Mitt anförande och repliker i debatten om buggning m.m. 14/11-07

Jag hade glömt att lägga ut anförandet och replikerna som jag brukar efter att de publicerats på riksdagens hemsida, här kommer allt och det är långt…

Anf. 19 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Så var det då åter dags att stå här i talarstolen och debattera och besluta om de vilande propositionerna om hemlig rumsavlyssning och åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Vi har också den mycket viktiga propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga tvångsmedel att ta ställning till.

Det är faktiskt ytterligare några lagförslag som vi behandlar här i dag, bland annat 1952 års lag. Jag återkommer till det.
Centerpartiet var, som de flesta säkert vet, ett av de fyra partier som förra våren var med och minoritetsbordlade propositionen om buggning och tvångsmedel i förebyggande syfte. Detta gjorde vi inte för att vi ansåg att de här tvångsmedlen inte behövs. Vi gjorde det för att den dåvarande regeringen med justitieminister Thomas Bodström i spetsen hade lagt fram förslagen utan tillräckligt skydd för den personliga integriteten och rättssäkerheten.

Jag tänker inte här i dag säga så mycket mer om varför de hemliga tvångsmedlen behövs. Det har Thomas Bodström redan talat mycket om. Jag tänker gå igenom lite om vilka förändringar som nu har gjorts tack vare minoritetsbordläggningen genom den nya propositionen från regeringen och de förändringar vi har gjort i utskottet. Jag ska också säga något om vad jag fortfarande tycker skulle kunna bli bättre.

Centerpartiet hade ju ett antal invändningar mot de tidigare förslagen. Vi hade två allvarliga invändningar som gjorde att vi inte kunde eller ville släppa igenom propositionerna förra året. Vi krävde att de som blivit utsatta för hemliga tvångsmedel skulle underrättas om det och att den parlamentariska kontrollen av de hemliga tvångsmedlen skulle förbättras. Båda dessa krav uppfylls genom den nya propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier.

Att hemliga tvångsmedel, oavsett om det är telefonavlyssning, kameraövervakning eller buggning, är just hemliga och att den som blir utsatt inte får veta det är ganska naturligt. Annars skulle åtgärderna bli meningslösa.

Men när åtgärderna har avslutats och när det inte längre kan skada den brottsutredning som har inletts ska det som huvudprincip ske en underrättelse till den som har varit utsatt för tvångsmedlet. Ett antal undantag från underrättelseskyldigheten kommer att finnas, bland annat när det gäller brott mot rikets säkerhet. Dessa undantag kan och ska givetvis diskuteras, men jag menar att de är rimligt avvägda men på inget sätt huggna i sten. Oavsett om alla partier och alla debattörer här i dag inte är överens om vilka undantag som ska finnas – det finns reservationer i frågan – kan vi nog ändå vara överens om att det förslag som nu föreligger och som vi ska fatta beslut om i eftermiddag är bra mycket bättre jämfört med hur det var tidigare. Vi har haft hemlig telefonavlyssning under ganska många år, och det har aldrig funnits någon underrättelseskyldighet. Den som har varit utsatt har aldrig fått veta det. Det kommer man att få veta efter den lagändring som vi fattar beslut om i dag.

När det gäller den förbättrade parlamentariska kontrollen införs en ny nämnd, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Den ska ha en majoritet av ledamöter som våra riksdagsgrupper föreslår. Nämnden ska utöva tillsyn över användandet av hemliga tvångsmedel men också över polisens kvalificerade skyddsidentiteter. Nämnden ska också kontrollera Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter och, inte minst, på begäran av en enskild medborgare kontrollera om han eller hon har varit utsatt för hemliga tvångsmedel eller för Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling. Det är också ett viktigt beslut som vi ska fatta här i dag.

Fru talman! Ytterligare ett starkt krav som vi ställde från Centerpartiets sida förra året var att redaktioner inte skulle kunna buggas. Vi menade, och menar fortfarande, att skyddet av meddelarfriheten och anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är så viktiga att även om det skulle finnas något enstaka tillfälle då buggning inte kan ske där det annars skulle ha gjorts på grund av att ett mycket grovt brott har begåtts är ändå meddelarskyddet viktigare. Tyvärr tycker inte alla det. Socialdemokraterna kräver fortfarande att redaktioner ska få avlyssnas.

Vi i Centerpartiet vill gå motsatt väg. Vi menar att det är viktigt att man även ser över hur de övriga befintliga hemliga tvångsmedlen som telefonavlyssning får användas på till exempel redaktioner. Det är lagtekniskt komplicerat. När det gäller mobiltelefoner vet man aldrig var den befinner sig. Om den person som håller i den har gått in på en redaktion eller inte är givetvis omöjligt att veta i förväg. Men även om det är lagtekniskt svårt är det viktigt att man får fram en lagstiftning där medieredaktioner skyddas även mot till exempel hemlig telefonavlyssning och kameraövervakning.

Nästa viktiga krav från Centerpartiet som vi nu får igenom, tack vare minoritetsbordläggning, gäller de hemliga tvångsmedel som ska få användas för att förebygga mycket allvarliga brott. Den gamla socialdemokratiska regeringens förslag var att det skulle räcka med rekvisitet ”anledning att anta”. Detta kritiserades hårt av lagrådet. Lagrådet menade att om man väljer lagtexten ”anledning att anta” ger det utrymme för en alltför extensiv tillämpning av bestämmelserna.

Därför har vi nu nästan gemensamt i utskottet – Socialdemokraterna ställer inte upp på det heller – lagt till att det ska krävas ”särskild anledning att anta”. Det innebär att Lagrådets kritik mot risk för extensiv tillämpning av bestämmelserna bemöts. Det innebär i praktiken att preventiva tvångsmedel, eller tvångsmedel i förebyggande syfte, inte ska få användas enbart med anledning av spekulationer eller allmänna bedömningar. Det ska krävas faktiska omständigheter inom ramen för ett enskilt fall eller ett händelseförlopp. Det kan handla om uttalanden, hotelser eller andra typer av faktiska omständigheter.

Ett krav som vi hade förra våren och som vi inte har kunnat få igenom gäller behovet av att avvakta Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Då var tanken att kommittén skulle ha lämnat sitt slutbetänkande redan i våras. Behovet av en längre tid har gjort att slutbetänkandet överlämnas till justitieministern den 20 december i år. Även om det justeras tidigare kan vi inte börja behandla det innan det har överlämnats till justitieministern. Även om vi behöver behandla de vilande propositionerna under detta år – slutbetänkandet från Integritetsskyddskommittén kommer den 20 december – säger det sig självt att vi inte hinner fatta beslut efter den 20 december. Även om det skulle gå kräver ett så viktigt betänkande som det från Integritetskommittén en betydligt längre behandling. Alla som sysslar med denna verksamhet vet att saker och ting tar ganska lång tid. Efter att ett betänkande har kommit remitteras det till en mängd remissinstanser, och det tar snarast ett eller kanske två år innan det är färdigt för en ny proposition. Då är det dags att börja utvärdera de tidsbegränsade lagstiftningsprodukter som vi fattar beslut om här i dag.

Integritetsskyddskommitténs arbete är viktigt, och redan nu skriver regeringen att det kan finnas anledning att återkomma till frågor om skyddet av den personliga integriteten. Det är viktigt. Oavsett vilket beslut som vi fattar här i dag slutar inte diskussionen om den personliga integriteten. Den får inte sluta. Det är en diskussion som vi måste föra i samhället hela tiden.

Jag var tidigare inne på att vi i detta sammanhang inte heller ska glömma bort att både buggningslagen och lagen om tvångsmedel i förebyggande syfte kommer att bli tidsbegränsade lagstiftningsprodukter.

Sedan tidigare var det föreslaget att buggningslagen skulle vara tidsbegränsad till tre år. Nu har vi i utskottet sett till att även lagstiftningen om tvångsmedel i förebyggande syfte kommer att vara tidsbegränsad till tre år. Det är alla partier överens om, förutom Socialdemokraterna som av någon anledning fortfarande tycker att de preventiva tvångsmedlen ska införas utan tidsbegränsning.

Tidsbegränsningen innebär att buggning och preventiva tvångsmedel, eller tvångsmedel i förebyggande syfte, inte kommer att få användas efter den 31 december 2010 om inte riksdagen fattar ett nytt beslut som innebär att lagstiftningen förlängs eller permanentas.

Tyvärr finns det skräckexempel på hur tvångsmedelslagar har förlängts och förlängts. Vi har debatterat 1952 års tvångsmedelslag här i kammaren i dag. Och när vi voterar i dag förlänger vi den ytterligare en gång, 55 år efter att den stiftades. Det är faktiskt pinsamt. Förhoppningsvis är det sista gången. Justitiedepartementet håller på med ett arbete där de delar av 1952 års tvångsmedelslag som fortfarande behövs kommer att permanentas i en ny lag, vilket känns bra.

Jag vill avsluta med att säga att om vi eller de som sitter i riksdagen efter 2010 års val inte kan se att lagarna om buggning och preventiva tvångsmedel är effektiva och nödvändiga, om proportionalitetsprincipen inte uppfylls vad gäller avvägningen mellan kränkning av den personliga integriteten och behovet av brottsbekämpning, ska tvångsmedelslagarna inte heller finnas. Det kommer inte att vara någon självklarhet att lagarna förlängs eller permanentas efter den 31 december 2010. Därför vill jag redan nu uppmana de brottsbekämpande myndigheter som kommer att använda dessa lagar att dokumentera och verkligen visa att de behövs, att de är nödvändiga och att de är effektiva annars är det inte säkert att dessa lagar kommer att finnas efter den 31 december 2010.

(Applåder)

I detta anförande instämde Karin Nilsson (c).

Anf. 20 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag ska faktiskt börja med att delvis berömma Centerpartiet för att man faktiskt också har fortsatt att driva frågan om att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Precis som jag sade i mitt anförande är det förbättringar i förslagen, och jag tycker att det är viktigt att säga det. Det gäller framför allt underrättelseskyldigheten som är en fråga som Vänsterpartiet också har drivit under många år, och det är glädjande att detta faktiskt införs. Det gäller även tidigare tvångsmedel som hemlig telefonavlyssning.

Det är oerhört viktigt när man ser hur mycket det har ökat de senaste åren. Men det jag har berömt nog.

Jag har en fråga till Centerpartiet när det gäller Integritetsskyddskommittén och det första delbetänkandet, som jag ändå tycker ger väldigt tydliga signaler. Man kan nästan prata om systemfel i lagstiftningen när det gäller de betänkanden vi behandlar i dag. Man påpekar att man inte har gjort den analys och utvärdering som regeringsformen och Europakonventionen kräver. I delbetänkandet säger man att det är bra att man stärker rättssäkerhetsgarantierna och gör förbättringar. Men det förändrar inte grundfaktum, nämligen att man inte har gjort sitt arbete när det gäller lagstiftningen.

Min oro är och min fråga till Centerpartiet gäller följande. Om vi redan i dag ser att vi inte lever upp till de krav som ställs på oss som lagstiftare, hur ska vi då kunna anta en ny lagstiftning och säga att i morgon kommer vi att uppfylla kravet på skyddet för den personliga integriteten? Är inte det ett bakvänt sätt? Hade det inte varit värt att ta tillbaka det här och göra ordentliga analyser och sedan komma tillbaka till riksdagen i stället för att anta det här ofullständiga?

Anf. 21 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag håller med om att analysen hade kunnat vara bättre, men jag håller inte med om att den inte finns någon analys. Samtidigt ska vi komma ihåg att eftersom vi inte har buggning i Sverige i dag är det svårt att säga om den kommer att bli effektiv. Därför måste man titta på andra länder. Nog kan man förstå att i rättssalen är det ett starkt bevis att kunna spela upp till exempel hur en stor narkotikaaffär har genomförts eller hur de misstänkta gör upp om affären. Jag tror att även Alice Åström kan hålla med. Det ska vara effektivt. Det är nödvändigt att vi i fråga om grov brottslighet i Sverige ska kunna höra på band vad personerna säger när de verkligen grova brotten planeras eller när man pratar om det efteråt. Behovet finns. Att det är effektivt har vi inga bevis på, men jag vill hävda att det blir ett väldigt effektivt bevis i en rättegång att kunna spela upp och höra hur personerna gör upp om en narkotikaaffär.

Sedan ska det här mätas mot skyddet för den personliga integriteten. Eftersom vi har förstärkt skyddet för den personliga integriteten rejält genom de förslag som vi har lagt till, genom den nya proposition som regeringen har kommit med och genom de förändringar som vi gjort i justitieutskottet, tycker jag att professionalitetsbedömningen klaras av därmed. Men jag håller med om att analysen kring kränkning av den personliga integriteten vid en hemlig rumsavlyssning och kanske ännu mer vid vissa åtgärder för särskilt allvarliga brott är ganska svag och hade kunnat vara bättre.

Anf. 22 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Då har jag egentligen bara en enda konkret fråga till Centerpartiet. Vänsterpartiet lade fram ett yrkande i justitieutskottet när vi behandlade de här förslagen. Vi ansåg med tanke att Lagrådet tidigare riktat kritik, att det här har varit vilande, att det skett vissa förändringar och att det har tillkommit ytterligare säkerhetsgarantier att det vore rimligt att utskottet bad Lagrådet att granska den förändrade lagstiftningen. Det har ju skett förändringar och så vidare. Lagrådet hade tidigare sagt att vi inte lever upp till Europakonventionen med de förslag som den tidigare regeringen lade fram.

Varför ställde Centerpartiet inte upp på att låta Lagrådet granska det betänkande som vi i dag behandlar för att få en bedömning från Lagrådet i stället för bara göra en gissning oss emellan där vi tycker att det har förstärkts tillräckligt? Hade det inte snarare varit en förstärkning? Ni i majoriteten är ju övertygade om att det här klarar Europakonventionens krav. Hade det inte varit en styrka för er själva i så fall att också få en bedömning från Lagrådet? Vi från Vänsterpartiets sida tvivlar på att vi egentligen har lyckats uppfylla de krav som Europakonventionen ställer. Men ni är övertygade. Det borde ha stärkt er sak, eller fanns det en oro från Centerpartiet då man inte var villig att tillstyrka Vänsterpartiets begäran att Lagrådet även denna gång hade haft kvar en del av sin kritik?

Anf. 23 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det är möjligt, men jag är övertygad om att den kritiken från Lagrådet hade varit betydligt mildare än vad den varit tidigare tack vare att vi har förbättrat rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten så rejält som vi har gjort med de nya förslag som nu ligger på riksdagens bord.

Ert förslag att skicka även detta till Lagrådet hade det problemet att vi behöver behandla de vilandeförklarade propositionerna under det här kalenderåret. Vi är nu framme i mitten av november. Skulle vi ha skickat detta till Lagrådet skulle det ha blivit ytterligare förskjutet. Vi hade med all sannolikhet inte hunnit med det under det här året heller.

Dessutom är det reglerat när olika förslag ska skickas till Lagrådet på remiss. Att börja ändra denna normala praxis bara i det här enstaka fallet kan man diskutera, men jag hade inte varit rädd frö att få ett yttrande från Lagrådet, inte på något sätt.
De här åtgärderna är tidsbegränsade till tre år. Integritetsskyddskommitténs förslag kommer snart, och där kommer det att finnas förslag till lagändringar. Det kommer att remitteras på normal väg, och det kommer att gå till Lagrådet senare.

Vi utvärderar de lagar som går ut den 31 december 2010. Alice Åström frågade i en tidigare replik om de här lagarna bara ska fortsätta att gälla utan att gå till riksdagen. Nej, det är helt omöjligt. Går inte någonting till riksdagen angående buggning och tvångsmedel vid förebyggande åtgärder kommer inte lagarna att finnas. De har helt enkelt slutat att gälla den 31 december 2010. Efter det får åtgärderna inte användas.

Vi återkommer med ett helhetspaket fram mot 2010. Då kommer Integritetsskyddskommitténs förslag att finnas med, och då kommer det också att gå till Lagrådet.

Anf. 24 THOMAS BODSTRÖM (s) replik:

Fru talman! För ordningens skull ska jag kanske säga att Centern och kd var för det här förslaget när Lagrådets yttrande kom. Sedan ändrade man sig. Men ni har varit konsekventa i riksdagen, det är riktigt.

Johan gör en stor affär av att det ska vara tidsbegränsat, för det är i förebyggande syfte. Då är det viktigt att det är tidsbegränsat. Det vill inte vi socialdemokrater.

Nu är detta med att använda tvångsmedel i förebyggande syfte inte någonting nytt i Sverige. Lagen om särskild utlänningskontroll, det vill säga terroristlagen som den brukar kallas, handlar om personer som kan befaras att begå brott, det vill säga preventivt. Där finns det möjligheter till telefonavlyssning, precis på samma sätt som man nu gör det möjligt med en viss utvidgning av den nya lagen. Den här lagen ändrades så sent som 2005. Då hade Centern inga som helst invändningar mot att det inte skulle tidsbegränsas. Den har funnits sedan 1991, och jag har aldrig hört Centern säga att den ska vara tidsbegränsad. Då undrar jag: Vad är det för skillnad med att avlyssna människor preventivt när det gäller personer som kan komma hit och befaras att begå allvarliga brott och att avlyssna enligt den här lagen? Det är precis samma princip, nämligen att avlyssna i preventivt syfte. Varför ska den ena vara tidsbegränsad och inte den andra? Det är min fråga.

Anf. 25 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Även om det finns en viss likhet med lagstiftningen om särskild utlänningskontroll är den nya lagen om vissa åtgärder vid särskilt allvarlig brottslighet ett nytt sätt att arbeta på för polisen, även gentemot personer som befinner sig i landet och som är svenska medborgare. Nu införs en genomgripande lagstiftning där vi inte vet om den kommer att användas. Jag tror inte att Thomas Bodström heller kan svara på hur ofta den här lagen kommer att användas. Kommer det att vara en eller två gånger per år eller hundratals gånger? Jag förmodar att det inte blir hundratals gånger, hoppas åtminstone inte. Men när det har gått ett par år vet vi hur lagstiftningen kommit att användas, och då är det också dags att utvärdera. Då är det naturligt att om lagen inte är bra ska den inte förlängas. Om det har varit en permanent lagstiftning som vi har antagit här i dag kan man givetvis avsluta den i alla fall efter ett antal år. Men nu krävs det ett aktivt ställningstagande från riksdagen efter den 31 december 2010 för en fortsättning.

Jag skulle i stället vilja vända på frågan och säga: Varför är det så hemskt med en tidsbegränsad lagstiftning att Socialdemokraterna inte kan ställa upp på det? Vi i alla de andra sex partierna tycker att detta är en bra idé. Vi tycker att det är en viktig lagstiftning, men en genomgripande sådan. Därför bör den tidsbegränsas. Varför kan inte Socialdemokraterna ställa upp på det?

Anf. 26 THOMAS BODSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Jo, det är väldigt enkelt, Johan! Det handlar inte om ett nytt arbetssätt. Det är bara att läsa vad som uttryckligen sägs i lagen. I den här lagen står precis vilka tvångsmedel som polisen har rätt att använda. Det är inget nytt arbetssätt, utan det är precis samma som tidigare. Det är personkretsen som är begränsad. Den är begränsad till personer som kommer från andra länder och som kan befaras begå terroristbrott. Nu är det även svenskar som kan omfattas.

Det handlar om telefonavlyssning, om husrannsakan och om öppnande av post – det är alltså precis samma sak. Då är det närmast diskriminerande att säga att här är det så viktigt och att det ska vara så begränsat därför att det är så integritetskränkande och vi inte vet hur det här kommer att bli och så vidare.

Men den här lagen har både funnits och använts under en lång tid; vi vet ju det. Därför är min fråga: Varför skulle det inte vara tidsbegränsat vid förnyandet 2005?

Jag kan förstå om man konsekvent vid varje sådant här tillfälle säger att det ska vara tidsbegränsat. Men det är inte Centerns linje. År 2005 skulle det inte vara tidsbegränsat, men nu ska det vara tidsbegränsat. Vad är skillnaden? Ja, det gäller inte arbetssättet, utan det gäller bara personkretsen och graden för misstanke. Någonting annat är det inte fråga om. Tvångsmedlen är desamma.

Anf. 27 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! När människor ska komma in i landet och vi ska avgöra om de ska få stanna här kontrolleras de på olika sätt. Till exempel kontrollerar vi deras ID-handlingar för att kunna veta vilka de är som kommer in i landet. Det gör vi inte med medborgare som befinner sig i landet. Vi går ju inte omkring och kontrollerar om människor verkligen får vara här. Synen på de personer som ska komma in i landet och som ber att få vara här och synen på de personer som redan är svenska medborgare är olika. Detta är absolut inget nytt.

Att hävda att vi står för ett slags diskriminering för att vi vill ha den här lagstiftningen tidsbegränsad är ganska magstarkt. Vi kommer att utvärdera lagstiftningen. Efter tre år vet vi om den behövs. Behövs den inte ska den inte finnas och kommer då inte heller att finnas.

Anf. 28 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Jag tackar dig, Johan Linander, för klargörandet om hur Centerpartiet ställer sig i frågan. All heder åt dig personligen för att du också tidigare har varit väldigt tydlig om att rättssäkerhetsgarantier är viktiga för att den här typen av väldigt långtgående inskränkningar ska kunna genomföras.

Däremot blev jag lite konfunderad när du i ditt anförande sade att medieredaktioner inte ska få avlyssnas. Kan du redan nu ge ett besked i den frågan? Är det vad vi diskuterar?

Anf. 29 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! När jag håller mitt anförande gör jag det givetvis för Centerpartiets räkning. För Centerpartiets del kan jag säga att vi vill ha en översyn av den lagstiftning som finns. Vi tycker inte att det är bra som det är i dag och som det har varit i 10–15 år – jag vet inte exakt när lagstiftningen om telefonavlyssning kom. Jag tänker på det faktum att medieredaktioner kan bli avlyssnade. Därför bör lagstiftningen ses över. Vi får se vad vi då kan komma fram till.

Jag inser att det hela lagtekniskt är svårt. Om en mobiltelefon avlyssnas hur vet man då i förväg var mobiltelefonen befinner sig? Personen i fråga kan ju med sin mobiltelefon gå in på en redaktion. Då får man ha något slags regler om att den informationen så fort som möjligt ska värderas, eller någonting sådant. Hur det lagtekniskt ska fixas kan jag i dag inte säga. Det här är alltså Centerpartiets åsikt.

Anf. 30 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Jag vill ta upp också en annan fråga. I majoritetstexten konstaterar majoriteten att det i den borgerliga ”regeringens utredning framgår att hemliga tvångsmedel som beslutas och verkställs i laga ordning inte torde kunna grunda en rätt till skadestånd. Det gäller även om användningen av tvångsmedlet inte på något mer avgörande sätt har kunnat föra brottsutredningen framåt” – alltså om det är fråga om ett misstag – ”eller om det efter tvångsmedelsanvändningen skulle stå klart att den misstänkte är oskyldig.” Detta står på s. 30.

I klartext: En person som av misstag har avlyssnats ska alltså inte kunna begära skadestånd. Min fråga blir då om Centerpartiet tycker att det rimmar väl med de krav på rättssäkerhetsgarantier som Johan Linander tidigare så framgångsrikt har försvarat.

Anf. 31 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Här måste det föreligga ett missförstånd. Givetvis kan man alltid begära skadestånd. Sedan är det en helt annan fråga om det utdöms något skadestånd, men begära skadestånd får man så klart alltid göra. Det är bara att vända sig till en domstol. Det blir ett civilrättsligt mål i så fall.

Jag menar att både Miljöpartiets reservation och Vänsterpartiets reservation angående skadeståndet egentligen inte skulle behövas. Ni skriver om felaktig avlyssning, alltså att myndigheterna har använt avlyssningsinstrumentet på ett felaktigt sätt. Men i sådana fall finns det redan regler om att man kan få skadestånd. När myndighetsutövningen skett på felaktig grund finns det möjligheter att få ut skadestånd. Det sker självklart en bedömning i varje enskilt fall.

Det är Socialdemokraterna som skiljer ut sig i frågan – jag trodde att Thomas Bodström i en replik skulle återkomma till detta – om att det ska vara ett strikt ansvar, att skadestånd alltid ska ges till den som döms för ett brott och som varit utsatt för avlyssning. Det är dock en helt annan fråga. Det var ju ett förslag som Socialdemokraterna själva inte hade när de för ett år sedan lade fram sitt förslag men som de nu tydligen har kommit på är bra.
Jag menar att det Miljöpartiet säger i sin reservation redan gäller.

Anf. 64 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag har bara en ganska kort fråga, men den är ändå viktig. Maryam Yazdanfar läste ju upp vad som krävs för att det ska bli ett domstolsutslag som innebär att buggning är tillåten. Det är jätteviktigt att poängtera att det gäller mycket grov brottslighet, att domstolen bestämmer, att det är begränsade tillstånd på max en månad och att det krävs särskild anledning att anta att personen i fråga kommer att uppehålla sig i det rum där buggningen ska ske. Där fanns rekvisitet. Det krävs en särskild anledning att anta att personen finns där.

När det gäller den andra vilande propositionen, alltså vissa åtgärder mot särskilt allvarlig brottslighet, har vi från utskottets sida – åtminstone vi från de andra sex partierna, inte Socialdemokraterna – ändrat rekvisitet ”anledning att anta”, som Lagrådet kritiserade därför att det gav utrymme för en alltför vid tolkning, till att det numera ska stå ”särskild anledning att anta”, alltså samma rekvisit som finns i buggningspropositionen. Detta går Socialdemokraterna inte med på, och er reservation säger egentligen ingenting om varför ni inte går med på det.

Vi fick tidigare i dag höra påståendet att det handlar om prestigetänkande från Socialdemokraternas sida. Jag hoppas att det inte är så utan att jag kan få en annan förklaring från Maryam Yazdanfar.

Anf. 65 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Herr talman! Det handlar inte om prestige. Det handlar om att vi tror att vårt förslag är spetsigare och kommer att fungera bättre.

Anf. 66 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Korta svar är oftast bra, och du ställer mig också eftersom jag inte hinner tänka efter.
Spetsigare förslag, kan man ju säga, men det riskerar att bli en extensiv tolkning, alltså att det kommer att bli för många tillämpningar av den förebyggande avlyssningen. Lagrådet kritiserade det. Tydligen är det för Socialdemokraterna viktigare att ha en spetsig lagstiftning än att lyssna på Lagrådets råd för hur vi ska lagstifta så att en extensiv tillämpning inte ska bli möjlig.
Jag har svårt att förstå att det skulle bli så mycket spetsigare, möjligtvis mindre rättssäkert.

Anf. 67 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Herr talman! Vi bedömer att det med de rättssäkerhetsgarantier som vi har föreslagit och förslagen i sig tillsammans med våra reservationer kommer att vara tillräckligt rättssäkert. Annars skulle vi inte rösta som vi tänker göra i eftermiddag.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

8 Responses to Mitt anförande och repliker i debatten om buggning m.m. 14/11-07

  1. steelneck says:

    vissa särskilt allvarliga brott, mycket allvarliga brott, narkotikaaffär, grov brottslighet, de verkligen grova brotten, särskilt allvarlig brottslighet, mycket grov brottslighet, särskilt allvarlig brottslighet…

    Jodu Linander, det märks mycket tydligt var du står.. Jag mår illa!

    En politiker som skräms i syfte att skapa en medgörlig opinion för att folk skall godkänna kränkningar som de aldrig annars hade godkänt. Politics of fear. Straussism, i rakt nedstigande led ärvd från Machiavelli och Nietzsche.

    Men det räcker med att: “Det kan handla om uttalanden, hotelser eller andra typer av faktiska omständigheter.” för att bli utsatt för det verktyg du vill införa – vissa särskilt allvarliga brott, mycket allvarliga brott, grov brottslighet, de verkligen grova brotten… – Halååå? Vilka fler kränkande verktyg vill du införa med samma hot om mardrömmar?

    Effektivt, självklart. Du säger i princip också åt polisen att använda sina nya befogenheter, du ger dem ett incitament – gör som vi säger, annars tar vi bort godiset. Makabert! Åtgärder som låter ändamålet helga medlen brukar vara effektiva, så det behöver du inte oroa dig för, på kort sikt. Men på längre sikt slänger de alltid ut babyn med badvattnet. På lång sikt draget till sin spets leder det till, självcensur, ett hållhakesamhälle, ett angivarsamhälle, och ännu ett steg på vägen mot ett totalitärt samhälle, sådant är de också mycket effektiva till.

    I know that you believe that you understood what you think I said, but I am not sure you realize that what you heard is not what I meant. Det är vad fler svenskar nu kommer att drabbas av. Kartläggning, svartlistning osv. är vad “överskottsinformationen” kommer att användas till.

    Säg att någon du (läsaren, inte linander som hör till dem..) inte gillar, råkar känna en brottsling som polisen säkerligen har koll på. Denne kan då ge ditt telefonnummer eller e-postadress till det för dig helt okända buset, som då börjar ringa och skicka mail till dig. Sådärja, då har du helt plötsligt blivit en person som har kopplingar till kriminella.. Överskottsinformationen hamnar i din pesonakt gud-vet-var någonstans. Nästa gång du skall resa med flyg tas du åt sidan och får dig en dos kränkande behandling utan närmare förklaring. När en politiker håller tal på ett torg kommer propert klädda och vältränade män med mikrofon i örat och för dig åt sidan och ställer mycket besvärliga frågor. Blir du stoppad i din bil vid en vanlig rutinkontroll förvandlas denna till en obehaglig förhörssituation när polisen får upp ditt namn i datorn och då får veta att du har kontakt med grova brottslingar. Osv.. Du riskerar att i stora drag behandlas som en misstänkt brottsling, trots att du är hur hederlig som helst, du gillade bara inte den där typen som umgicks med brottslingar.

    Så, hädanefter får vi inte ogilla de som eventuellt är bekanta med brottslingar, för då kan vi komma att betraktas som sådana när buset får upp ögonen på de nu av våldsmonopolet beställda repressions-verktygen.

    Preventiv avlyssning (det räckte ju med ett uttalande för att bli drabbad) tyder också på en skev världsbild, ett oförstånd mot att världen är föränderlig. Det som är väldigt fel idag behöver inte vara det imorgon. Att yttra något på persiska om anläggningarna i Natanz till någon i Iran lär nog ha lätt att ådra sig misstankar idag. Men efter att några internationella avtal träffats under FNs paraply så kan det vara helt i sin ordning i morgon. Medan den dåliga tajmingen kan ha fått någon tjänsteman bakom en dator att sätta kainsmärket i den hemliga personakten, något som kanske aldrig går att tvätta bort – och personen får leva med “oförklarliga” konsekvenser som det är omöjligt att rentvå sig ifrån. Men sådant skall vi införa..

    Å vad gäller den kommande datalagringen, så bör nog varje arbetssökande till tjänster inom sjukvård, eller skolväsende, ta sig en funderare över hurvida spam som sänds till dennes e-postadress kan komma från pedofilnätverk eller liknande… Hållhakesamhälle, hållhakar på precis vem som helst när andan faller på.

  2. site admin says:

    Dina slutsatser är helt uppåt väggarna felaktiga. Du menar att jag inte skulle betonat att det endast rör sig om mycket allvarlig brottslighet och att det är en tidsbegränsad lagstiftning som inte ska finnas kvar om den inte är effektiv, behövs och är proportionerlig.

    Men å andra sidan hade jag inte trott att du skulle gilla något som jag säger eller har sagt. Måste var jobbigt att alltid tolka allting till det värsta tänkbara och att ständigt tro att alla myndigheter vill alla människor ont. Självklart har du inte något förtroende för domstolarna heller, för det är domstol som ger tillstånd till avlyssning för att förebygga de mycket allvarliga brott i speciella syften som lagen gäller.

    För övrigt behöver jag inte skrämmas, det sköter den organiserade brottsligheten själv.

  3. steelneck says:

    Så brukar det låta när jakten på det man jagar har blivit viktigare än varför man gör det.

  4. steelneck says:

    Åhh, visstja. Du talar om en lag från 1952, som förlängts gång på gång. Varje gång har helt säkert liknande retoriska motiveringar använts för att om möjligt tillåta än mer. Du “hotar” dessutom med att inte förlänga nästa gång om det inte används och visar sig effektivt. Men då inställer sig frågan: Vilken utveckling har skett sedan 1952, har det förskräckliga som man skräms med minskat?

    Ditt svar kommer att visa din vilja.

  5. site admin says:

    Lagen från 1952 används några gånger per år. Delar av den har blivit obsolet, men de delar som fortfarande behövs kommer att tas in i en permanent lagstiftning nästa år.

    Du tycks resonera som så att om en lag inte gör att det som lagen är till för minskar, så ska lagen inte finnas? Mycket märkligt. Jag vill inte påstå att Brottsbalkens mordparagraf (3:1) gjort att det begåtts färre mord sedan paragrafens tillkomst, men det betyder inte att paragrafen inte behövs. Den behövs självklart för att de som begår mord ska kunna dömas för det.

    Jag kan inte heller påstå att 1952 års lag minskat behovet, det är snarare så att brottsligheten generellt ökat sedan 50-talet, men det betyder inte att den inte behövs. T.ex. möjligheten till fyra veckors utredningshäktning i alldeles speciella fall. Du får nog förklara hur du tänker.

    Självklart så visar mitt svar min vilja, eller möjligtvis min ovilja. Med andra ord ett onödigt tillägg i din förra kommentar.

  6. JörgenL says:

    Det är klart att den nya lagen är “bättre” än den bordlagda, men grundfrågan är ju fortfarande ifall det under NÅGRA omständigheter är försvarbart och rättssäkert att avlyssna “preventivt” dvs utan att den avlyssnade är misstänkt för brott. Jag tycker inte det.

    För mig är det samma grundprincip som FRA utredningen, privata samtal och kommunikationer mellan människor som inte är misstänkta för brott ska inte avlyssnas. Alls. Någonsin. Under några som helst omständigheter.

  7. steelneck says:

    Sådärja, nu trillade du återigen ned i samma hål som när du ville jämföra kommunikationsregistrering med tullen. Att kommunicera är inte per definition ett brott (ännu..). Jag skulle i i stora drag kunna skriva samma sak igen som jag skrev den gången.

  8. site admin says:

    På vilket sätt är 1952 års lag med t.ex. möjlighet till fyra veckors utredningshäktning enbart en fråga om frihet att kommunicera?

    För att du hittar på att det finns ett hål betyder inte att jag ramlar ner i det.

Leave a Reply

Your email address will not be published.