även tullen jobbar med sk kontrollerade leveranser. Fastän de vet att en lastbil har med sig narkotika in i landet så stoppas den inte alltid vid gränsen. Istället “kontrolleras” leveransen för att även beställaren ska kunna gripas, åtalas och dömas.

  7. Erik says:

    Johan, det resonemanget går inte riktigt ihop med min invändning. Om polisen vet att någon kommer sälja narkotika, och då själva gör upp en affär med den här personen, så kommer de ju inte hitta en annan köpare med hjälp av sin uppgörelse. Alltså hade det rimliga varit att antingen invänta en affär med en annan part eller att ta en personen för förberedelse.

    Självklart tycker jag det kan vara ok med bevisprovokation, men inte alltid. När det gäller t.ex. mord skulle det ju vara fruktansvärt olämpligt. Jag kan således fortfarande inte se någon anledning till brottsprovokation. Däremot kan bevisprovokation skulle regleras så att det inte är tillåtet om det leder till att skador som återställas uppstår, som t.ex. om det gäller mord, misshandel etc.

  8. site admin says:

    Om polisen fått kännedom om att ett narkotikaparti kommit in i landet och att en viss känd narkotikasmugglare har tillgång till det så betyder det inte att polisen har tillräckligt på fötterna ens för ett gripande. Vet inte polisen var narkotikan finns så kan inte ens ett innehavsbrott bevisas.

    Att invänta en affär med annan part är lättare sagt än gjort. Det skulle betyda dygnet runt span i kanske veckor eller månader. Omöjligt rent resursmässigt. Det verkar inte som att du tror på mig, men det är så att polisen ofta vet mer än de kan bevisa. Att ha vetskap om någonting betyder inte att man har tillräckliga bevis för att nå en fällande dom. Skulle vi inte åtminstone kunna vara överens om det?

    När det gäller bevisprovokation så är det givetvis så redan idag att polisen måste avbryta uppdraget om någon riskerar skadas eller i värsta fall dödas.

    Det skulle vara intressant att höra om du tycker att det sättet som tullen jobbar på idag med kontrollerade leveranser är okej? Med andra ord att ett brott tillåts “fortsätta” för att nå fler personer som är inblandade i brottsligheten.

  9. steelneck says:

    Linander #8: Nu tycker jag att du blandar ihop tro och vetskap, ungefär som en religiös. “Polisen tror sig ofta veta mer än..” borde vara en mer lämplig formulering.

  10. site admin says:

    Steelneck, vet du inte mängder av saker som du inte skulle kunna bevisa i en domstol? Det gör jag.

  11. steelneck says:

    Självklart, men det förändrar inte saken ett dugg. Polisen tror sig veta just eftersom de inte kan bevisa, för om de kunde bevisa, så hade denna diskussion inte uppstått. Bevis är per definition skillnaden mellan tro och vetskap. Annars ger vi polisen rätt bara av det faktum att de är poliser.

    Att jag vet men inte kan bevisa håller inte i en domstol, och det är väl ändå det som är på tapeten här; att polisen har torrt på fötterna? Något mellanting finns inte, endast det som kan bevisas är sant, allt annat är tro eller misstanke. Så, frågan kokar ned till hurvida polisen skall få utökade befogenheter att agera på sin tro, och eftersom det bevisligen är en tro, så kan den vara fel. Jag tycker det hela låter som ett sluttande plan, eller kryphål a la ladugårdsdörr.

  12. Jeltz says:

    Jo, sjävlklart vet man mer än vad man kan bevisa i domstol, men vissa saker av dessa är rent felaktiga.

    Jag är en stark motståndare till ett rättsväsende där rykten kombinerat med brottsprovokation leder till fällande dommar. Vad alla vet är ofta felaktigt.

  13. site admin says:

    Det tenderar att bli en löjlig diskussion. “Bevis är per definition skillnaden mellan tro och vetskap”. Tänk efter lite mer.

    Det skulle i princip vara omöjligt att bevisa i en domstol att jag är och har varit trogen min fru sedan den dag vi träffades första gången. Enligt ditt resonemang så tror jag alltså bara att jag varit trogen, jag kan inte ha vetskap om det… Löjligt!

    Dessutom så handlar den mesta provokationen om att få fast ytterligare personer i en organiserad brottslighet. Det gäller alltså redan planerad brottslighet som inte stoppas utan fullföljs med polisens goda minne för att fler inblandade ska kunna gripas, åtalas och dömas. Är det rimligt?

    Låt oss säga att tullen har vetskap (ja, de kanske till och med hade kunnat bevisa det i domstol, men det har inte hunnit så långt) om att en lastbil har med sig narkotika in i landet. De låter den köra vidare och genom span och samarbete med polisen så fullföljs en kontrollerad leverans. På det sättet får de tag på beställaren/köparen av narkotikan och inte bara lastbilschauffören som oftast är en lätt utbytbar kugge i narkotikasmugglingen och han kanske inte ens exakt visste vad som fanns i lasten. Detta är typisk bevisprovokation som används idag.

    Låt oss då göra om exemplet. En lastbil stoppas av tullen och narkotikahunden sniffar fram ett stort parti heroin. Lastbilschauffören grips och han berättar vart leveransen skulle ske (kanske behövs det viss strafflindring för att få honom att berätta detta). Med en ny lagstiftning som tillåter en väl avvägd och tydligt reglerad provokation som inte enbart sker i bevishänseende (dvs viss form av brottsprovokation) så skulle en polis ha kunnat köra lastbilen till den plats där leveransen skulle ske och på det sättet få bevis mot beställarna.

    Är en sådan form av brottsprovokation möjlig att tänka sig? Det bygger inte på några rykten och om lastbilschauffören skulle ljuga om leveransplatsen så drabbas ingen av det eftersom de inte är där. Det är möjligt att exemplet inte är realistiskt, jag vet faktiskt inte om det skulle kunna gå till på det sättet, men det är ändå ett exempel på brottsprovokation som inte bygger på “rykten” eller “tro”. Eller är det alltid fel att fullfölja ett brott som ändå skulle ha begåtts för att få fast grovt kriminella?

  14. steelneck says:

    Att själv personligen veta något, är inte detsamma som rättsäkerhet. En diktator kanske resonerar så, men inte folk i gemen. Rättsäkerhet handlar inte om polisens “vetskap”, utan om systemets. Du kan jämföra med vetenskapen när en forskare påstår något, han kan tycka sig “veta”, men i hans fall räcker det inte ens med de bevis han producerat, sanning börjar det inte betraktas som förrän andra forskare håller med.

    Men i resten av ditt inlägg nr 13 så är jag mer med på vad du säger. Då kommer vi till frågan om att skilja på tro och vetskap, dvs. vem som värderar fakta, vem gör detta i ett rättsamhälle? Den exekutiva, lagstiftande eller den juridiska makten? Ja, självklart så är det den juridiska. Men om jag då läser vad som skrivs på R&D, som du redan antytt har läst direktivet, så skriver de:

    regeringen vill att utredaren ”överväger” om det inte även ”bör få förekomma provokation som framkallar ett brott som, om provokationen inte förekommit, aldrig hade begåtts”.

    Här talar vi alltså rent ut om att polisen skall kunna försöka tillse att brott begås!!!!

    Snälla, säg att R&D gravt har missuppfattat något.

    Men har de rätt, så är det väl inget att diskutera om, det är ju förbluffande att frågan överhuvudtaget ställs. Rent straffrättsligt bör det inte kunna leda till fällande dom, just eftersom brottet annars inte hade begåtts. Det är ju faktiskt polisen som gjort sig till anstiftare, och om det dessutom leder till skada för tradje man så skall polis och åklagare åka dit så det sjunger om det, typ. minst lika hårt som brottet de trodde sig utreda. Det torde avhålla dem från att ge sig ut på nattgammal is.

    Längst ned på R&Ds sida i din länk finns en rubrik som heter “FAKTA”, och utifrån de punkterna undrar jag om du verkligen inte ser var grundfelet ligger någonstans, sista punkten är en klar vink om det. Är det så att obehagliga konsekvenser som vissa kanske varnade för på ett tidigt stadium nu börjar visas sig, så att man nu måste hitta på motåtgärder mot det som aldrig skulle tillåtits till att börja med? Handlar detta bara om att någon vill rädda sitt eget skinn på befolkningens bekostnad?

    Att skylla på andra länder redan gjort misstaget är ingen ursäkt för att vi medvetet skall begå samma misstag. Så den gubben går inte.

    På R&D skrive de också att gränsen mellan bevisprovokation och brottsprovokation är diffus, du påstår också detsamma. Va???? Gränsen mellan dem är fullkomligt klar och inte på minsta sätt diffus. I ena fallet har ett brott begåtts och i det andra har det inte begåtts. Mycket klarare än så kan det inte bli. Att provocera fram bevis är inte detsamma som att provocera till brott. I det ena fallet har vi en skurk som åker dit när denne blev provocerad att avslöja sig, i det andra fallet “tillverkade” man en brottsling som annars inte hade funnits. Jag undrar vem det egentligen är som vill göra det diffust.

    Vad är det som händer? Hemliga tvångsmedel, avlyssning av oskyldiga, poliser som provocerar fram brott. Har politiken fullständigt tappat all vett o sans. Allt det här har skett historiskt i andra länder, varför önskar dagens politiker en upprepning av sådant vi annars gång på gång blir påminda om att vi inte får glömma? Jag önskar att du svarar på den frågan.

    Platon svarade visserligen för 2500 år sedan, men på så många år torde väl åtminstone de som styr idag ha kunskap nog för att kunna undvika det han varnade för, i synnhet då med tanke på att det hänt gång på gång sedan dess.

    Medborgare skall betraktas som oskyldiga till motsatsen bevisats, det är grunden. Hur många i riksdag och regering har glömt det?

    1. Det här är bevisen.
    2. Vilka slutsater kan vi dra av dem?
    Det är så man bör tänka.
    Inte:
    1. Det här är slutsaten.
    2. Vilka bevis kan vi hitta som stöder 1.?

    Att vilja provocera fram brott är troligen ett resultat av den sjuka som beskrivs i det andra exemplet. För övrigt så brukar de två exemplen beskrivas som den vetenskapliga metoden och den politiska.

    Vad vill du ha, effektiv brottsbekämpning eller demokrati?

  15. Erik says:

    När det gäller din trohet till din fru så ska vi väl på ett rättssäkert sätt utgå ifrån att du är trogen tills motsatsen har bevisats? Det som gäller inför lagen (vi låtsas att otrohet är ett lagbrott) är ju det som kan bevisas för en domstol. Eftersom du förmodligen ofta kommer hem sent och är borta mycket kanske din granne börjar misstänka att otrogen. Han kanske blir så misstänksam på ditt tidsmässiga beteende, och ser några andra “signaler” eftersom han tittar efter dem, att han blir helt övertygad om att du är otrogen. Om du vet att du har varit trogen, så ska inte din granne kunna bevisa motsatsen! (I verkligheten finns det väl ändå en liten risk för detta, men det är ju en risk som ska vara extremt liten.)

    Självklart kan vi inte ge polisen några utökade befogenheter vid tillfällen när de påstår sig veta saker, utan att kunna visa upp en grund för det. Låt säga att jag erkänner ett brott för en polis, men han är den enda som hört erkännandet. Han vet att jag är skyldig, och säger därför det. Jämför det med om polisen tror sig veta att jag är skyldig och därför påstår att jag erkänt. Hur ska någon annan än jag och polisen kunna veta skillnaden mellan de två fallen? Därför måste vi utgå ifrån att polisen vet vad de kan bevisa, och ingenting annat.

    Detta exemplet på bevisprovokation var mycket bättre! Min första tanke är dock att chauffören förr eller senare kommer bli mördad om han samarbetar, dvs berättar vart han ska eller medvetet låter polisen följa efter till leveransplatsen. Det svenska rättssystemet verkar ju i och för sig se värre på grova narkotikabrott än på mord, så det kanske är riktigt att riskera hans liv? Nu skulle han nog inte samarbeta snabbt nog för att polisen ska hinna agera. Men, om man har misstankar mot lastbilen finns ju alltid möjligheten att följa efter den (tullen verkar ju ha smidiga metoder för att göra det) istället för att undersöka den. Om polisen redan känner till mötesplatsen så ser jag inte heller någon anledning att stoppa vid gränsen.

    Om man däremot kan följa efter honom utan hans vetskap är det helt ok. Precis som jag skrev innan, så länge det inte leder till skada som inte kan återställas.

    Undrar förresten om den hårda lagstiftningen vi har mot narkotika i Sverige inte gör mer skada genom att nära kriminella och skapa våld, hot och mord än vad den gör nytta genom att minska drogkonsumtionen?

  16. site admin says:

    Steelneck, det vore intressant att veta om du tycker att allting ska vara bevisligen styrkt för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få vidta åtgärder? Med andra ord att reglerna för när gripande, anhållan, häktning, husrannsakan, beslag, telefonavlyssning m.m. m.m. ska förändras så att det blir oerhört mycket svårare att utreda brott. Alla dessa åtgärder kräver mindre än att polis eller åklagare kan bevisa. Alltså den “juridiska” eller dömande makten fattar beslut, men det krävs inte alltid att saker är styrkta.

    Om en infiltrerad polis får veta att en narkotikaaffär ska ske vid ett visst tillfälle på ett visst sätt så har han med stor sannolikhet inte tillräckliga bevis för att få någon fälld. Jag hävdar att det är tillräcklig vetskap, utan att det finns bevis nog för en fällande dom, för att åtgärder ska få vidtagas. Förmodligen behövs endast bevisprovoakation, men om situationen ändras så att det behövs ytterligare åtgärder för att affären ska kunna “fullföljas” så är det sådan brottsprovokation som jag anser bör vara tillåten.

    Eftersom det idag inte finns någon lagreglering av varken bevisprovokation eller brottsprovokation och polisen själva tycker att det finns en gråzon och vill ha lagreglering så är det något märkligt att du klarar av att dra den exakta gränsen.

    Jag gillar för övrigt inte heller den text du citerar från direktivet. Vet inte hur den hamnade där. “Faktarutan” är inte någon fakta utan högst vinklat. Nummer ett i en “faktaruta” kring utredningsdirektivet ska självklart vara att utredaren ska se över hur befintliga idag icke-reglerade arbetsmetoder ska lagregleras. Det är huvudskälet bakom hela utredningen. RoD:s faktaruta ger sken av att utredningen kommer till för att polisen ska få fler nya och långtgående arbetsmetoder, så är inte fallet. Den lagreglering som kommer att ske utifrån utredningen kommer att öka rättssäkerheten, inte tvärtom.

    Jag vill självklart ha effektiv brottsbekämpning och demokrati, det är inget motsatsförhållande.

    Erik, i mitt exempel så visste tullen inte på förhand något om narkotikan. Chauffören berättar om mötesplatsen. Frågan är då om tullen ska få använda den informationen för att få tag i de som skulle få narkotikan och sedan sälja den vidare? I så fall är det en form av brottsprovokation som behövs.

  17. Erik says:

    “I så fall är det en form av brottsprovokation som behövs.”

    Om du anser det, p.g.a. att det skulle underlätta att lösa brott, så kan man ju på samma sätt motivera precis vilka åtgärder som helst för att lösa brott, och det tror jag verkligen inte att du tycker. Av skäl som jag tror jag inte behöver förklara för dig så måste vi låta viss brottslighet slinka igenom.

    Om polisen inte kan bevisa att ett brott har begåtts eller skall begås, så är ju givetvis bevisprovokation ok grundat på misstankar. Polisen kan ju inte ens bevisa att ett brott skall begås, och är det inte säkert att det ens är så lätt att förhindra. Brottsprovokation är en helt annan sak eftersom polisen då riskerar att skapa brottslighet som annars inte hade funnits. Därför är det inte alls på samma sätt självklart att starka misstankar räcker för att de ska få genomföra sådant. Det går givetvis att argumentera för att de ska få göra det, men jag tycker man är ute på väldigt farlig mark när man gör det.

  18. site admin says:

    Erik, jag tycker trots allt att vi närmar oss varandra lite. Men att dra slutsatsen att jag skulle “motivera precis vilka åtgärder som helst för att lösa brott” bara för att jag vill tillåta brottsprovokation för brott som ändå skulle ha begåtts känns något förhastat.

    Vad jag har haft för avsikt är att beskriva att det finns stor skillnad mellan brottsprovokation och brottsprovokation. I USA är det tillåtet för polisen att köra ut en lastbil med t.ex. tv-apparater i ett kvarter. Sätta upp kameror och sedan vänta till någon bryter sig in i lastbilen och sedan åtala och döma alla de som tar något ur lastbilen. Det är en form av brottsprovokation som jag aldrig ställer upp på. Genom polisens agerande skapas en brottslig handling som annars inte skulle skett.

    Advokatsamfundets Anne Ramberg beskriver det som att polisen inte får skapa den brottsliga viljan, och det håller jag fullständigt med om.

  19. steelneck says:

    Kort sagt, med brottsprovokation, så skapar man ett brott som annars inte blivit begånget. Således ett brott polisen själv skapat i maskopi med buset. Jag tycker inte vi skall ha en polis som skapar brottslighet!

    Din fråga till mig är retoriskt oärlig, du försöker bygga en halmgubbe att slå ned med något jag aldrig påstått. Vad jag säger är att polisen inte får skapa brottslighet som annars inte funnits. Jag har inte någonstans påstått att polisen inte får vidta “åtgärder”. Jag tycker du försöker framställa mig som om jag vill göra polisen handlignsförlamad i största allmänhet bara för att jag inte vill ha poliser som skapar brottslighet. Att köra en sådan retorik säger en hel del..

    Ditt amerikanska exempel är också tydligt. När du argumenterar för det du vill tillåta, så talar du om grov brottslighet och narkotika, men när du tar exempel på sådant du inte vill tillåta, så tar du exempel på lindrigare brottslighet där polis skapat tillfället som gjorde tjuven. Men du presenterar ingen som helst distinktion mellan de två, så då kan vi utgå från att det amerikanska exemplet även blir giltigt här. Ja vi kanske tom. kommer att få se musikfiler som läggs ut för nedladdning för att lättare kunna åtala de som begår upphovsrättsbrott? En mycket trolig utveckling om man tillåter brottsprovokation.

    Jag tycker du ger ytterligare ett exempel på det där om att presentera mardrömmar istället för visioner om en bättre värld. Skrämselpropganda i syfte att skapa opinion för något, antagligen för att ingen skulle gå med på det annars.

    Jag misstänker att de som ber om denna utredning (de som lobbat för det), egentligen visar prov på dåligt ledarskap. Det finns en gammal devis som säger att skillnaden mellan en bra och dålig polis är förmågan att begripa vad man skall se mellan fingrarna åt. Här har vi antagligen någon som inte litar på enskilda polismäns förmågor och vill ha en styltig detaljreglering att kunna bokstavstolka och gömma sig bakom så att de inte behöver ta ansvar för sina underordnade. Kanske en samling i grunden oansvariga personer som nu begär att få slippa ta det ansvar de har betalt för att ta.

  20. site admin says:

    Menar du att det är bättre att inte ha polisens provokation reglerad än att utreda hur den ska regleras? Det kan knappast vara mer rättssäkert för varken medborgarna eller poliserna som förväntas utföra arbetsuppgifter som de inte säkert vet är lagliga.

    Om man inte kan svara på en fråga är det ett enkelt retoriskt knep att påstå att frågan är felställd.

    Men om jag vill tolka dig välvilligt, eftersom det trots allt är julafton, så är vi i princip överens. Jag vill inte heller att polisen ska begå brott som annars inte skulle begåtts. Precis som Anne Ramberg beskriver det så ska polisen inte skapa en brottslig vilja. Däremot är det rimligt att polisen får brottsprovocera så att brott som annars ändå skulle begåtts sker på ett kontrollerat sätt och vid utvalt tillfälle.

  21. steelneck says:

    Jag har ju svarat dig, kopierar in det jag skrev igen: Jag har inte någonstans påstått att polisen inte får vidta “åtgärder”. Å jag upprepar igen, det jag inte vill att de skall tillåtas att göra är att skapa brott som annars inte hade blivit begågna. Vi kan inte ha en polis som skapar brottslighet, eftersom den då motverkar sitt eget syfte. Det faller liksom på sin egen orimlighet.

    Men jag tycker fortfarande att du ställer effektiviteten i bekämpandet av det onda emot det goda på ett sätt som gör det goda till en nackdel, och därigenom gör samhället mindre gott.

  22. site admin says:

    Då verkar det till slut som att vi nästan är överens. Du skriver inte Steelneck att du håller med om Anne Rambergs avgränsning, dvs att den går vid att polisen inte får skapa en brottslig vilja genom provokation, men jag tolkar dig så.

    Jag har i ett par år politisk kämpat med frågan om hur mycket effektiviteten i brottsbekämpningen ska tillåtas inskränka människors personliga integritet, och därmed i förlängningen vår demokrati. Det finns inte ett svar på frågan även om debatten ofta blir svart eller vit. Men jag svarar som jag tolkar Integritetskommitténs ordförande Olle Abrahamsson, behovsprincipen, effektivitetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Därtill en öppen samhällsdebatt, tydliga redogörelser från lagstiftarens sida kring varje princip och i slutändan är det försiktighetsprincipen som gäller. Det försöker jag leva efter i mitt politiska beslutsfattande och det försöker jag övertyga andra om.

Leave a Reply

Your email address will not be published.