Vad ska man få använda pengar till?

Vissa människor har mycket pengar. De kan ha vunnit på Lotto, ärvt pengarna, varit duktiga på att spela golf eller kanske startat ett företag som blivit framgångsrikt. Det finns många anledningar, men det är ganska ointressant hur rikedomen byggts upp om det inte handlar om brottslig verksamhet såklart. Frågan är om dessa rika personer ska få använda pengarna till vad de vill?

Svaret borde vara självklart ja (så länge som det inte är olagligt såklart). De kan få användas till ett hus i Florida, en Ferrari eller kanske sparas till en lyxig ålderdom på ett privat ålderdomshem. Ska då pengarna få användas för att hjälpa de egna barnen på olika sätt? Självklart. Varför skulle det vara “värre” att använda pengarna till sina barns bästa än att köpa lyxbilar eller den egna ålderdomen? Pengarna kan användas till en dyr privatskola i USA eller kanske till barnsjukvård utan köer.

Men, vad skriver jag. Ska rika människor verkligen få använda pengarna till att ge sina barn vård? Varför inte? Skulle det vara omoraliskt att vilja ge sina egna barn ännu bättre och snabbare vård än vad samhället kan ge?

Igår rapporterade Ekot om att det första privata barnsjukhuset skulle öppnas vid Sophiahemmet i Stockholm. Föräldrar ska kunna ta försäkringar för att vid barnets vårdbehov få vården vid det privata barnsjukhuset istället för vid t.ex. Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Alternativt söker de vård direkt utan försäkring och betalar vad det kostar.

Protesterna har inte låtit vänta på sig. Politiker på vänsterkanten har uttalat sig negativt och Vårdförbundet är tveksamt (även om de vet att deras egna medlemmar ger privata vårdföretag bättre betyg än den landstingsdrivna vården). Frågan är varför. Svaret är ideologiskt. De tycker inte att privat vård ska få finnas. Det brukar beskrivas som en tydlig klassfråga och därför ska privat vårdverksamhet stoppas.

Jag har svårt att förstå ilskan och resonemanget. De som har pengar att lägga på sjukvårdsförsäkringar utöver den skatt de betalar för den offentligfinansierade vården ska givetvis få göra det. Det är till och med bra för alla andra om några som annars skulle suttit i vårdkön försvinner genom privatfinansierad vård. Vårdkön för oss andra blir rimligtvis något kortare.

Sedan är det en annan sak att sjukvården i allmänhet och barnsjukvården i synnerhet borde vara så bra att ingen kände behov av ytterligare vårdförsäkringar. Dock kommer det alltid att finnas extra önskemål som den offentliga vården inte kan tillgodose. Det kan kanske gälla en exakt tidsbeställning så att det inte blir någon kötid alls, det kan kanske gälla hembesök för att slippa åka iväg till vårdcentralen eller barnakuten.

Jag och min fru har inte råd att betala extra vårdförsäkringar till våra barn, men jag känner ingen orättvisa om någon annan har den möjligheten. Lika lite som att det är orättvist att de kan köpa en 15 miljoner kronors villa eller betala dyr privatutbildning till barnen. Vi har fått alldeles utmärkt vård på såväl Astrid Lindgrens barnsjukhus som på Södersjukhuset/Sachsska och Huddinge universitetssjukhus.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

29 Responses to Vad ska man få använda pengar till?

  1. Alex Tahir says:

    Vilket ointressant och poänglöst inlägg. Klart att du inte tycker det är “orättvist” om människor skaffar en privat sjukförsäkring. Du är riksdagsman och din fru är högt uppsatt partifunktionär, ni tillhör ju själva det skiktet som tjänar på ett sådant här system.

    Försök att utmana dig själv att föreställa dig hur du skulle resonera i det fall du t.ex. var ensamstående låginkomsttagare, eller värre: arbetslös. Skulle du fortfarande vara glad över att överklassen och den övre medelklassen fick bättre och mer tillgänglig vård än du och dina barn? Att den offentliga och solidariska sjukvårdsfinansieringen sakta men säkert undergrävs?

  2. Erik says:

    Jag håller helt med dig, men det finns en risk med privat sjukvård. I förlängningen kan det leda till att allt fler skaffar privat sjukvård tills en majoritet av befolkningen förlitar sig på det privata. Då är inte den offentliga sjukvården lika viktig för väljarna längre och kan bli allt sämre utan att majoriteten bryr sig. Dock är det långt kvar till den situationen eventuellt uppstår.

  3. site admin says:

    Alex: Det är uppenbart att du inte känner mig. Min fru är inte “högt uppsatt partifunktionär”, hon jobbar överhuvudtaget inte politiskt. Jag skriver tydligt att vi varken är intresserade av eller har råd till privata sjukförsäkringar, men det missade du tydligen att läsa. Om du tycker att mitt inlägg är ointressant så behöver du inte läsa det…

    Jag kommer från en typisk arbetarfamilj, med en snickare som pappa och deltidsarbetande måltidsbiträde som mamma, så jag har inga som helst problem att förstå hur människor med lägre lön än vad jag själv har numera känner och tycker. Men varför ska man vara avundsjuk på andra människor? Snarare är det väl bra om några försvinner ur den för övrigt ofta för långa sjukvårdskön? Varför är det hemskt att människor med pengar vill använda dessa pengar till att själv betala för t.ex. ännu mer tillgänglig vård än vad det offentliga kan erbjuda? Att några slutar använda den offentligt finansierade vården betyder väl snarast att det blir bättre för alla andra.

    Erik: Det är långt dit och jag tror aldrig det är aktuellt. Samtidigt kan man säga att om en majoritet av väljarna inte tycker att den offentliga sjukvården ska vara bra, och därmed röstar för partier som vill dra ner på den offentliga vården, så är det också ett demokratiskt beslut som ska följas. Men, som sagt, dit kommer vi inte och det skulle absolut inte vara önskvärt.

  4. Alex Tahir says:

    Jag missförstod tydligen din presentation, jag tolkade texten som att din fru är ‘Centerpartiets rättspolitiska talesman och bloggare’, men nu förstår jag hur det är tänkt.

    Min kommentar handlade dock inte om avundsjuka, så som du verkar tro, utan om empati och medmänsklighet. Enligt mig är en människa inte värd att vårdas för sina sjukdomar på ett bättre eller snabbare sätt än en annan människa, på grund av individens inkomster eller förmögenheter. Det är istället behovet som ska avgöra i vilken mån någon ska få gå före i en kö. Att du inte håller med om detta, trots att du säger dig tillhöra oss som inte har råd med denna typ av försäkringar, är förvånande. Glöm pratet om avundsjuka, hur ser du detta som rättvist gentemot det stora flertalet människor som inte har råd?

    För övrigt är jag övertygad om att riksdagsledamöter tillhör den klass som skulle ha råd och gynnas av denna sortens system. Och eftersom intresset sällan ljuger tillåter jag mig till att dra vissa slutsatser.

  5. Peter Carlsson says:

    Jag kommer också från en mindre välstående familj och har själv aldrig haft mer än 10kkr ngn månad, ja snarare 7kkr varje månad. Jag tycker att detta skulle vara ett jättebra system. Jag förväntar mig att jag kommer få sjukvård från staten – jag vill också gärna få sjukvård när jag behöver den och inte när det redan är för sent. Jag tycker att det skulle vara fel om en “rik” person kunde köpa sig före mig i en sjukvårdskö till ett offentligfinansierat sjukhus, säg att jag står på plats femtio och den “rika” personen på plats hundra och den betalar mer pengar till en försäkring för att få vård och därav skulle få en vård före mig. Men det är ju inte det som det handlar om. Det handlar inte om att någon går före mig i en kö – utan det handlar om att några entrepenörer öppnar en ny kölucka och att några människor väljer att spendera sina pengar där och genom att de gör det, försvinner de från den kö jag står – vilket innebär att det kommer att bli en kortar kö för mig.

    Tycker du Alex att det är bra att människor får lida mera på grund av att vissa annars skulle få det bättre?

    /Peter

  6. Alex Tahir says:

    “Jag tycker att det skulle vara fel om en “rik” person kunde köpa sig före mig i en sjukvårdskö till ett offentligfinansierat sjukhus […]”

    Jag håller helt enkelt inte med. För mig är det en högst skrämmande tanke. Men absolut, om du tycker så får det stå för dig. Det enda jag kan göra är att fortsätta försöka övertyga dig och andra om att tillgången på pengar inte är det samma som en människas värde, och därför irrelevant när det gäller sjukvård.

  7. Jörgen L says:

    Kan inte annat än hålla med Alex.

    Om människor med mycket pengar vill spendera dem på fina kläder eller hus eller annan lyxkonsumtion stör det mig inte så mycket, men när det gäller sjukvård så blir det så oerhört tydligt att det i grunden handlar om människovärde. Då är det stötande att vissa i kraft av högre lön ska kunna köpa sig fria från lidande och förtidig död, för då är det inte längre nån tvekan om att människovärdet mäts i pengar.

    Att det här är ett steg på vägen att undergräva det offentligfinansierade sjukvårdssystemet är det väl ingen tvekan om. Jag säger inte att det är det som är syftet, men det är på sikt en ofrånkomlig konsekvens.

    Om det nu finns pengar över att lägga ut på sjukvård så borde dessa istället användas för att förbättra den gemensamt finansierade vården så att behovet och inte plånboken avgör i vilken ordning vi snabbast möjligt ska få bästa möjliga hjälp när vi är sjuka.

  8. site admin says:

    Jag ser inte att det skulle vara orättvist att en person med mycket pengar faktiskt får använda dessa pengar till vad han eller hon vill. Varför skulle det vara bättre att spendera pengarna på “lyxkonsumtion” än på vård?

    Jag tror aldrig att den offentliga vården kommer att kunna erbjuda hembesök nattetid när barnet fått 40,5 graders feber och föräldrarna blir oroliga. Det är nog rimligt att föräldrarna får köra till barnakuten (sedan är det en annan sak att kötiden ofta är för lång, har själv suttit med vår son hela nätter på Astrid Lindgrens barnsjukhus) för att få sitt barn undersökt. Den familj som vill ha den tjänsten bör få betala extra. Varför ska de nekas till att betala för den ytterligare service som samhället inte kan eller vill ge?

    Jag förstår inte varför det skulle vara rättvisa, empati och medmänsklighet att neka någon att köpa vård när det inte skulle innebära någon försämring för någon annan. Jag kallar det snarare för avundsjuka. Det är ju precis som Peter beskriver även en förbättring för de som står kvar i kön om några köper “ny” vård med egna pengar. Att köpa sig före befintlig kö, vilket skulle innebära längre väntan för andra, är givetvis oacceptabelt även för mig.

    Är det orättvist i sig att vissa människor har mer pengar än andra? I så fall förstår jag att man anser det orättvist att pengarna kan användas till att köpa vård. Men anser man det alldeles naturligt att en del människor har mer pengar än andra så har jag svårt att se problemet med att pengarna används till det som ägaren önskar. Det betyder absolut inte att den rike har större människovärde, varför skulle det göra det?

    Alex, du har nog rätt i att jag och min familj skulle ha råd att köpa sjukvårdsförsäkringar till våra tre barn (om det handlar om de summor som nämndes i Aktuellt häromdagen) om vi gjorde omprioriteringar i vår ekonomi. Men eftersom vi inte anser oss ha något större behov av den extra tillgänglighet till vård som försäkringen erbjuder så är vi inte intresserade av att prioritera bort något annat.

    Jörgen, jag tycker att du överdriver när du skriver “köpa sig fria från lidande och för tidig död”. Vår offentliga vård är inte så dålig som du ger sken av. Vi har upplevt sjukvården på mycket nära håll, bodde t.ex. på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i två månader efter vår son Erik föddes. Vi fick alldeles utmärkt vård.

    Jag ser inte heller att privata sjukförsäkringar är “ett steg på vägen att undergräva det offentligfinansierade sjukvårdssystemet”. Så visst finns det stor tvekan om det. Det har länge funnits många företag som betalar sjukförsäkringar för sina anställda. Inte har det betytt annat än att det offentliga sjukvårdssystemet sluppit en del patienter.

    Det har funnits ett fåtal privatskolor i Sverige i många år. Har det undergrävt det offentligfinansierade skolsystemet?

    Jörgen, hur tänker du när du skriver “finns pengar över”? Menar du att staten ska gå in och konfiskera pengar som människor annars tänkt köpa privata sjukförsäkringar för? Eller det helt enkelt är så att du vill höja skatten ytterligare för de rikaste. Kanske över hundra procent som på Astrid Lindgrens tid? Är det i så fall en politisk fråga som Piratpartiet kommer att driva?

    Till slut. När en elitidrottare skadar sig, är det okej att denna (genom sitt förbunds eller klubbs försäkringar) får direkt tillgång till all tänkbar vård och rehabilitering utan att ställa sig i samma kö som Svensson, Andersson och Linander redan står i väntandes på samma vård och rehab?

  9. Nan says:

    Intressant fråga. Ur den enskilde individens synpunkt vore det orimligt att han inte fick använda sina pengar för att försöka förbättra sin hälsa. Ur ett anart perspektiv vore det orimligt att samma vård inte erbjöds alla om det förbättrar deras hälsa. (Ok, för resonemangets skull kan vi väl bortse från gråzoner?)

    Att en växande privat vårdsektor kommer att urholka den offentliga är ganska uppenbart, finns många exempel på det fenomenet i vår omvärld. Och sjukvård är tyvärr sådan att när du behöver den som mest har de sämsta förutsättningarna att betala. De sjukförsäkringssystem jag sett har alla lett till folk som mår dåligt eller avlider för att de inte kan betala för vård (eftersom försäkringsbolag vill hålla nere sina kostnader och undviker att försäkra högriskobjekt.)

    Om du tittar på privatskolor och undangrävande så är det bara att titta på Storbrittanien; alla i samhällstoppen har råd att skicka sina barn till privatskolor, och de kommunala skolorna har blivit allt sämre. Det svenska systemet är klart bättre.

    Ett inte orimligt sätt att närma sig problemet är att var och en får köpa sin egen vård om han vill, men om det fungerar så är staten ersättningsskyldig (i efterhand om inte annat). Det borde få den goda effekten att privat sjukvård fungerar som murbräcka för att finansiera nya, effektiva, behandlingar. Och, det blir inget väntande i kö av ekonomiska skäl, eftersom landstingen inte kan få ner kostnaderna genom att förhala behandlignen av ekonomiska skäl.

    Så, alla glada och nöjda nu? 🙂

  10. site admin says:

    Ditt resonemang bygger på att en ganska stor andel av befolkningen skulle välja privata sjukförsäkringar. Det tror jag inte på. Lika lite som att svenska föräldrar skickar sina barn till privatskolor.

    Så den urholkning som du befarar tror jag inte alls på.

  11. Jörgen L says:

    Håller med Nan och ser en linje i alliansens politik som leder till att den offentliga servicen i allt större grad riskerar att bli ett “golv” där man hamnar om man inte själv kan fixa det för sig, på samma sätt som den offentliga sjukvården i USA eller kommunala skolor i England. Jag påstår inte att det är det som är syftet, bara att det är stor risk att det på sikt blir resultatet.

    Dessutom ÄR det ur många synpunkter samma kö man står i och köper sig förbi, eftersom det ofta är den offentliganställda läkaren som extraknäcker i den privata vården, vilket jag tycker är ganska obegripligt att landstingen tillåter. Jag hade knappast fått lov av min arbetsgivare att knäcka extra i en konkurrerande verksamhet… Om läkarna vill arbeta mer borde de få göra det hos sin ordinarie arbetsgivare istället tycker jag, och därigenom minska vårdköerna i den offentliga vården så att efterfrågan på privat vård därmed minskar.

    Sen tycker jag du kan sluta blanda ihop mina åsikter med piratpartiets Johan. Jag är medlem men inte mer. Piratpartiet är ett parti som är fokuserat på den auktoritär/frihetliga skalan, långt åt det frihetliga hållet. På höger/vänsterskalan har partiet inget speciellt tydligt fokus, där finns medlemmar både till höger och vänster, men det gör inget eftersom partiet väljer att inte formulera några krav på den skalan.
    The Political Compass har ett test där man kan se hur man relaterar till de här två politiska axlarna. Jag ligger på [-7,-7] alltså frihetlig vänster, och det är ur den, personliga, positionen jag argumenterar här. Jag tror att piratpartister i allmänhet är funtade så att vi lägger ovanligt stor vikt vid den “sociala frihetligheten” som The Political Compass kallar den axeln jämfört med de som engagerar sig i andra politiska partier, och kan därför leva med att inte alla andra som är med står på ett enhetligt ställe på höger/vänsterskalan. Begrips? 🙂

  12. Alex Tahir says:

    “Ditt resonemang bygger på att en ganska stor andel av befolkningen skulle välja privata sjukförsäkringar. Det tror jag inte på. Lika lite som att svenska föräldrar skickar sina barn till privatskolor. Så den urholkning som du befarar tror jag inte alls på.”

    Ett förvånande resonemang! Se hur man valt att lösa välfärden (skola, vård) i andra länder där privata alternativ tillåtits ta stor plats, exempelvis i USA, och jämför. Urholkningen av det offentliga systemet, som du “inte alls tror på” är en faktisk möjlighet. Skulle du, som (c)-riksdagsman, ha några problem med en sådan utveckling? Skulle du finna den önskvärd? Skulle du bidra i omröstningar som såg till att, som Jörgen säger, det offentliga “blir ett golv” för den som inte har råd med privata tilläggsförsäkringar?

    Kul att du har den här bloggen förresten, det blir en fin kontakt mellan medborgare och folkvald. 🙂

  13. Nan says:

    Johan, båda mina barn går på privata skolor. Poängen är bara det att de är betalda av det allmänna. Som jag ser det, i stora drag ett utmärkt system – driften är konkurrensutsatt och föräldrarnas finansieringsmöjligheter är irrelevanta eftersom bidrag vid sidan av de allmänna inte är tillåtna. Skolorna kan däremot äska särskilda pengar från det allmänna om verksamheten kräver det (här finns dock en del att göra för att styra upp behandlingen, olika kommuner behandlar detta distinkt olika; det finns kommuner med S-styre har utmärkt sig…)

    Jag har själv övervägt möjligheten till privat sjukförsäkring för att kunna köpa mig före i kön (av ren överlevnadsinstinkt), men det det är knappast så jag vill ha det. Det som jag skulle vilja se är en just en lag som gör att man, när vårdbehovet är klarlagt, själv kan köpa vårdtjänsten och skicka räkningen till det allmänna (på samma sätt som när man är utomlands), eftersom detta gör att det inte går att förhala behandlingen (eftersom det sannolikt blir dyrare för det allmänna att inte erbjuda vården direkt).

  14. site admin says:

    Missförstå mig inte, jag vill absolut inte ha ett sjukvårdssystem (eller för den delen utbildningssystem) som bygger på plånbokens tjocklek. Vad jag argumenterar för är att samhället inte ska styra vad människor lägger sina pengar på. Vår sjukvård och vår utbildning, betald av skattepengar, ska vara så bra att ingen av kvalitetsskäl ska behöva “köpa sig” tillräckligt bra kvalitet.

    Med detta sagt, så måste ni väl ändå hålla med om att både sjukvården och utbildningsväsendet har ett golv. Inte i kvalitet (och jag tror inte ens att Sophiahemmet använder kvalitet som argument för att få patienter), men i tillgänglighet.

    En del är vilken vård som överhuvudtaget ges. Många alternativa vårdformer erbjuds inte, så vill en patient ha en sådan vård får man själv betala. Det samma gäller för icke medicinskt motiverad vård, som t.ex. plastikkirurgi. Men den viktigaste tillgänglighetsbegränsningen är såklart när vanlig, planerad, vård ges. I Sverige har vi en vårdgaranti som säger att man ska få kontakt med sin vårdcentral/husläkare samma dag, man har rätt att få besöka läkare på vårdcentralen inom en vecka, blir man remitterad till specialistläkare har man rätt att få tid inom 90 dagar, och behövs det specialiserad vård så har man rätt att få den inom 90 dagar (t.ex. en starr-, knä- eller åderbråcksoperation).

    Detta är “golvet” som kallas för den nationella vårdgarantin. Man kan tycka att detta är alldeles för långa väntetider, men man ska komma ihåg att många (om inte alla) landsting har problem att följa garantitiderna för alla behandlingar.

    Accepterar man inte dessa tider utan vill ha bättre tillgänglighet så får man köpa en privat sjukförsäkring. Det är många företag som tycker att det skulle kosta för mycket att ha sina anställda borta så länge och därför tar försäkringar. Jag vet att Sony Ericsson i Lund t.ex. har (eller åtminstone hade) försäkringar för sina anställda (till Citykliniken) och då handlar det inte bara om cheferna.

    Visst kan man säga att golvet är för lågt om någon vill ha privata sjukförsäkringar, men även om 0-7-90-90 skulle vara 0-3-30-30 (idag helt omöjligt att uppnå för landstingen) så skulle det finnas personer som skulle anse det nödvändigt att betala för att få 0-1-7-7.

    Alex och Jörgen, det är inte riktigt relevant att jämföra med England och USA. Vår offentliga välfärd är på en helt annan nivå. Och i USA bygger sjukvården på egna försäkringar, de har ingen allmän sjukförsäkring utöver för några specifika grupper som pensionärer, funktionshindrade, föräldralösa m.fl. Det är ett helt annat system som inget politiskt parti i Sverige eftersträvar.

    Nan, om du menar att den som inte kan få vård i sitt hemlandsting inom vårdgarantitiden borde kunna vänta sig till privatvård så håller jag med dig. Det skulle sätta press på landstingen att hålla vårdgarantitiderna mycket bättre.

    Centerpartiet har också kämpat länge för en större s.k. Finsam. Det betyder finansiell samordning och syftar på finansiell samordning mellan försäkringskassan och vården. Idag är det ett samhällsekonomiskt vansinne att människor går på sjukpenning i väntan på vård för att “vården kostar för mycket”. Det kostar såklart ännu mer att människor är sjukskrivna först i några månader innan de får operationen.

    Ingen av er som är motståndare till privata vårdförsäkringar har svarat på om ni tycker att Anja Pärson, Henke Larsson eller Carolina Klüft ska få vård direkt (genom egna, förbundets eller klubbars försäkringar) vid någon idrottsskada, eller om de ska få vänta lika länge som alla andra.

  15. Jörgen L says:

    Grundfrågan är väl hur man reagerar på att det dyker upp såna här saker.

    Min första reaktion är att det måste göras något åt den offentliga vården så att inga föräldrar känner att de ska behöva betala extra för att känna sig trygga.

    Jag är principiellt emot att det ska göras business av omvårdnad eftersom jag känner att det finns en inneboende motsättning mellan omvårdnad och vinst, det är alldeles för stor risk att vinstintresset påverkar vårdkvaliten, därför är jag tveksam till omfattande privat vård, även när den är offentligfinansierad.

    När det gäller privata försäkringar så är det två saker jag främst ser som problem. Dels det jag nämnde tidigare, att god sjukvård med korta väntetider ska vara en rättighet för alla och att vissa har möjlighet att köpa sig fria från väntetid är stötande eftersom det då är tillgången till pengar och inte behovet som styr vem som får tillgång till vård. Min åsikt är att sådant ska göras onödigt genom att den offentliga vården byggs ut, med skattehöjningar om nödvändigt, så att i vart fall ingen ska behöva känna att de är dåliga föräldrar om de inte köper en extraförsäkring.

    Dels är det också en fråga om att inte leda in oss i en spiral där förtroendet för den offentliga vården sjunker genom att privata vårdgivare via ett privat försäkringssystem utarmar den offentliga vården på personal och i förlängningen gör det nödvändigt att betala bredvid offentligfinansieringen för att försäkra sig om bra vård. I en sån situation minska förankringen ytterligare för att skattefinasiera vården och så har vi snart en offentlig vård som bara den vill använda som inte har råd med extraförsäkring.

    När det gäller idrottstjärnor så kan jag tänka på två sätt. Det ena är att fråga varför de ska ha bättre vård än någon annan. Det andra är att deras skador ofta beror på att de högst medvetet pressar sina kroppar till sina yttersta marginaler och tar medvetna risker med sin hälsa. Kanske ska de då också ta större ansvar för att de går sönder? Jag är osäker, för resonemanget kan också tillämpas på tex rökare eller föräldrar som låter sina barn åka skateboard, och då blir det inte så rimligt längre…

    I grunden tror jag att min slutsats av det hela blir att den offentliga vården, i offentlig regi, ska vara så bra att den fullt ut täcker alla vårdbehov för i det närmaste alla, och att de som tycker att de behöver bygga på detta med försäkringar högst ska vara någon procent och där ska det INTE behöva ingå föräldrar som är oroliga för att deras barn inte ska få snabb och bra vård. Om det är så så har landstingen misslyckats och ska skärpa sig.

  16. Nan says:

    > Visst kan man säga att golvet är för lågt om någon vill ha privata
    > sjukförsäkringar, men även om 0-7-90-90 skulle vara 0-3-30-30
    > (idag helt omöjligt att uppnå för landstingen) så skulle det finnas
    > personer som skulle anse det nödvändigt att betala för att få 0-1-7-7.

    Ja, golvet är för lågt. Men det finns ett annat intressant mått, den genomsnittliga väntetiden också, vilket är ett bättre mått på hur bra systemet fungerar. För oss som läst trafikteori så säger väntetiderna att systemet är fullständigt underdimensionerat. Ett stort system med som går med 90% uttnyttjande med normalfördelad input kommer sällan över 3 behandlingstider i kötid. Detta är få kommersiella system där maximal lönsamhetsgräns ligger över 90% av maximalt kapacitetsuttnyttjande. 0-1-7-7 bör följaktligen vara samhällsekonomiskt lönsamt, och något som också sannolikt kommer att uppnås med råge om man t.ex. låter företag avverka vårdkön under normala kommersiella villkor. Det är mycket möjligt att man kan komma ganska långt genom att patienterna fritt kan flytta sin behandling mellan olika landsting (med betalningsansvar för det egna landstinget), om man bara tillåter det från dag 1.

    > Ingen av er som är motståndare till privata vårdförsäkringar har svarat på
    > om ni tycker att Anja Pärson, Henke Larsson eller Carolina Klüft ska få vård
    > direkt (genom egna, förbundets eller klubbars försäkringar) vid någon
    > idrottsskada, eller om de ska få vänta lika länge som alla andra.

    Så mitt svar på denna fråga är att detta problem inte ska behöva uppstå. För om vi mindre kända personer inte kan göra vårt jobb pga att vi står i kö till en icke akut behandling är det lika illa. Om du råkar ut för en bilolycka, skulle du acceptera att ditt försäkringsbolag tar tre månader på sig för att börja behandla ditt ärende?

  17. Mange says:

    “Accepterar man inte dessa tider utan vill ha bättre tillgänglighet så får man köpa en privat sjukförsäkring.

    Den här meningen symboliserar på något sätt hela din inställning i frågan. Nämligen att man tydligen bara skall acceptera att situationen är som den är. Tycker man inte att vården är tillräckligt bra har man bara två alternativ: Håll käft och acceptera eller köp en privat sjukförsäkring. Du har aldrig funderat på det tredje alternativet? Att satsa mer pengar på att göra den allmänna vården lika bra som den du nu vill att de rika ska få tillgång till? Egentligen ofattbart att det på 16 inlägg i denna tråd inte nämnts med ett ord…

  18. site admin says:

    Mange, du läste nog mina inlägg lite snabbt. Jag säger inte att de väntetider som finns idag är bra, men vi kan väl inte låtsas som att de inte finns? Många landsting var negativt inställda till 0-7-90-90 för att de inte ansåg att de kunde leva upp till kraven, att det skulle bli för dyrt. Målsättningen kan givetvis vara att nå till 0-3-30-30 eller 0-1-7-7 om man så önskar, men faktum är att vi inte är där idag och hela svenska sjukvårdssystemet måste göras om för att vi ska nå dit. Då har Sony Ericsson och förmodligen ett antal rika småbarnsföräldrar två alternativ, antingen att acceptera de vårdgarantitider som finns eller att köpa en vårdförsäkring som ger bättre villkor. Frågan är då om staten ska förbjuda Sony Ericsson och de rika småbarnsföräldrarna från att betala för detta, eller om det ska vara fritt fram. För mig är det helt främmande att staten ska gå in och förbjuda en sådan försäkring, folk får använda sina pengar som de vill.

    Och Mange, kan du inte se att det finns vård som det offentliga inte ska erbjuda? Jag har väldigt lite hår och trivs med det, men det är inte alla som gör det. Hårtransplantationer blir allt vanligare, laseroperationer av ögonen för att slippa glasögon likaså. För att inte tala om plastikkirurgi eller den kommande “storsäljaren” att ta bort tatueringar. Ska dessutom alla alternativa vårdformer erbjudas? Och den egna företagaren som vill ha sin knäoperation precis den 20 december för att kunna rehabilitera sig under jul- och nyårshelgerna, ska det offentliga kunna erbjuda den valmöjligheten?

    Jag trodde att jag angående idrottsstjärnorna skulle få svaret att de ger så mycket till Sverige när de tävlar i landslagen att de också bör få snabbare vård och rehabilitering för att komma tillbaka. Det är nämligen ett svar som jag fått från mer än en socialdemokrat. Mitt svar är då att Ingvar Kamprad och Stefan Persson (H&M) också gör oerhört mycket för Sverige, inte minst vad gäller antalet arbetstillfällen, ska de också få gå före då? Var ska gränsen då sättas för vilka personer som gör tillräckligt mycket för landet för att få gå före? Skönt att ni inte gav det svaret.

    Till slut, jag tror att det är naivt att tro att svensk välfärd, oavsett om det är sjukvård eller något annat, någonsin skulle kunna bli så bra att ingen önskar sig något därutöver. Alltså kommer det alltid att finnas några som vill använda sina egna pengar för att få det ännu bättre. Och varför ska de då inte få det? Vad ska mer vara förbjudet att konsumera?

  19. Nan says:

    Mange, jag tror detta också är den åsikt folk i allmänhet har, nämligen att så mycket skatt som vi betalar så måste vi kunna begära att sjukvården fungerar mycket bättre än idag (när det gäller väntetider/resurserbrist). Om man behöver göra besparingar är det inte Ok på sjukvårdens sida som det fungerar idag. Det faktum att andra än i stort sett de allra rikaste har extra sjukförsäkring är en direkt indikator på att det finns folk som är missnöjda med dagens situation. (Och så länge inget politiskt parti tar det på blodigt allvar så spär det på politikerföraktet. Speciellt nu när folk blir allt medvetnare om de goda exemplen om hur det fungerar i andra länder.)

  20. Mange says:

    Jag menar naturligtvis den akuta och grundläggande vården. De saker du nämner kan väl inte anses vara akuta eller fundementala i den meningen att vård för dem ska gå att tillgå på kort tid.

    Jag blir så förvånad över vissa formuleringar du har i dina inlägg.
    Bl.a “Till slut, jag tror att det är naivt att tro att svensk välfärd, oavsett om det är sjukvård eller något annat, någonsin skulle kunna bli så bra att ingen önskar sig något därutöver.”
    Jag känner dig som en positiv människa med hoppfull inställning. Denna mening andas allt annat än det…

    Jag håller med Nan i hans bedömning av situationen. Om ingen politiker visar på en vilja att förbättra den grundläggande vården, i första hand, kommer väljarna att kasta in handduken…

  21. site admin says:

    Mange, det ær ingen som talat om egna førsækringar før akutvård. Det ær “nollan” i 0-7-90-90 som ær akutvården, dvs den ska man få direkt (æven om det sjælvklart ær medicinska prioriteringar som gæller i “væntrummet”). Vad ær fundamental vård? Det ær inget begrepp som anvænds. Ingår planerad vård i fundamental vård? 90 dagar gæller t.ex. før att få en knæoperation.

    Det jag skrev om att det ær naivt att tro att svensk sjukvård någonsin kan bli så bra att ingen ønskar något mer ær inte pessimistiskt, det ær en insyn i att alla mænniskor inte ær lika. Tror du, och skulle det verkligen vara rimligt, att svensk sjukvård kommer att kunna erbjuda tidsbestællning før en planerad operation? Egenføretagaren som vill bli opererad precis den 20 december før att kunna rehabilitera sig under jul- och nyårshelgerna och dærmed slippa “sjukskriva” sig (vilket ju i verkligheten inte går som egenføretagare), ska den skattefinansierade vården erbjuda det? Jag tycker att det ær rimligt att han får ta en egen førsækring om han har så speciella ønskemål.

    Det finns mængder av politiker som jobbar hela sin tid med att førbættra vården, men tro inte att det ær enkelt att førændra den gigantiska kolossen som svensk offentlig sjukvård ær. Større inslag av privat, skattefinansierad, vård skulle pressa den offentliga vården till att bli effektivare. Konkurrens ær alltid bra før att øka kvaliteten och øka effektiviteten.

  22. Mange says:

    Mmmm…förstår. Jag försöker bara påverka er politiker att inte glömma bort hur vi “vanliga” människor tänker (om jag nu kan anses vara vanlig…), för jag tycker det verkar som ni (alltså alla politiker, inte bara du)tappar lite kontakten med verkligheten så fort ni får makt. Alltså, kanske lite så att ni sitter tillsammans och beslutar saker som ni kommer fram till gemensamt sinsemellan, utan influenser från oss på “utsidan”. Bara en tanke…

  23. site admin says:

    Det låter som att vi som väljarna gett sitt förtroende plötsligt förändrar våra liv och inte träffar några människor utanför riksdagshuset. Tvärtom så vet jag inga andra, möjligtvis med undantag från dammsugarförsäljare, som träffar så många människor av alla de slag som riksdagsledamöter.

    Eller, känner ni några andra som åker ut till äldreboenden och pratar med pensionärer, besöker kriminalvårdsanstalter och diskuterar med intagna och som ställer sig på torget och lyssnar på allas åsikter som kommer förbi och vill prata?

    För övrigt, tyckte jag precis likadant i den här frågan redan när jag gick på gymnasiet och inte var politiskt aktiv.

  24. Nan says:

    > Større inslag av privat, skattefinansierad, vård skulle pressa den offentliga vården
    > till att bli effektivare.

    När får vi se förslag?

    Jag tror att om varje diagnostiserad patient har möjlighet att gå till privat vård som alternativ till den offentliga från dag 1 kommer vårdköerna att försvinna ganska snabbt. Precis som i alla system där man går från planekonomi till marknadsekonomi.

    > Eller, känner ni några andra som åker ut till äldreboenden och pratar
    > med pensionärer, besöker kriminalvårdsanstalter och diskuterar med
    > intagna och som ställer sig på torget och lyssnar på allas åsikter som
    > kommer förbi och vill prata?

    Du tror inte att folk tillgriper en viss självcensur om vad de säger när de pratar med dig?

    Hur många diskussioner har du hört som handlat om:
    1) Huruvida det är moraliskt Ok att dra snuten vid trafikbrott?
    2) Vilka brott man ska polisanmäla, och hur man lämpligen återtar gods/hämnas när man låter bli?
    3) Bästa strategierna för att hålla sig undan skatteverket och/eller rättsväsendet?
    4) Vad man ska göra åt ?

  25. Nan says:

    4) Vad man ska göra åt “etniska gruppen x”?

  26. site admin says:

    Nan, vi har tagit bort sossarnas stopplag och nu är det upp till landstingen. Jag vill inte som riksdagspolitiker bestämma över hur landstingen ska styra sin vård, men jag tycker det är bra om alternativa driftsformer testas. Något som till och med de ledande socialdemokraterna i Stockholms läns landsting tycks hålla med om.

    Jag hoppas verkligen inte att folk som träffar politiker idgar “självcensur”. Varför skulle de? Och med tanke på allt som jag fått höra så har jag svårt att tro det. Det är nästan så att jag vill påstå att vi får höra förhållandevis för mycket kritik eftersom det är just de kritiska till olika beslut som söker upp oss för att framföra sina synpunkter. De som är nöjda har mycket mindre motivation att aktivt söka upp en politiker för att berätta det.

    Med mina vänner pratar jag om precis samma saker som andra gör. De känner knappast att jag kommer att polisanmäla dem eller döma dem på andra sätt än vad andra vänner gör.

    Jag är övertygad om att det är ett av politikerförakt/missnöje uppkommet missförstånd att politiker skulle ha mindre kontakt med “vanligt folk” än andra. Jag vill hävda att det är precis tvärtom. Med en del generalisering så är det så att de allra flesta människor träffar sina vänner, arbetskamrater, släktingar, grannar och några till. De flesta befinner sig i stort i samma sociala situation som personen själv. Arbetskamraterna på bruket har ungefär samma sociala situation, grannarna på Östermalm har det ungefär lika gott ställt och vänskapskretsen bygger mycket på gemensamma intressen och boende.

    Som politiker träffar man också vänner, arbetskamrater, släktingar och grannar, men utöver det träffar vi (om man är en bra förtroendevald) oerhört många fler människor. För att ge en bild av bredden så har jag det här året träffat intagna och personal på ett fängelse, sjukvårdspersonal, Rikspolischef, Riksåklagare, Säpochef, barnomsorgspersonal, socialtjänstchef, statsministrar och andra ministrar, Norges kung, aktiva i organisationer från Amnesty och Svenska Helsingforskommittén till Bilfront och nykterhetsföreningar, forskare, vitryska oppositionspolitiker… Och många, många fler som jag inte orkar räkna upp just nu.

  27. Nan says:

    Ok, en reality check: Hur många av de diskussionsämnen jag sa har du hört diskuteras?

    Jag vet att stopplagen är borttagen. Den löser problem för vårdgivarna. Men, det är väl patienternas, inte landstingens vård? Så att låta landstingen bestämma vem de vill betala till lär inte ge drastiska förändringar (annat än på enstaka ställen). Speciellt landsting med inställningen att 0-7-90-90 skulle bli för dyrt (vilket är samhällsekonomiskt fel, och bara lönar sig på lång sikt om man räknar med att folk faller ifrån i köerna, kötiderna bevisar att systemet är permanent överbelastat). Återigen, vid en bilolycka, skulle du acceptera att ditt försäkringsbolag tog tre månader på sig att börja behandla ditt ärende?

    Såg fö denna, som definitivt ger vatten på min kvarn:
    SvD: Stor oro för vård efter pensionering
    Kommentarer?

  28. site admin says:

    1. Nej, 2. Ja, 3. Ja, 4. Ofta.

    Hade jag varit landstings-/regionpolitiker så hade jag definitivt arbetat för fler privata alternativ (inte privatfinansierade, utan privatdrivna – bara för att inga nya missförstånd ska ske). När jag satt med i regionledningen i Region Skåne så la vi ut Simrishamns sjukhus på entreprenad, vi gjorde Helsingborgs lasarett och Ängelholms sjukhus till självstyrande bolag och vi skrev många vårdavtal med privatpraktiserande läkare (enskilt och i grupp).

    Nan, vi är alldeles överens om behovet av fler privata vårdalternativ, att landstingens vårdmonopol ger ineffektivitet som drabbar patienter, att landstingspolitiker allt för ofta blir beskyddare av landstinget som organisation istället för att företräda medborgarna, att köer i vården är samhällsekonomisk idioti, och att jag inte skulle acceptera tre månaders handläggningstid. Så jag vet egentligen inte vad vi debatterar? Möjligtvis är vi inte eniga om huruvida riksdagen ska ta över landstingets ansvar för vården?

  29. Nan says:

    Ok, bra. Det framgick bara inte vad du tyckte tidigare.

    Det vi debatterar är väl hur mycket som behöver göras, och hur snabbt. Och jag har en känsla av att behovet kolliderar med vad som kan bedömmas som politiskt möjligt. (Däremot ser jag helt klart att riktningen är den riktiga efter maktskiftet, vilket är bra men inte tillräckligt.)

    Om staten ska ta över landstingens ansvar för vården, tja, det är nog en mindre detalj. Snarare en tilläggslagstiftning i samma anda som LSS, en lag som ger den enskilde rättigheter som inte kan viftas bort (gillar speciellt skrivningen “Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt någon annan lag.”). (Det faktum att LSS har gett möjlighet att skaffa hjälp på egen hand och tvinga på motsträviga kommuner räkningen via domstol är ett fantastiskt bra påtryckningsmedel för att få saker att hända… Bengt Westerberg ska ha all heder av att han drev igenom lagen, den har hjälpt och hjälper många.)

Leave a Reply

Your email address will not be published.