Anförande och repliker i debatten om personsäkerhet

Anf. 30 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Vi är ganska få som är anmälda till denna debatt trots att det handlar om en mycket viktig fråga, nämligen om hur hotade personer ska kunna skyddas och om att de ska kunna få ut en summa pengar, en så kallad personsäkerhetsersättning, för att ha möjlighet till en ny start i livet i förmodligen en helt annan del av landet. Att vi är så få anmälda till debatten beror säkert på att vi är ganska överens i den delen.

I propositionen räknar regeringen upp en rad olika personkategorier som ska kunna få ta del av det särskilda personsäkerhetsarbetet och av personsäkerhetsersättningen. Det handlar framför allt om hotade vittnen och målsägande, men kanske också om tilltalade och misstänkta som avslöjar saker för polisen som gör att de sedan blir starkt hotade, framför allt kanske av kriminella organisationer. I klartext kommer det här att handla om mc-relaterad brottslighet och narkotikabrottslighet men kanske också om kvinnor som utsatts för trafficking och som vågar ställa upp och vittna mot sina förövare.

Andra grupper som enligt propositionen kan omfattas av det särskilda personsäkerhetsarbetet är anställda inom rättsväsendet, polisens informatörer, journalister, politiker och personer som är utsatta för hedersrelaterad grov brottslighet. I enstaka fall ska också personer som utsätts för hot och våld från närstående som inte är hedersrelaterat kunna omfattas. Men just när det gäller hotade kvinnor och barn poängterar regeringen särskilt att detta ska bli aktuellt bara i undantagsfall. Det tycker jag är en stor brist.

I dag lever, enligt uppgifter som jag har fått, ca 770 personer i Sverige med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning. Det är framför allt hotade kvinnor och barn som jagas av den före detta mannen eller sambon som gör allt för att få tag i dem.

Självklart ska hotade vittnen, rättsväsendets personal och tjejer eller killar som flyr från hedersrelaterat våld kunna få detta skydd och denna ersättning. Men varför ska de kvinnor som flyr från sina män utan att det finns något hedersrelaterat motiv inte omfattas av det här? Jag tycker att regeringen har gjort ett misstag när man bestämt sig för just denna avgränsning.
Herr talman! Framför allt är jag kanske besviken på det sätt som majoriteten i utskottet har svarat på den motion som jag och Centerpartiet har väckt om att även hotade personer med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning ska kunna omfattas av det här personsäkerhetsarbetet och av personsäkerhetsersättningen.

I betänkandet skriver majoriteten som svar på vår Centerpartimotion: ”Förutsättningarna för att vidta ändamålsenliga brottsförebyggande åtgärder av annat slag än som är avsett att omfattas av särskilt personsäkerhetsarbete torde enligt utskottet i många fall vara bättre när den presumtive gärningsmannen är känd än när så inte är fallet.”

Sedan nämns en enda åtgärd av annat slag, och det är besöksförbudet. Det tycker jag visar att majoriteten inte riktigt har förstått vilken kategori av personer det här handlar om – personer som lever med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning.

Den person som flyr, kanske tillsammans med sina barn, från sin bostad till en helt annan del av landet, och som lever under ett så extremt hot att de får skyddad identitet och deras nya adress skyddas genom kvarskrivning – all kommunikation med till exempel myndigheter går genom en annan kommun – blir inte det minsta mera trygg av att förövaren har besöksförbud.
De har redan skyddad identitet, hemlig adress och hemligt telefonnummer, och de kan aldrig lämna ut sin identitet till någon. Vad hjälper då ett besöksförbud? Den förövare som jagar dem bryr sig inte det minsta om besöksförbudet och det låga straff som en överträdelse av besöksförbudet ger.

Se till att få fram förslag om att besöksförbud ska kunna kombineras med fotboja. Det är ett förslag som Centerpartiet lagt fram sedan tidigare och som jag nu hört att justitieministern kan tänka sig. Det är något som är positivt. Då kanske besöksförbud kan ge viss trygghet för dessa kvinnor.

Det skulle vara intressant att höra Socialdemokraternas debattör i den här frågan Britta Lejon beskriva vilka andra åtgärder av annat slag, som det står i betänkandet, som ska kunna användas för att skydda de kvinnor som befinner sig i den här extremt utsatta situationen.
Herr talman! För någon vecka sedan kunde man läsa i Svenska Dagbladet att justitieminister Thomas Bodström nu förstått att det är en brist i det förslag som har lagts fram. Man kunde läsa att regeringen ska tillsätta en utredning för att se om förföljda och hotade kvinnor också utan hedersrelaterade motiv ska kunna ta del av personsäkerhetsersättningen.

Är inte det att göra det lite väl svårt? Låt även dessa kvinnor omfattas av den lagstiftning vi behandlar här i dag. Så mycket svårare än så behöver det inte vara. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Anf. 32 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! I det mesta är vi alldeles överens i den här frågan. Det kan vi börja med att säga. Men jag kan inte få en riktig klarhet. Varför har regeringen och sedan majoriteten i utskottet valt att göra just den avgränsningen?

Om en ung kvinna flyr från hot och våld med hedersrelaterade motiv och vittnar mot den person som har begått brotten, eller om en ung kvinna flyr från våld och hot utan att det finns hedersrelaterade motiv och vittnar mot personer, vad är den stora skillnaden? Varför ska gränsen gå just däremellan? Det tycker jag är lite svårt att förstå.

Situationen är annorlunda för till exempel vittnen i en rättegång om en stor narkotikahärva där man kan misstänka att den organiserade ligan kommer att fortsätta att jaga vittnet. Det är en lite annan situation.

Om man gör avvägningen att det finns ett hedersrelaterat motiv ska man kunna ingå i personsäkerhetsarbetet för personsäkerhetsersättningen. Men om det inte finns ett hedersrelaterat motiv ska man inte få det, åtminstone inte mer än i undantagsfall. Det skulle jag vilja höra en vidare förklaring av.

Anf. 33 BRITTA LEJON (s) replik:

Herr talman! Det kanske kan uppstå situationer där det kan vara svårt att göra en väldigt klar gränsdragning. Vad vi har haft som utgångspunkt är det som händer när rättssamhällets gång hotas, när förutsättningarna för rättvisa rättegångar inte längre existerar, när vittnen i viktiga mål hotas och när rättssamhällets personal inte kan fullgöra sina uppgifter. Det kan de än så länge. Men när vi ser att hoten mot de grundläggande arbetsuppgifterna i rättsväsendet ökar måste vi svara.

Vår utgångspunkt har varit att skapa en ordning som ger bättre förutsättningar för detta än vad som är fallet i dag. Då har kretsen av tänkta personer ändå varit relativt begränsad för att man ska ha en möjlighet att ställa upp med detta enormt resurskrävande skyddsarbete som i så fall kommer att behövas när det gäller den typen av hot från större organiserade kretsar som här är fallet.

Sedan kan det naturligtvis finnas mål där det finns både narkotikakopplingar och människohandelskopplingar. Det är ju ingen ovanlig situation. Därför har vi sagt att visserligen är den tänkta gruppen väldigt begränsad och kopplad till den grova organiserade brottsligheten men att man i undantagsfall måste kunna ha en viss flexibilitet för att syftet med den ändrade lagstiftningen ska uppnås.

Anf. 34 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det är ett svar, men jag tycker inte att det är ett svar som egentligen förklarar var gränsen går för ett hedersrelaterat motiv. Det står klart och tydligt står att de fallen ska omfattas av personsäkerhetsarbetet och personsäkerhetsersättningen, men när det inte finns ett hedersrelaterat motiv ska det i enskilda fall, eller i undantagsfall som det står i propositionen, kunna gälla.

Jag har blivit kontaktad av en kvinna som lever just under dessa förhållanden, som jag också har berättat om i tidigare debatter här. Det liv man lever om man har skyddad identitet i kombination med kvarskrivning är ett liv som är så hemskt att jag inte ens kan tänka mig hur det är att leva. Att aldrig kunna uppge sin identitet kan kanske inte verka så farligt, men det ger enorma begränsningar i livet. Att inte kunna göra det innebär också många extra kostnader. Kvarskrivning på en annan adress innebär att det väldigt ofta blir dröjsmålsräntor och påminnelseavgifter på räkningar därför att det tar tid innan man får sina räkningar. Så det behövs verkligen en ersättning, och det behövs ytterligare stöd och hjälp för att de här kvinnorna, som det oftast handlar om, ska kunna få den trygghet som de faktiskt är värda.
Jag önskar att man inte hade gjort den här avvägningen. Det är flera remissinstanser som tycker som vi i Centerpartiet, att man även borde ha tagit med kvinnor och barn som flyr från sina män utan att det finns hedersrelaterade motiv.

Nu hoppas jag att den utredning som Britta Lejon beskrev, och som jag läste att Thomas Bodström har tagit initiativ till, ska komma fram till att det faktiskt behövs samma åtgärder och samma ersättning även för den kategorin.

Anf. 35 BRITTA LEJON (s) replik:

Herr talman! Johan Linander har, vilket jag tidigare sade, helt rätt i beskrivningen av att samhällets åtgärder för skydd för hotade kvinnor som lever i sådana extrema situationer som han beskrev inte är tillräckliga i dag. I vissa sammanhang finns det säkert stora likheter med det behov av hjälp från samhällets sida som vi nu pratar om för bevispersoner och vittnen. Men när vi har utformat förslagen har vi ändå trott att det är en viss skillnad mellan olika sorts hot och vilken sorts skydd som man kan behöva. Vi har känt att vi behöver titta närmare på de skillnader som jag redogjorde för i talarstolen och som handlar om att det är skillnad på om man är hotad av en identifierbar person eller av en vidare krets av personer när det gäller vilken sorts skydd som är bäst lämpat för att ta hand om de här behoven. Vi känner ett behov av att titta närmare på de frågorna. Därför har vi valt att göra personsäkerhetsarbetet, som vi pratar om nu, för det syfte som vi ursprungligen hade, att skydda rättssamhällets grunder.

Sedan håller jag helt med Johan Linander om att vi behöver återkomma med förslag också i den del som rör hotade kvinnor.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.