Bodström sågar sig själv

Sent ska syndaren vakna…. Och vem kan detta handla om? Självklart Thomas Bodström. Igen….

I sju år utreddes och bearbetades den nya sexualbrottslagen av den socialdemokratiska regeringen innan Thomas Bodström lyckades få fram ett lagförslag 2005. Nu har det gått två år och Bodström har insett att han misslyckades med den kanske största och mest uppmärksammade lagstiftningen under sin tid som justitieminister. Han borde verkligen skämmas över sitt misslyckande. Men icke. Istället tror han att han kan använda uppmärksamheten kring Stureplansvåldtäkterna för att angripa den nuvarande regeringen. Pinsamt!

I dagens Aktuellt sa han åter att lagstiftningen måste utredas för att ändras. Hade det inte varit bättre att göra rätt från början?

Det är åtminstone tre problem med den nya sexualbrottslagstiftningen som lett fram till den senaste debatten kring de s.k. Stureplansvåldtäkterna: Begreppet hjälplöst tillstånd förändrades inte i den nya lagen, det borde ha kompletterats med “särskilt utsatt situation” precis som både sexualbrottskommittén och Lagrådet föreslog, den nya lagen bygger inte på ett samtyckeskrav trots Europakonventionens krav enligt den s.k. Bulgariendomen, och problemet med förlegad syn på samtyckesinvändningar i sexualbrottsmål kvarstår. Precis de här tre invändningarna tog jag upp i debatten om ny sexualbrottslag den andra mars 2005.

Lite udda att citera sig själv, men jag kan inte låta bli (ur debatten): “Jag är rädd för att vi även med den nya sexualbrottslagen kommer att få uppmärksammade rättegångar där människor kommer att bli upprörda över domsluten. Oftast handlar det om bevisfrågor, och jag vill vara tydlig på att beviskraven inte ska sänkas, men jag tror också att det kommer att bli mål där gärningsmännen inte fälls för våldtäkt på grund av att lagstiftningen är otillräcklig. Jag tänker då närmast på begreppet hjälplöst tillstånd. Det kommer att finnas fall där offret inte vågat eller kunnat säga nej trots att hon inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd enligt lagens mening. En sådan situation skulle kunna vara en kvinna som inte vågar säga nej till sin pojkvän när han druckit alkohol eftersom hon vet att han kan bli mycket våldsam när han blir arg. En situation som enligt min mening är klart straffvärd och borde omfattas av våldtäktsbestämmelsen genom att vi i lägger till begreppet ”särskilt utsatt situation”.”

Och angående bedömning av samtyckesinvändningar: “Jag vill nu fortsätta med att ta upp hur samtyckesinvändningar bedöms. Situationen är inte ovanlig i sexualbrottsrättegångar. En eller flera män är åtalade för våldtäkt, kvinnan har av läkare dokumenterade skador i underlivet, men männen hävdar att hon samtyckte till de sexuella handlingarna inklusive de som kan ha gett henne skadorna.

Då är frågan hur domstolen bedömer samtyckesinvändningen. Jag tycker att det är fullt relevant att jämföra med en vanlig misshandel. Skillnaden är att det uppkommit skador i underlivet istället för t.ex. en bruten näsa. När det gäller misshandel så är det nästan otänkbart att en invändning om att den misshandlade samtyckt till skadan skulle få domstolen att fria. Men när det gäller våldtäkten så är det alltför vanligt att domstolen kommer fram till att det inte kan uteslutas att kvinnan frivilligt varit med på de sexuella handlingarna och alltså kan männen inte dömas utan ska släppas på fri fot.

Varför är det så? Varför är det troligare att en kvinna skulle ha samtyckt till skador i underlivet än att en man skulle ha samtyckt till en bruten näsa? Jag menar att den lagstiftning vi har, egentligen skulle räcka till vad gäller samtyckesinvändningar om bara domstolarna hade behandlat sexualbrott på samma sätt som våldsbrott, men eftersom det uppenbart inte är så, så krävs det att riksdagen förtydligar lagstiftningen.”

(Citaten kommer från mitt skrivna anförande, det är möjligt att det är något annorlunda i riksdagsstenografernas protokoll, men det ska förhoppningsvis inte vara så.)

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.