Utlämning av IP-adresser avgörs av EG-domstolen

Blev något överraskad när jag läste “Lättare komma åt fildelare” på svd.se. För det första så visste jag inte att remissutskicket skulle göras precis idag och för det andra, och framförallt, så missar journalisten det viktiga remissmissivet där det beskrivs att frågan om utlämning av uppgifter om vem som haft vilken IP-adress behandlas i EG-domstolen just nu:

“Vad gäller förslagen i kapitel 7 i promemorian om rätt till information om intrångsgörande varors ursprung m.m., vill regeringen särskilt uppmärksamma remissinstanserna på att det för närvarande pågår ett mål vid EG-domstolen som gäller tolkningen av den bestämmelse i direktivet som avser rätten till information (artikel 8, mål nr C-275/06). I målet förväntas EG-domstolen uttala sig om artikel 8 jämfört med tidigare EG-rättsakter om behandling av personuppgifter m.m. innebär att en Internetleverantör skall kunna åläggas att ge rättighetshavaren information om vem som har haft en IP-adress som har använts vid ett immaterialrättsintrång. Utgången i målet kan alltså komma att påverka fortsättningen på detta lagstiftningsarbete.”

Vad som gäller är alltså att om EG-domstolen anser att ett äldre integritetsdirektiv går före “Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – direktiv 2004/48/EG”, dvs går på Kommissionens och Italiens linje, så blir det inget tvång för Internetleverantörerna att lämna ut personuppgifter. Men om EG-domstolen går på Danmark m.fl. länders linje, som redan infört direktivet på så sätt att personuppgifter måste lämnas ut till rättighetsinnehavarna vid intrång i upphovsrätten, så tvingas Sverige att också genomföra direktivet på det sätt som EG-domstolen slår fast.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

44 Responses to Utlämning av IP-adresser avgörs av EG-domstolen

  1. Erik says:

    Om det nu blir så att rättighetshavaren får rätt att veta vem som haft en IP-adress, hur kommer det bli då?

    För det första så innebär det att rättighetshavare får rätt att veta vem som är bakom alla IP-adresser, eftersom de enda bevis som rättighetshavare kommer kunna visa är tokenkla att förfalska. Men sen då? Jag antar att de kommer skicka ut skadeståndskrav till de personer de fått uppgift om. De som inte betalar eller de som bestrider detta kommer väl polisanmälas. Får polisen göra husrannsakan för detta brott (såvida det fortsätter vara så att det bara ger bötesstraff)? I annat fall finns det ju ingenting för rättighetshavarna att göra. Då kommer det aldrig att gå att överhuvudtaget säga vem som är skyldig, eftersom andra än IP-adressens “ägare” kan använda den. Detta blir ju ett problem även om datorer är beslagtagna, men inte lika stort.

    Är det någon i EU som i genomförandet av detta direktivet funderat på om detta kan motiveras om man ställer samhällets “vinster” (att upphovsrättsbrott beivras i större utsträckning) mot samhällets förluster; att att i högre lägga rättsväsendets resurser på såna här ärenden (istället för tyngre brott) och dessutom eventuellt beslagta en massa datorer så att människor i många fall får problem att sköta sitt jobb/skola/företag?

  2. Jörgen L says:

    För att ansluta till Eriks kommentar ovan: Om jag alltså gör en liten film med min mobiltelefon som jag sparar under ett någorlunda lämpligt unikt namn och sedan ser till att den blir uppladdad på nån lämplig fildelningstjänst, så kan jag därmed i princip missbruka denna nya lagstiftning till att få ut identiteten på abonnemangsinnehavaren för vilket IP-nummer jag vill?

    Det enda bevis som jag som upphovsman, eller för den delen antipiratbyrån, kan förete inför domstolen lär ju vara en torrentfil som innehåller IP-nummret, och det är en vanlig fil som kan enkelt kan editeras för att lägga till önskat IP-nummer, utan att det syns att den är manipulerad. Motparten som är utsatt för detta kan ju omöjligen bevisa att han inte laddat hem min film, även om han inte har nåt bittorrentprogram installerat så betyder det ju inte att det aldrig har funnits nåt?

    Förutom att det här öppnar för integritetskränkningar, så öppnar det ju också för missbruk genom att man lägger ut sin ganska dåliga låt eller film för nerladdning, ett verk man antagligen inte skulle lyckats få sålt i nån större omfattning, och sen lagvägen kräver eventuella nyfikna nerladdare på skadestånd. (När man tänker efter så är det ju exakt den modellen mediabolagen tänker göra…)

  3. Nan says:

    > För det första så innebär det att rättighetshavare får rätt att veta vem som
    > är bakom alla IP-adresser, eftersom de enda bevis som rättighetshavare
    > kommer kunna visa är tokenkla att förfalska. Men sen då? Jag antar att de
    > kommer skicka ut skadeståndskrav till de personer de fått uppgift om. De
    > som inte betalar eller de som bestrider detta kommer väl polisanmälas.

    Det slog det mig att det finns ett enkelt sätt av minska möjligheten att missbruka informationen, se till att uppgifterna som lämnas ut på detta sätt, samt samma uppgifter i polisanmälan, omfattas av sekretess (precis som uppgifter givna bakom lyckta dörrar), och att man låter att informationen samlats på detta sätt vara ett giltigt skäl för lyckta dörrar på ungefär samma sätt som 9 kap. 15 § sekretesslagen. Detta borde betyda att tomma hot kommer att bli mycket svårare och att möjligheten att dra någon i skiten minskar, men bör inte innebära någon inskränkning för rättighetsinnehavaren om anklagelsen var riktig.

    Just my 2 cents.

    Sedan, som någon påpekade, porrindustrin och programvaruföretagen, som borde ha (haft) exakt samma problem har klarat sig bra utan speciallagstiftning. Vad gör övrig filmindustri och musikbranschen så unik att de behöver speciallagstiftning? Det är en fråga som tål upprepas många gånger.

  4. steelneck says:

    Nan: Programvaruföretagen har under lång tid varit särbehandlade under upphovsrätten. För inga andra verk än just datorprogram så utsträcks upphovsrätten till användandet av äganderättsliga exemplar, detta är en alldelens unik särställning som utnyttjats mycket hårt. På seanre tid, genom ytterligare “speciallagstifting”, så har denna unika särställnig dock börjat “smitta” till andra typer av verk när de distribueras i digital form.

  5. site admin says:

    Först av allt. Som jag tidigare skrivit så gillar jag inte alls direktivet som Sverige är skyldigt att implementera i svensk lagstiftning. Jag har tidigare argumenterat för att Sverige ska genomföra direktivet på samma sätt som Italien eftersom jag tycker att integriteten går före (formulerat i ett äldre direktiv). Men nu avgör alltså EG-domstolen om Italien eller (t.ex.) Danmark genomfört det på rätt sätt. Plötsligt blir det ingen politisk fråga utan det avgörs juridiskt.

    Erik, jag tror inte vi ska utgå från att bevis kommer att förfalskas. Det skulle vara ett mycket grövre brott än alla upphovsrättsbrott. I övrigt har jag ställt en hel del frågor i den process vi haft innan remissen skickades ut. När det gäller skadestånd så kommer det att bli mycket svårt för en upphovsrättsinnehavare att kräva skadestånd enbart på vem som “äger” ett IP-nummer om det finns flera personer i hushållet. Det går inte att rikta skadeståndsanspråk mot “Pelle, Lisa och deras föräldrar”.

    Reglerna för när polisen får göra husrannsakan ändras inte med implementeringen av direktivet.

    Frågar man Antipiratbyrån så svarar de att de vill använda personuppgifterna för att skicka varningsbrev.

    När det gäller EU så tycks Kommissionen ha tänkt efter just i efterhand, eftersom de nu står på Italiens sida i processen i EG-domstolen.

    Jörgen, om du frivilligt sprider en låt eller film på en fildelningstjänst så har du också frånsagt dig det upphovsrättsliga skyddet. Men jag förstår att du menar att du skulle “smyga ut” ditt material.

    Fortfarande kan man inte utgå från att det kommer manipulerade bevis som ska lura domstolarna. Menar man att det är ett argument för att inte instifta någon lag så får vi nog ta bort nästan hela brottsbalken. Självklart skulle manipulerade bevis kunna leda till felaktiga domstolsutslag i mängder av fall.

    När det gäller skadeståndsanspråk så blir det intressant att se vad domstolarna dömer till (om det blir några sådana mål, tydligen har det inte blivit så i Danmark i någon större utsträckning). En nedladdad låt och nedladdaren skulle aldrig ha köpt låten om han inte kunnat ladda ner den – vilken skada har upphovsrättsinnehavaren då lidit? Mycket intressant. För er som inte vet det så undervisade jag yngre studenter i skadeståndsrätt på Lunds Universitet när jag själv läste på Juridiska Fakulteten.

    Nan, om sekretess är en framkomlig väg vet jag inte. Ska se om jag kan hitta något bra svar.

  6. Stefan says:

    Linander sade: “Fortfarande kan man inte utgå från att det kommer manipulerade bevis som ska lura domstolarna. Menar man att det är ett argument för att inte instifta någon lag så får vi nog ta bort nästan hela brottsbalken. Självklart skulle manipulerade bevis kunna leda till felaktiga domstolsutslag i mängder av fall.”

    Skillnaden i det här fallet är ju att det inte går att motbevisa ett påstående om att fildelning skett från en viss IP-adress, så en falsk anmälare lider ingen risk att upptäckas och den mot vilken åtgärden riktats har inget sätt att försvara sig. Kan du ge exempel på någon omständighet som du tror skulle få en domstol att inte lämna ut identiteten på någon som anklagats? Tanken med en domstolsprövning är god, men till vilken nytta är det när domstolen inte har någon information utöver IP-adressen att ta ställning till? Som jag ser det blir konsekvensen att det utvecklas en praxis där i praktiken samtliga ansökningar om identitetsutlämning till domstol rutinmässigt beviljas (eller mindre troligt, att de allra flesta avslås).

    Jag tror inte att det skulle vara lika lätt att få fildelare fällda, men det är något helt annat. Vad jag vill ta upp är integritetsaspekten i lättvindigt utlämnande av personers identitet.

    Att ålägga utlämnade uppgifter med sekretess är ett intressant förslag, men jag ser nog hellre att polisen tar hand om brottsbekämpning än att det läggs ut på tredje part. Det bästa som jag ser det vore att endast låta polisen begära ut personers identitet och se till att det finns en tröghet och vederbörliga kontrollmekanismer som försvårar missbruk från polisens sida (I ett av Bodströms förslag vill jag minnas att man ville ge polisen tillgång till en databas över personer och tillhörande IP-adresser uppdaterade i mer eller mindre realtid, men det skulle vara mycket sårbart för intrång, läckor och missbruk av polisen).

  7. Jag måste säga att jag är förvånad över denna tilltro till IP-nummer för att identifiera brottslingar. IP-numret är ju inget personnummer, det är helt enkelt internets telefonnummer.

    Ponera att jag får för mig att ringa och mordhota Johan. Eftersom jag inte är särskilt väl bevandrad i telefonerandets ädla konst, så känner jag inte till att det går att dölja nummerpresentationen med #31# utan Johan ser vilket nummer jag ringer ifrån på sin presentatör.

    Kan han nu säkert identifiera gärningsmannen? Nej, naturligtvis inte. Dels kan vem som helst i familjen ha ringt — ja även besökande vänner eller bekanta. Dels kan jag ha ringt från en telefonkiosk (internetcafé) eller lånat telefonen hos min lokala ICA-handlare (öppet wlan). Jag kan ju till och med vara så lurig att jag använder ett kontantkort till mobilen (Relaks).

    Mot bakgrund av ovanstående osäkerhet tvivlar jag starkt på att polis och åklagare ens försöker driva fallet vidare. Särskilt mot bakgrund av att olaga hot tydligen bara anses hälften så allvarligt som att dela med sig av fyra stycken, 20 år gamla, miljonsäljare (40 vs. 80 dagsböter).

    Ergo, denna IP-hype förefaller vara ett tomt slag i luften. Troligen mest för att blidka den högljudda, amerikanska mediaindustrin.

  8. Erik says:

    Johan, jag vet att du tidigare sagt att du ogillar direktivet och skrev därför bara något om förslaget och inte om din inställning till det.

    Erik, jag tror inte vi ska utgå från att bevis kommer att förfalskas.

    Om de kan gå till polisen och säga att de har fått en ip-adress på ett ärligt sätt, så är det ju ungefär som om jag går till polisen och visar dem ett fingeravtryck och säger att jag hittat det på en brottsplats. Man skulle t.o.m. kunna göra en affärsverksamhet att samla in sådana bevis i fall då polisen inte hinner utreda brott ordentligt och målsägande är villig att betala. Det blir ju ett väldigt rättssäkert samhälle om privatpersoner eller privata organisationer börjar samla in bevis och vi ska utgå ifrån att de inte förfalskar bevis.

    Dessutom, som Jörgen säger så kan vem som helst bli upphovsrättsinnehavare och plantera material. Fast varför göra det så svårt för sig, det räcker ju att byta ut ett ip-nummer i en skärmdump istället för att plantera material. Helt plötsligt måste vi utgå ifrån att det inte finns någon människa som förfalskar bevis, eftersom vem som helst kan bli rättighetshavare.

    När det gäller såväl fingeravtryck som IP-nummer, så borde de ses som giltiga endast om polisen själva har samlat in dessa och vet varifrån de kommer. Det är skrämmande att du bara säger att vi inte ska utgå ifrån att rättighetshavare förfalskar bevis.

  9. JörgenL says:

    Johan, du säger att man inte kan utgå från att bevis manipuleras.

    Den stora skillnaden i det här sammanhanget jämfört med brottsbalken är ju att den enda källan för bevis i det här nya sammanhanget är den som har något att vinna på det. I vanliga fall, i brottmål, så är det ju så att bevisen oftast kommer från en polisutredning, och polisen är ju förhoppningsvis neutral och har inget att direkt tjäna på att förfalska bevis.

    I det här fallet handlar ju det om att man går till domstol med ett eget intresse att få reda på vem som har ett visst IP-nummer, och skälet till det kan ju vara i det närmaste vad som helst. Med de tidigare reglerna måste man ju gå till polisen med en brottsmisstanke som sen polisen utreder. Med de nya reglerna så går man direkt till domstolen som tar sitt beslut baserat enbart på den ena partens utredning, och sedan vad jag kan förstå så följs inte detta upp.

    Ett lite extremt exempel för att belysa: Låt säga att jag anonymt på nätet framför en väldigt tydlig åsikt om vad man borde göra med folk som tillhör tex. Hells Angels, men på ett forum som av nån anledning läcker IP-nummer till den som postar. De skulle isåfall kunna göra så som jag skissade på i mitt föregående inlägg, genom att förfalska en torrentfil, stoppa in mitt IP-nummer, och tidsstämpla den samtidigt som mitt inlägg, kunna få ett domstolsbeslut som tvingar operatören att lämna ut vem jag är.

    Med den nuvarande modellen kan ju polis och åklagare på ett helt annat sätt kan bedöma om det påstådda brottet verkligen ägt rum och att de har ett ansvar att följa upp eventuella andra förhållanden som dyker upp i utredningen. Detta gör ju att det finns mycket större risker med att försöka göra samma sak idag när det krävs en riktig förundersökning i botten på ett sånt här krav, eller hur?

  10. Stefan says:

    @Björn Felten:
    Jag skulle inte avfärda farorna med i praktiken fri (om än omständlig) IP->identitetstillgång för alla upphovsrättsinnehavare så lättvindigt. Kanske skulle det inte få många pirater fällda, men det är ett ingrepp i den personliga integriteten av vida mått.

  11. site admin says:

    Domstolen har givetvis ett ansvar att kontrollera att de inte blir lurade. I den SvD-artikel som jag länkat till så ställer journalisten just frågan: “På vilka grunder ska domstolarna avgöra om internetleverantörerna ska tvingas lämna ut personuppgifterna?”

    Ansvarig tjänsteman på JuDep svarar: “Det måste det vara styrkt att det begåtts ett intrång med hjälp av den aktuella ip-adressen. Så vitt jag vet finns det metoder att samla bevis, men hur det kommer att gå till i praktiken med beviskrav återstår att se.”

    Alltså, det måste vara styrkt. Om det bara finns ett bevis för att intrång skett och detta bevis lika lätt kan vara manipulerat så har jag svårt att se att domstolen kan anse att det är styrkt att intrång skett med hjälp av den aktuella IP-adressen.

    Remissen är också till för att få in just de här synpunkterna och jag utgår från att inte minst JK och Datainspektionen tittar på det som ni tar upp.

    Som ni vet så gillar jag inte heller förslaget, och precis som du skriver Stefan så anser jag också att det är polisen som ska ha hand om brottsbekämpningen. Men, men, nu är vi i det läget att vi kan bli tvingade (beroende på EG-domstolens utslag) att genomföra det i alla fall.

    Björn, jag vet inte var du får ifrån att jag har tilltro till IP-adresser som bevis. Tvärtom så har jag gång på gång tagit upp problemet med att domstolarna har den tilltron och inte förstått att det går “fixa och trixa” så att den som ser ut att ha gjort någonting med sin dator inte alls är skyldig. Svag data/IT/Internetkunskap inom rättsväsendet riskerar att bli en rättssäkerhetsbrist.

    När det gäller jämförelsen mellan IP-adresser och andra bevis i förfalskningshänseende så kan ett falskt vittnesmål också innebära att domstolen blir “lurad”, även om det då också lurat polis och åklagare som utrett brottet, men det gör inte att vi inte kan använda vittnesmål som bevisning. På något sätt utgår vi från att domstolarna kräver så mycket bevisning så att ett eventuellt felaktigt vittnesmål inte får leda till en felaktig dom. På samma sätt ska vi kräva att en enda manipulerad skärmdump inte ska kunna räcka för att få ut personuppgifterna bakom en IP-adress, för då är det inte styrkt att intrång skett från just den IP-adressen.

    Men, trots allt så tycker jag att ni är övernitiska. Visst kan det finnas starka motiv för att få ut personuppgifter, men att begå ett så pass grovt brott som att lägga fram falska bevis inför domstolen kommer inte direkt att hända dagligen. Och om det skulle hända måste vi ha tilltro till att domstolarna klarar av situationen så att de inte blir lurade.

  12. Nan says:

    > Ett lite extremt exempel för att belysa: Låt säga att jag anonymt på nätet
    > framför en väldigt tydlig åsikt om vad man borde göra med folk som tillhör
    > tex. Hells Angels, men på ett forum som av nån anledning läcker IP-nummer
    > till den som postar. De skulle isåfall kunna göra så som jag skissade på i mitt
    > föregående inlägg, genom att förfalska en torrentfil, stoppa in mitt
    > IP-nummer, och tidsstämpla den samtidigt som mitt inlägg, kunna få ett
    > domstolsbeslut som tvingar operatören att lämna ut vem jag är.

    Med tanke på hur drivna dessa organisationer är så tycker jag exemplet inte alls låter särskilt extremt även om jag skulle säga att ett mer sannolikt skäl är någons som avslöjar att han vet något som dessa organisationer inte vill ska spridas. De är ju mästare på att missbruka lagstiftningen.

    Helt klart bör lagstiftningen ha en spärr för just sådana situationer. Kanske att den som ska identifieras måste informeras och ha möjlighet att bestrida att intrång överhuvudtaget gjorts på det beskrivna sättet och att missbruk av reglerna föreligger, och att saken hänskjuts till polisutredning. Polisen är ju rimligen den enda instans som kan avgöra detta utan att röja den som ska identifieras, och det är ju föga tröst att vinna målet för den ska bli identifierad men ändå känd för motparten.

    Sedan skulle jag iofs aldrig säga något så känsligt utan att gå via t.ex. tor eller någon/några pålitliga proxys utomlands…

  13. JörgenL says:

    På nåt sätt finns här en hund begraven när det gäller vad domstolen ska kräva för anse det styrkt att intrång har begåtts från en viss IP-adress. Jag har jobbat som programmerare i 25 år, och jag kan i vart fall inte föreställa mig någon form av bevis som rättighetsinnehavaren skulle kunna lägga fram inför domstolen som inte skulle vara oerhört lätt att manipulera fram. ALL information som utbyts är ju i grunden digital, och så är alla upptagningar av den, alltså därmed lätta att manipulera utan att det går att varken bevisa eller motbevisa att så skett.

    Följden blir alltså att man antingen måste acceptera lättmanipulerade bevis, eller aldrig godkänna något krav på att avslöja IP-nummerinnehavaren, i vilket fall man frågar sig vad det hela överhuvud taget ska vara bra till…

    Min gissning, med tanke på just vad Johan sa om den bristfälliga datamognaden hos domstolarna, är att domstolan rutinmässigt kommer att godkänna i stort sett vad som helst i bevisväg när det gäller det här.

    Eller också blir det så att det i praktiken görs en trovärdighetsbedömning av upphovsmannen, så att dom stora mediabolagen får charte blanche medan övriga mindre upphovsmän hanteras med skepsis, vilket väl knappast är syftet…

  14. Stefan says:

    Även jag arbetar som programmerare och jag ser att JörgenL redan har fångat många av mina tankar. Inte heller jag kan se att det skulle finnas några icke manipulerbara bevis som kan läggas fram inför domstol för att få någons identitet utlämnad. Om vi kommer till en punkt där manipulerbar information från en part i målet godtas som bevis kommer vi också snart att få se bevisgeneratorer på nätet som i fallet då tingsrätten i Borås valde att tro på skärmdumpar från en part i målet, så det kommer inte att finnas några tekniska trösklar för någon som vill utnyttja systemet.

    Johan, jag tycker att din jämförelse mellan denna “bevisning” och ett vittnesmål haltar litet. Det är inte lätt att vittna falskt då man måste ha nerver till det och ens historia måste vara sammanhängande och utan motsägelser. Det skulle inte heller förvåna mig om ett vittnesmål ifrågasätts mer än teknisk bevisning. De bevis som åberopas för att få till stånd en identitetsutlämning har domstolen i princip ingen möjlighet att vederlägga, så den som går till domstol på felaktiga grunder riskerar inte att upptäckas eller ifrågasättas.

    Men låt oss säga att beviskraven blir så höga att någons identitet nästan aldrig kan utlämnas, skulle inte det sätta en stark press på domstolar att sänka kraven då de skulle kunna anse att det knappast kan vara lagstiftarens vilja att lagen aldrig ska vara tillämpbar?

  15. Erik says:

    Men låt oss säga att beviskraven blir så höga att någons identitet nästan aldrig kan utlämnas, skulle inte det sätta en stark press på domstolar att sänka kraven då de skulle kunna anse att det knappast kan vara lagstiftarens vilja att lagen aldrig ska vara tillämpbar?

    Om vi nu tvingas stifta en lag som följer dansk modell, så är det väl en alldeles utmärkt lösning att ha rimliga eller höga beviskrav och därigenom omöjliggöra att lagen kan utnyttas!

  16. JörgenL says:

    Erik, din uppfattning om att ställa höga krav på bevisningen är bra, men problemet är ju att det här handlar om ett förfarande som sker utan att den som är utsatt för integritetskränkningen har en möjlighet att bestrida bevisningen, eftersom det är meningen att rättighetsinnehavaren ska gå till domstol och få beslutet utan att den det gäller har en möjlighet att bestrida det. Jag vet inte vilka procedurer som gäller ifall man i efterhand vill överklaga och få fram en praxis som säger att bevisvärderingen var fel, kan kanske Johan förklara hur det skulle gå till? Hur kan man skapa en praxis som innebär att domstolen inte får godkänna den typen av bevis.?

    Risken är ju uppenbar att tingsrätterna till att börja med kommer att godkänna skärmdumpar och att “vanligt folk” kommer att tiga och betala eftersom det är stora ekonomiska risker med att bestrida ett civilmål. Det kommer alltså ganska snabbt att utvecklas en praxis där domstolsprövningen blir en chimär, eller hur?

  17. Erik says:

    Jörgen, jag är rädd för att det kommer att bli precis som du säger, att Antipiratbyrån m.fl. börjar skicka hotbrev till folk som då kommer betala för de är rädda för konsekvenserna om de inte gör det.

    Det bästa är givetvis om det inte finns några skyldigheter att lämna ut några uppgifter till rättighetshavarna. Det näst bästa måste vara att ställa så höga beviskrav att man i domstolen inte kan ge den rättigheten. Egentligen är nog inte nivån på beviskraven ett problem utan att få domstolen att förstå (speciellt som det inte finns något försvar i de här fallen) att det inte går att skapa tillförlitliga bevis i de här fallen, annat än om det är polisen som samlat in det. Domstolarna är ju tvugna att lita på polisen i rätten då de säger att de har hittat fingeravtryck, vapen m.m. på en brottsplats även om detta är lätt att ljuga om och förfalska. Målsägande är ju däremot inte tillförlitlig om han för fram samma bevis och har samlat ihop dem själv.

  18. Nejdå Johan, jag tror inte alls att du har stor tilltro till IP-numrens förträfflighet när det gäller att identifiera brottslingar.

    Men tyvärr verkar du företräda en försvinnande liten minoritet bland vårldens alla beslutsfattare när det gäller IT-mognaden. Det är detta som skrämmer så många av oss inför framtiden.

  19. Nan says:

    > Det är inte lätt att vittna falskt då man måste ha nerver till det och ens
    > historia måste vara sammanhängande och utan motsägelser. Det skulle inte
    > heller förvåna mig om ett vittnesmål ifrågasätts mer än teknisk bevisning.

    Det funkar inte så. Till och börja med så ifrågasätts normalt aldrig vittnesmål av domaren, bara av motparten. Tekninsk bevisning är värdelös utan ett vittnesmål som utmålar dess värde, dvs det är vad den som vittnar säger och dennes auktoritet som spelar roll.

    Innan man vittnar i en domstol så diskuterar man alltid igenom vittnesmålen med sin egen sidas jurister, och det som framförs i rätten är alltid en repeterad och tillrättalagd version (dvs så vinklad man vågar). Om juristerna gjort ett bra jobb så kommer det sällan några extra frågor från domaren, och de frågor som kommer är nästan alltid snälla. I praktiken slätar ofta domstolen över detaljer, så sammanhängande och utan motsägelser har mycket mindre betydelse än du tror. Det har också utbildats en praxis som innebär att lite småfel bryr sig svenska domstolar inte om. Undrar om du inte sett för mycket deckare…

    (Sedan vet du väl att just en perfekt historia som upprepas identiskt varje gång utan självmotsägelser är ett ganska säkert tecken på en lögn?)

    En annan sak är att domstolen får en föredragning av handlingarna i målet omedelbart innan huvudförhandlingen. Om den föredragande juristen lutar åt något håll om vem som är “grisen” så brukar det i praktiken bli den uppfattningen som gäller eftersom ledamöterna kommer att lyssna efter saker som stödjer det.

    > Men låt oss säga att beviskraven blir så höga att någons identitet
    > nästan aldrig kan utlämnas, skulle inte det sätta en stark press på domstolar att
    > sänka kraven då de skulle kunna anse att det knappast kan vara
    > lagstiftarens vilja att lagen aldrig ska vara tillämpbar?

    Beviskraven sätts i praxis, inte i lagtexten.

    Som jag ser det verkar det osannolikt att en välskriven begäran som på pappret uppyller lagens krav att beviljas, bevisningen kommer inte ägnas någon större möda, det kommer att vara en ren formalitet.

    Dessutom kommer skärmdumpar som intygas av ett respektabelt vittne kommer att betraktas som en sanning i domstol, inte mycket man kan göra åt det.

    Kraven och begränsningar måste finnas någon annanstans.

    (För dem som inte varit på någon domstolsförhandling rekommenderas ett studiebesök på en domstolsförhandling, det är bara att traska till en domstol och sätta sig på åhörarplats, om det inte lyser en röd lampa ovanför dörren, betyder lyckta dörrar. Det går utmärkt att gå in på en pågående förhandling (välj en huvudförhandling om du vill höra vittnesmål) om man bara inte beter sig störande. Bli inte förvånad om du är enda åhöraren, det är ovanligt med mer än enstaka åhörare. Välj gärna ett litet mål men räkna ändå med att det tar minst en halv dag om du vill hära hela huvudförhandlingen (= rättegång), fråga i informationen om du är osäker hur det fungerar. Beställ sedan gärna ut domen när den kommer en månad senare och se om du känner igen dig.

    Jag önskar att fler skulle gå och titta på hur domstolar verkligen fungerar, det man ser i TV ger en skev bild av hur det verkligen går till.)

  20. Nan says:

    “Som jag ser det verkar det osannolikt att en välskriven begäran som på pappret uppyller lagens krav att beviljas”

    Skulle naturligtvis vara “.. att inte beviljas”.

  21. Stefan says:

    Tack för invändningarna Nan, du har säkert rätt. Dessvärre ger det ju en ganska mörk bild av läget.

  22. site admin says:

    Sorry att jag inte hinner (orkar) svara på allt. Eftersom min son fyllt år idag och vi har tvillingtjejernas namngivningsceremoni på lördag så är mina föräldrar uppe på besök. Med en pappa som är snickare, medan jag själv är rätt kass på allt sånt, så gäller det att “använda” honom när han är här. Idag har vi byggt en ny trappa (ute i regnet) och imorgon är det en dörr som ska slipas och målas. Med andra ord är jag tröttare än vanligt, både i bemärkelsen sömnig och seg i kroppen efter välbehövligt fysiskt arbete.

    Bra att ni själva svarar på varandras inlägg.

    Hittade hela departementsskrivelsen och ett “Frågor och svar” på regeringens hemsida. Där finns förhoppningsvis svaren på det mesta.

  23. Nan says:

    > Nan: Programvaruföretagen har under lång tid varit särbehandlade under
    > upphovsrätten.

    Tänkte iofs inte på den delen, för det jag menade var den här sortens rättsmedel och där har de ingen specialstatus.

    > För inga andra verk än just datorprogram så utsträcks upphovsrätten
    > till användandet av äganderättsliga exemplar, detta är en alldelens unik
    > särställning som utnyttjats mycket hårt.

    Tänker du på begränsning av att framställa exemplar för eget bruk, eller? Eller blandar du ihop det med villkor i licensavtal?

  24. Jörgen L says:

    Johan: Mina sympatier för att semestern kan vara slitsam, själv försöker jag flytta 15 m3 jord och makadam med skottkärra under min..

    Man när du har tid så skulle jag vilja att du som juridiskt kunnig kommenterar hur det skulle kunna gå till att få fram en praxis för att inte godkänna lättmanipulerade bevis i det här sammanhanget, eftersom det verkar som ingen här tilltror domstolarna att begripa problemet med skärmdumpar…

  25. steelneck says:

    Nan: Nej, jag tänker på användandet av exemplar, dvs. att även exekverandet ingår som en ensamrätt.

    Köper jag en bok, tavla eller ett exemplar av vilket verk som helst, så är detta exemplar min egendom. Upphovsmän har i alla andra fall än datorprogram ingen som helst beslutanderätt över hur jag i min privata sfär använder min egendom. Du är fri att sälja din egendom begagnad, du kan fotografera två av dina tavlor för att sedan göra ett kollage av dem som du sätter på din vägg, det är din egendom. Köper du en bok om matematik så har inte upphovsmannen något att säga till om hur du använder matematiken som boken avhandlar. Du är även fullt fri att ge bort ditt exemplar och då kan även näste person läsa den.

    Upphovsrätten är en immaterialrätt. Fundera en stund på vad något immateriellt är, jag lovar att ni kommer fram till att det är något man varken kan se eller ta på. Detta till skillnad från något materiellt. Det är därför det är så viktigt att kunna skilja på materiellt och immateriellt och inte använda fraser som “stöld” och “stjäla” när man talar om intrång i någons immateriella rättigheter. Det är också därför som frasen “immateriell egendom” är en bedräglig självemotsägelse. Det immateriella är inte en egendom, varken för dig eller upphovsmannen, upphovsrätten tilldelar upphovsmannen ensamrätter, inte egendom. Datorprogramens alldelens unika särställning grumlar dock gränserna, och på senare tid har denna särställning även börjat “smitta” av sig på andra verk när de distribueras digitalt genom lösningar som DRM och liknande.

  26. site admin says:

    15 kubik låter inget roligt.

    Praxis utarbetas av domstolarna enbart. Men självklart blir det viktigt vad som tas upp i förhandlingarna. Förhoppningsvis blir det ganska direkt någon som motsätter sig ett informationsföreläggande så att praxis kan börja klarna.

    Vad jag som politiker kan göra efter lagen stiftats är högst begränsat. Vill riksdagen förändra “praxis” så måste det bli genom lagändring.

  27. Nan says:

    > … praxis för att inte godkänna lättmanipulerade bevis i det här
    > sammanhanget, eftersom det verkar som ingen här tilltror
    > domstolarna att begripa problemet med skärmdumpar…

    Domstolen utvärderar i princip inte skärmdumpen, utan trovärdigheten hos den som påstår att skärmdumpen påvisar något. Det är bara om domstolens ledamöter inte tror på dennes uttalande som det faller, dvs bevisningen är uttalandet, inte skärmdumpen. Skärmdumpen är alltså bara stöd för uttalandet, och uttalandet är ett implicit vittnesmål för skärmdumpens autencitet och huruvida de är lätta att förfalska är irrelevant.

    Det är direkt osannolikt att skärmdumpen kommer att ifrågasättas om det inte finns någon märklig omständighet runt den, eller att den som uttalar sig om den inte verkar veta vad han pysslar med. Speciellt som den som ska identifieras inte kommer att vara part.

  28. Nan says:

    steelneck, det ser alldeles klart ut som du blandar ihop upphovsrätt och avtalsrätt.

    Att upphovsrätten bara ger dig rätt att köra på ett ställe i taget ser jag inte som så väsensskilt från böcker, bara en kan ju läsa den i taget om inte gör kopior. Om man sedan upphovsrätten ska sätta samma begränsningar på datorprogram som på böcker är en helt annan diskussion som jag ser det.

    Upphovsrätten hindrar dig inte att sälja din inköpta kopia av mjukvara till någon annan. Finns vad jag vet inget svenskt domstolsutslag på det, men det finns en några år gammal tysk dom i saken mellan en tysk distributör och Microsoft, och samma sak bör inträffa i Sverige.

    Det många inte verkar ha klart för sig är att om man köper en kartong med en kopia av mjukvara över disk så får man numera nästan alltid dels en kopia, som man får göra vad man vill med så länge man inte bryter mot några lagar, dels ett avtalsförslag i form av en EULA.

    Om man accepterar avtalsförslaget så begår man avtalsbrott om man inte följer EULA, såvitt detta i sin tur är giltigt (och det är med stor sannolikhet oftast inte giltigt i alla delar pga tvingande regler i upphovsrättslagen eller oskälighet).

    Om man däremot inte accepterar avtalsförslaget så betyder det inte att man, vad jag kan se (ingen kan uttala sig definitivt innan detta prövats i svenskt domstol, och detta har vad jag vet aldrig gjorts), inte får svara vad man vill på frågan om man accepterar EULA. Detta av flera skäl, inte minst 2 kap. 26g § i Lag om upphovsrätt. Jag skulle också bedömma det som att det hela avtalsresonemanget kommer att kasta ut eftersom det sannolikt inte kommer betraktas som ett äkta avtal enligt
    3 kap. 31 § i Lag om avtal då inget vederlag utgått för avtalet. Dessutom finns en del annat i denna lag som pekar åt samma håll.

    Saken kompliceras dock i vissa fall av automatiska uppdateringstjänster, där det kan råda tveksamheter om detta är tillräckligt vederlag eller om det bara är garantiåtgärder och liknande som det är oskäligt att betrakta som vederlag. MS har gått ett steg längre med att bjuda på nya program i efterhand, och där skulle jag tro att man nog tänkas komma fram till att ett vederlag har förekommit (om man accepterar att ta emot dessa program), och man därför kan tänkas blir bunden av EULA.

    Vi har dock för länge sedan passerat förbi upphovsrättslagstiftningen i detta fall, den ger i sig inte de begränsningar du för upp, med undantag för rätten att göra kopior för eget bruk.

    Lagstiftningen undantar explicit skydd av datorprogram från DRM-lagstiftningen såvitt jag kan se?

    Men jag håller helt med dig om att immateriallagstiftningen knappast är i balans än. Och jag tror inte heller att det kommer att ske under min livstid. Och jag tror att den lilla tuuvan som stjälper det stora lasset kommer att vara copyleft, när allt mer programvara omfattas av den kommer upphovsrättslagarna att bli som kvarnstenar runt den kommersiella programutvecklingens hals.

  29. Nan, du har med största sannolikhet rätt i att lagen om avtal inte är tillämplig när det gäller datorprogram; den gäller ju “på förmögenhetsrättens område”. Intressant är den lagen trots allt. Den är från 1915 (SFS 1915:218) vilket framgår av det IMHO underbara språkbruket.

    Vad gäller den, med största sannolikhet, enda tillämpliga lagen (SFS 1960:729) så har den det senaste decenniet förvandlats till ett enda obegripligt lappverk, efter att (s)-märkta politiker och tjänstemän okritiskt har lyssnat till USA:s mediaindustri och deras hantlangare i Sverige, så där finns överhuvud taget inget vettigt stöd att inhämta så vitt jag kan se.

    Vad gäller ovanstående Lag om upphovsrätt så återstår nog dessvärre inget annat än att återgå till vår allra första upphovsrättslag och bygga vidare från den.

  30. Nan says:

    Om du bryter mot ett avtal har du inte automatiskt begått ett brott, men du kan bli civilrättsligt ansvarig. För att du ska kunna bli civilrättsligt ansvarig måste avtalet vara av en sort som erkänns av domstolar, och jag har svårt att se att man skulle kunna använda någon annan lagstiftning än just “Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område” för avtalet detta eftersom det reglerar just saker som har värden.

    Så Björn, kontentan är att “Lag (1915:218)” i högsta grad är tillämplig på EULA:s. Och den säger sannolikt att avtal som bara baserar sig på att man knappar in “Ja” till, efter att köpet är gjort och när programvaran startar, saknar giltighet i Sverige (med de brasklappar jag nämnde tidigare). Det är en helt annan sak när man köper saker online och får godkänna avtal INNAN man betalar, detta är riktiga avtal.

  31. steelneck says:

    Nan nämde “copyleft”.. Frihet Noll i GPL är just ett nullifierande av datorprogrammens unika särställning.

    Avtalsrätten gäller bara när man har ett lagrum att stödja dig på, dvs. man har inte beslutanderätt över något man inte har beslutanderätt över, och detta lagrum är upphovsrätten för datorprogram. Detta såvida Nan inte menar sk. “shrink-wrap avtal” där man inte redan har något i sin ägo och är tvungen att acceptera avtal innan man kan få det i sin ägo.

    Datorprogrammens särställning kom till på 70-talet när USAs upphovsrätt skulle reformeras. Det tyngsta dokumentet i den röran är CONTU-rapporten som bla. innehåller kongressens justifikationer rörande 1976 års copyright act. Framförallt Dissent of Commissioner Hersey är mycket läsvärt för att förstå förändringen som skedde och hur detta öppnade portarna till den flodvåg vi ser idag. Man bör dock komma ihåg att det var länge sedan det skrevs och att vi inte skulle använda samma vokabulär idag, på IT-området har språkbruket utvecklats en del på 30 år..

    Ett citat som sammafattar rätt bra:
    The heart of the argument lies in what flows from the distinction, raised above, between the written and mechanical forms of computer programs: admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.

    Distinktionen som gjordes av Hersey är just den mellan det skrivna verket och användandet av det, och det var detta som var det nya påfundet, som senare gradvis lett fram till vår situation idag (Givetvis då med många ytterligare steg ledandes i samma riktning – där TV-bolag snart tillåts hindra dig från att byta kanal när reklamen sänds). Att det skrivna verket, som ju datorprogram utan tvekan är, skulle sortera under upphovsrätt såsom alla andra verk ver det ingen diskussion om, inte heller att det (sick!) skulle sortera under patent eftersom det redan 1936 var känt att att turingmaskin kan beräkna allt beräkningsbart och inget tekniskt nytt kan ligga i själva programlogiken. Vad som var på “tapeten” då, var själva användandet; att programmeraren skulle ges ensämrätt på den kombination av beräkningar som just hans program får datorn att utföra när programmet körs – en ensamrätt denne sedan kan använda för att skriva avtal som begränsar hur andra får använda information de redan har i sin ägo.

    Läs vad Hersey skrev, det var mycket framsynt. Haha.. han beskriver också hur en MIT professor redan 1977 visade ett sätt man kan använda för att få paragraferna i dagens internationella avtal som t ex. TRIPS att direkt motverka varandra.. men det överlåter jag som läsövning tihi 😉 Skall bli kul den dag jurister har ett sådant kunnande att de kan använda det och därmed låta internationell upphovsrätt implodera på sig självt..

  32. Nan says:

    Nja, copyleft utnyttjar upphovsrätten “baklänges” och kommer nog att bli det som fäller den i sin nuvarande form (för datorprogram). Om det inte fanns någon upphovsrätt skulle man kunna flytta kod fram och tillbaka mellan kommersiella program och t.ex. Linux… (Och detta kommer i längden att drabba komersiella program värre än t.ex. Linux.)

    Naturligtvis kan man använda upphovsrätten som bas för avtalsvillkor. (Men det är inte den enda möjliga basen.) Dock, om upphovsrätten vara eller inte vara rörande datorprogram så kan man tycka vad man vill, vi har den nu.

    Ett avtal måste stödja sig på en lag som reglerar hur avtal ser ut. Upphovsrätten reglerar inte detta, däremot ger det rättigheter som man kan avtala om.

    > Detta såvida Nan inte menar sk. “shrink-wrap avtal”
    > där man inte redan har något i sin ägo och är tvungen
    > att acceptera avtal innan man kan få det i sin ägo.

    Detta är en sammanblandning av upphovsrätt och avtalsrätt. Om du har köpt ett exemplar av en mjukvara över disk äger du den kopian. Punkt. Du får göra precis vad du vill med den så länge du inte bryter mot några lagar. (Om du bryter mot tidigare ingångna avtal kan du bli skadeståndsansvarig för dina handlingar, men ingen får stoppa dig så länge du inte bryter mot någon lag).

    “shrink-wrap avtal” är ett erbjudande om avtal som man kan acceptera eller förkasta. Om man förkastar det ger upphovsrättslagen ändå rätt att använda/hindrar inte att man använder programmet, som jag ser det (brasklapp: ej prövat av domstol). Dessutom så skulle jag säga att “shrink-wrap avtal” i de flesta (eller mer sannolikt alla) fall är ogiltiga just pga 3 kap. 31 § i Lag om avtal, men se min kommentar 28 ovanför för detaljena.

  33. site admin says:

    Nan och Steelneck, måste säga att ni framstår som väldigt duktiga på det här området!

  34. steelneck says:

    Nan skrev: “däremot ger det rättigheter som man kan avtala om.” Ja just det, det är precis så jag menar, och upphovsmannen ges genom URL ensamrätt till användandet av verket, dvs. exekverandet av programmet, vilket är helt unikt jämfört med alla andra sorters verk.

    Jag tycker att lagstiftare runt om i världen bör fråga sig vilken samhällsnytta de ser med att ha kvar detta förhållande, detta då i synnerhet ställt emot det faktum att 99 av 100 som arbetar med att skriva någon form av datorkod inte bygger sin affärsmodell på denna ensamrätt, och i synnerhet mot hur många som använder IT och är beroende av det.

  35. Nan says:

    > upphovsmannen ges genom URL ensamrätt till användandet av verket

    Du menar väl ensamrätt till att framställa kopior, och att URL begränsar hur dessa i sin tur får kopieras?

  36. steelneck says:

    Nej, jag menar det jag skriver. Du har själv länkat till lagtexten i ditt inlägg nummer 28, till paragraf 26g som börjar med Den som har förvärvat rätt att använda ett datorprogram….

    Eller se EUs direktiv om skydd för datorprogram har följande lydelse:
    the permanent or temporary reproduction of a computer program by any means and in any form, in part or in whole. Insofar as loading, displaying, running, transmision or storage of the computer program necessitate such reproduction, such acts shall be subject to authorization by the rightholder

    Observera att där står “running”, att köra ett datorprogram är att använda det. I EUs text finns också i likhet med den svenska formuleringar som: The person having a right to use a copy. För inga andra verk har upphovsmän något att säga till om användandet av exemplar, detta är datorprogrammens unika särställning.

    Återigen, läs Dissent of Commissioner Hersey, det är mycket klargörande för konsekvenserna och väldigt framsynt med tanke på när det skrevs. Tyvärr så hade inte språket kommit ikapp (vilket det inte gjort ännu på detta område), vilket gör att det krävs en del tankemöda att läsa Hersey. Hade språket varit mer utvecklat inom detta område på 70-talet så är det inte säkert att vi hade haft den upphovsrätt vi har idag. Hersey förutsåg väldigt mycket av det vi ser idag, och varnade för det, men tyvärr var det allt för få som förstod honom.

  37. steelneck says:

    Nej, jag menar det jag skrev, ensamrätt till användandet. Hela paragraf 26g som du själv länkat till är full av frasen “Den som har rätt att använda ett datorprogram”. Detta är datorprogrammens unika särställning jämfört med alla andra verk där användandet av exemplar inte ingår som en ensamrätt.

  38. Nan says:

    steelneck, jag tror du tolkar den paragrafen lite fel. Det är vilka kopiar man får göra utöver dels utöver begränsningar tidigare i lagen, dels vad som inte är tillåtet att inskränka i ett avtal (vid licensiering av program; dvs om du inte gör ett köp av programvaran, utan får den under ett licensavtal).

    Anledningen till att det står “rätt att använda” är ganska säkert bara för att täcka båda situationerna, oavsett om rätten att använda följer av köplagen (eller konsumentköplagen) eller från ett avtal.

  39. steelneck says:

    Vår lilla dispyt kokar ned till vad som räknas som “kopiering”. Se åter citatet ur EUs direktiv i inlägg 36 som formulerat det annorlunda.

    Ordet “running” används här som en form av reproduktion som upphovsmanen ges ensamrätt till. “Such acts” hänvisar till loading, running osv.. Således, att köra programmet räknas som ett “subject to authorization by the rightholder”, ja redan att läsa upp det till arbetsminnet räknas som kopiering genom “loading”. I den svanska upphovsrätten har det fått formen av “Den som har rätt att använda ett datorprogram”. Det är detta man stödjer sig på i avtal som säger att man inte får använda programmet om kondition X inte är uppfylld, detta även om man lagligen har ett exemplar av programmet i sin _ägo_.

    GPL (v2) gör det inte baklänges, utan säger bara kort o gott “The act of running the Program is not restricted”. Alltså något fullt legitimt, man har rätten att köra även om man i övrigt bryter mot avtalet, vilket är ganska naturligt eftersom exemplaret av programmet är i ens ägo. GPL trampar inte in på äganderättens område och reglerar användandet av egendom såsom många andra avtal gör när de utnyttjar “Den som har rätt att använda ett datorprogram”.

  40. Nan says:

    (Har inte haft möjlighet att kommentera förrän nu.)

    Återigen, man måste skilja på licensavtal och köp.

    Om man köpt en kopia av ett program (dvs man har inte fått den som resultat av ett licensavtal) så följer rätt att använda programmet av köplagens 17 och 18 §. “Avtal” i köplagens bemärkelse avser köpeavtal mellan köpare och säljare, och kan inte ens teoretiskt inkludera EULA eftersom tillverkaren inte är part om man nu inte råkar köpa direkt från tillverkaren. (Såvida det inte rör sig om en tillverkarens ombud som förmedlar licensavtal, men då pratar vi om en helt annan sorts affärsverksamhet än en normal butik.) Detta implicerar det som avses med “authorization by the rightholder” (så länge man inte köper en piratkopia). Därutöver har man explicita rättigheter att använda programmet enligt upphovsrättslagens 2 kap. 26g §. En EULA som kommer efter detta är kan antagligen inte anses som giltig, se kommentar 28.

    Eftersom man inte kan få äganderätten till en kopia av program under GNU som är auktoriserad av upphovsmännen, eftersom ingen betalning till dessa sker (ej köp), så kan man bara få laglig tillgång till sådan programvara via licens, och därför är inte köplagens rättigheter applicerbara, och licensavtalet gäller.

    Och det jag menar med att GPL (alla versioner) använder upphovsrätten baklänges är inte att den juridiskt strider mot upphovsrätten, utan att man utnyttjar den för att sätta upphovsrättens syfte ur spel. Nämligen att man tar bort även den ensamrätt (i form av t.ex. företagshemligheter, mönsterskydd eller patenträttigheter) som skulle kunna finnas även om upphovsrätten inte existerade.

  41. steelneck says:

    Oavsett om du köpt en kopia, eller fått en kopia som resultat av ett avtal så är kopian lagligen i din ägo. Skulle den inte vara i din ägo, och därmed tillhöra någon annan, så skulle du inte få sälja din dator begagnad utan att permanent och oåterkalleligt radera hårddisken. Men tro mig, du får sälja din dator begagnad med all information kvar på HDn (även om det inte är att rekommendera), då förutsätter jag givetvis att du inte har några program med väldigt udda avtal som säger att du bara informationen “till låns” (hur fasen man nu bara kan ha information till låns? – Lobotomering??). Exemplar är äganderättsliga medan det _immateriella_ verket är upphovsrättsligt (dvs det vi varken kan se eller ta på) där upphovsrätten normalt bara handlar om dess spridning, och inte användande som i datorprogrammens fall. Verket är inte äganderättsligt, vaken för dig eller upphovsmannen. Skaparen tilldelas en rätt genom upphovsrätten, inte en egendom.

    Vad sedan gäller GPL så är det inte “man” som tar bort någonting, det är upphovsmannen som tillåter en frihet mot att motparten ser till så att dennes näste alltid åtnjuter samma frihet som han själv fick. Motprestationen för friheten att sprida är ett krav om den nästes fortsatta frihet istället för pengar. Syftet med upphovsrätten är inte heller satt ur spel eftersom upphovsrättens syfte är att främja skapande, inget annat. Det är väl snarare dagens sätt som “upphovsrättsindustrin” utnyttjar upphovsrätten som allt oftare direkt motverkar dess syften och tvärt om begränsar skapande. GPL motverkar inte skapande, utan verkar emot en omoralisk affärsmodell som både sätter människor i sociala dilemman och ofta motverkar skapande.

  42. Nan says:

    > Men tro mig, du får sälja din dator begagnad med all information
    > kvar på HDn (även om det inte är att rekommendera), då
    > förutsätter jag givetvis att du inte har några program med väldigt udda
    > avtal som säger att du bara informationen “till låns”

    Inte alls säkert (t.o.m. rätt vanligt) när det gäller licensierade program. Det finns ofta en klausul som säger att man är skyldig att förstöra eller returnera kopian om avtalet sägs upp, och att överföring av avtalet (och med det följande kopior) kräver godkännande, dvs du har inte rättigheter som följer av köplagen utan enligt lag om avtal.

    Jag har inget emot att GPL verkar för spridning, det jag menade var att den används tvärtom (underlättar kopiering) än syftet som den skapades för (begränsning av kopiering), OK?

  43. Pingback: Linander tycker! » Glädjande svar från generaladvokaten

  44. Leif says:

    Vill kommentera vissa saker under punkt 1 gjord av Erik. Rättighetsinnehavarens intressen och den enskildes integritet står i fokus när myndigheter och domstolar ska balansera dessa mot allmänna principer inom gemenskapsrätten så som rättsfallet klargjorde i Mål C-275/06. Artikel 8 i Europakonventionen på nytt kommit i ljuset när det gäller den enskildes integritet i detta fallet och i och med FRA lagen.

    Artikel 8 och de undantag som finns för den enskildes integritet brukar medge undantag för det som rör nationell säkerhet, som att avvärja terrorhot,enligt Europadomstolens rättspraxis. Läser man rättsfallet i Mål C-275/06 handlar det helt klart om att balansera immateriella rättigheter – mot den enskildes behov av integritet. Att domstolen påpekar att det inte finns någon direkt skyldighet för medlemsländerna att frångå sin egen lagstiftning, betyder att direktiven som rör enskildas intressen får läsas i ljuset av de undantag som finns i artikel 8 Europa konventionen, som även har aktualliserats i andra tänkbara kränkningssituationer (FRA). Låt oss säga att Sverige tar den risken att bli föremål för prövning i Europadomstolen. Tänkbara rättighetsinnhavare kan inte själva avgöra frågan om en IP innehavare har brutit mot de direktiv som beskrivs i rättsfallet ovan, eller på eget bevåg utdöma skadestånd. Våran egen rättsordning, måste först med åklagarens hjälp föra saken till allmän domstol för att avgöra saken, om det kan anses som ett brott eller inte. Bevisbördan för om det ska anses vara brott eller inte har åklagaren – och inte rättighetsinnehavaren.

    Våran egen rättsordning med myndigher och har i andra fall stött på problem,när exempelvis tullmyndighet (Arlanda) i rättsfallet C-223/98, blev skyldiga att begära ett förstahandsavgörande – för om en EG-förordning (EG) nr 3295/94)utgjorde hinder för nationella rättsregler enligt vilka uppgifter av visst slag inte fick lämnas ut till en enskild rättighetsinnehavare. I det fallet var det myndigheten som tillämpade 9 kap 2 §, sekretesslagen, som skyddar den enskildes rättigheter.

    Mål C-275/06 berör frågan om en nationell rättsordning, lagstiftningsvägen är “skýldiga” att införa en lagstiftning som ger exempelvis domstol befogenheter och rättigheter att besluta om insyn och utelämnande av uppgifter från ett enskilt företag.

    Direktivet 2002/58 som omnämnts i målet under punkt 51, visar att “inget av dessa undantag verkar emellertid beröra tvistemål, utan de rör dels nationell säkerhet, försvaret och allmän säkerhet, vilket utgör sådan verksamhet som endast kan bedrivas av staten eller statliga myndigheter och som inte kan bedrivas av enskilda personer.”

    Rättsfallet C-223/98 (Adidas målet), visar att rättighetsinnehavaren inte utan vidare kunnat få tillgång till de uppgifter från myndighet som behövs för att föra talan i ett civilrättsligt mål gällande kränkningen av upphovsrättsligt skyddad produkt.

    För att bevilja några som helst undantag i det sammanhanget krävs ett förstahandsavgörande för att klargöra om en förordning, som den är skriven hindrar
    ett tillämpande av sekretesslagen.

    Myndigheter och deras skyldigheter att lämna uppgifter som berör den enskildes personuppgifter visas både i Mål C-275/06 och Mål C-223/98. Direktivet 2002/58 som nämts i första fallet reglerar de undantag som gäller för myndigheter, när det gäller rikets säkerhet, försvaret och allmän säkerhet. Ingenstans i dessa rättsfall har jag funnit stöd för att undantagen som finns i direktivet, eller i sekretesslagen i det senare fallet, har berört uppgiftslämnande från enskilda företag, eller att undantagen och de villkor som krävs, varit så utformade att de beviljat företräde för ekonomiska intressen framför den enskildes integritet.

    Utökas våran egen lagstiftning med lagar som visar att artikel 8, resp. artikel 13 i Europakonventionen inte efterlevs, då visar våran rättsordning att den enskildes rättssäkerhet och möjlighet till en rättvis prövning i domstol äventyras, och att myndigheter värnar om ekonomiska intressen som går framför rikets.

    Fortsättning torde följa i Strasbourg för dessa olika rättsfall, om den enskildes integritet inte efterlevs enligt Europakonventionen. Det rättsliga reglerandet (censuren) av internet kan ske om enskilda företag blir skyldiga att tillhandhålla uppgifter som berör enskilda. Fiffigt.

    Sverige har inte på långa vägar samma resurser som exempelvis amerikanska NSA, och måste då givetvis med hjälp av den skrivna lagen få samma information. Inte så fiffigt. Signalspaning som bedrivits inom NSA har för den amerikanska medborgaren gått obemärkt förbi. Vi får väl hävda att för våran egen del att i Sverige så är det inte förvarets intressen som skall tillgodoses utan egendomsskyddet och dess rättighetsinnehavare som rör sig inom EU. Storebror ser dig hör dig men under en täckmantel som ska gagna ekonomiska intressen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.