Anförande och repliker i debatten om ingripanden mot unga lagöverträdare

Anf. 57 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Vi har fått höra mycket om det här förslaget redan. Därför kan jag väl korta ned mitt anförande något.

Förslaget som vi har att ta ställning till i dag är ganska omfattande i själva texten, men i förslag och innehåll är det tyvärr magert. Det finns en del förslag som vi har hört om tidigare också som vi välkomnar och givetvis kommer att rösta för. Det anmärkningsvärda i det här betänkandet och i propositionen är alla de förslag som inte finns med.
Fortfarande tycker jag att det andas en något naiv syn på barn och ungdomar som har börjat begå brott: Om vi bara är snälla nog så kommer de nog att sköta sig och sluta begå brott. Jag tror inte situationen är så enkel och så oproblematisk. Vad ungdomar som är på väg in i kriminalitet behöver är tidiga reaktioner och tydliga reaktioner, att samhället omedelbart säger: Det där är inte okej. Så där ska man inte göra. Hur ofta har det inte hänt att ungdomar som börjat begå brott märker att ingenting händer, ingen reaktion från samhällets sida? Jaha, då kan vi göra det en gång till.

Vi lägger inte alla förslag i våra 25 reservationer, eller hur många det nu är, för att vi vill straffa de här barnen och ungdomarna. Vi gör det för att vi vill hjälpa dem ur kriminaliteten. Det är verkligen att hjälpa de här ungdomarna.

Jag har varit på många fängelser och ungdomshem. Jag har inte hört en enda säga sig vara arg eller besviken för att samhället ingrep eller gjorde det för tidigt. Så om vi vill göra dem en tjänst, om vi vill hjälpa de här ungdomarna, handlar det om att samhället ska ingripa.
En forskare vid socialhögskolan i min hemstad Lund som har forskat på ungdomsgäng pekar på tre viktiga punkter vad gäller kriminella ungdomsgäng, och de vill jag definitivt skriva under på.

För det första måste samhället snabbt gå in i och beivra tendenser till kriminella ungdomsgäng så att de inte hinner bygga upp fasta etablerade kriminella nätverk och strukturer.

För det andra tar det alldeles för lång tid i dag mellan gärning och åtgärd. För att riktigt unga ska förstå allvaret i det de gör måste reaktionen komma snabbt.

För det tredje upplever de som är under 15 år inte någon koppling mellan det de gör och den åtgärd de hamnar i, alltså samtal med socialtjänsten.

Herr talman! Centerpartiet står som sagt bakom en stor mängd reservationer, men jag väljer att enbart yrka bifall till reservation 45 under punkt 48 om drogtester på barn under 15 år.
Jag önskar verkligen att det aldrig någonsin skulle behövas några drogtester för barn under 15 år, men verkligheten är inte så ljus. Det finns barn som missbrukar. Det finns barn nere i elva–tolvårsåldern som ingår i kriminella gäng. Det finns ett behov att hjälpa de här barnen långt innan de fyller 15 år.

När man läser betänkandet skulle man kunna tro att majoriteten har förstått att det behövs åtgärder och hjälp även för barn under 15 år. I sammanfattningen av betänkandet står det: ”Stödet till unga personer, även till dem under 15 år, förstärks. En särskilt kvalificerad kontaktperson skall kunna utses om den unge är i behov av särskilt stöd och särskild vägledning för att motverka en risk för missbruk av beroendeframkallande medel.”

Då inställer sig frågan: Hur ska man veta att någon börjat missbruka beroendeframkallande medel när man inte ens får testa de här barnen under 15 år? Människors personliga integritet betonar vi från Centerpartiets sida gång efter gång, men när det gäller barns säkerhet och trygghet måste samhället våga fatta svåra beslut även om barnet eller föräldrarna inte inser vilka problem som håller på att byggas upp.

Herr talman! Jag skulle kunna säga mycket mer om det här, kanske framför allt om familjens roll, men det har vi också hört mycket om tidigare. Så jag väljer att avsluta här.

Anf. 67 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Vi har hört ganska mycket, och jag ska hålla mig till en specifik fråga i denna replikväxling med Kerstin Andersson.

Jag skulle vilja höra om Socialdemokraterna och Kerstin Andersson tycker att det är rimligt att föräldrar blir skadeståndsskyldiga när deras barn begår ett brott som leder till en skada som ska ersättas.

Jag ska ta ett exempel. Det händer tyvärr då och då att en elev i besvikelse över någonting slår sönder fönsterrutorna i skolan. Om det då kan utredas vem som är skyldig och om den personen är straffmyndig kan han eller hon dömas för skadegörelse, och i så fall utdöms också skadestånd. Men oftast kan barnet inte betala. Då är frågan om Kerstin Andersson tycker att det är rimligt att föräldrarna ska betala för dessa sönderslagna fönsterrutor.

Anf. 68 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Som Johan Linander kanske har sett så finns det i det här förslaget en hel del åtgärder som man kan gå vidare med. En åtgärd är faktiskt medling. Den har använts inom många områden och också när det gäller barn som har varit under 15 år. Jag ser att Johan Linander fnyser med näsan, men detta är fakta.

(JOHAN LINANDER (c): Jag förstår inte vad du menar.)

Medling kommer inte till utan att brottsoffret går med på det. Om en ung människa har slagit sönder en fönsterruta eller någonting annat så behöver inte det självklart innebära att det utdöms ett skadestånd. Det kan faktiskt vara så att man via en medling kommer överens med butiksägaren eller någon annan om ett kontrakt som innebär att den unge får vara i butiken på lördagarna för att så att säga jobba av detta. Så har det gått till.

Men om Johan Linander menar att föräldrar ska betala skadestånd, vilket framgår i en reservation, så delar jag inte den uppfattningen. Jag kan inte förstå hur man hjälper den unge – jag vet vart Johan Linander vill komma – om man låter en ensamstående mamma betala ett skadestånd.

Anf. 69 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag undrade först om Kerstin Andersson hade förstått denna oerhört enkla fråga eller inte. Det är väl ganska tveksamt om man ska ha medling när någon har slagit sönder en fönsterruta. Det är väl inte så många som är brottsoffer. Man kan kanske ha medling med fönsterrutorna. Men jag tyckte att det var ett mycket märkligt svar på en enkel fråga.
Men det kom i slutet av Kerstin Anderssons replik ett litet svar på den enkla frågan om föräldrarna ska betala. Och svaret var nej.

Redan i dag kan föräldrar bli skadeståndsskyldiga för vad deras barn har gjort om man kan visa att föräldrarna har varit oaktsamma i sin vårdnad av barnet. Men det är möjligt att Kerstin Andersson vill plocka bort det ansvaret också. Jag menar däremot att föräldrar har ett ansvar för vad deras barn gör.

Om jag inte har koll på mitt barn och inte har uppfostrat mitt barn tillräckligt så att han slår sönder rutor på skolan tycker jag att det är fullt rimligt att jag faktiskt får bekosta rutorna. Jag hoppas att jag har en försäkring som kan täcka det hela. Men man kan inte ha vilka orimliga belopp som helst. Därför har vi föreslagit belopp upp till en viss nivå på samma sätt som finns i Norge. Men att säga att föräldrarna inte har något ansvar för sina barn och vad barnen gör tycker jag är att totalt ta ansvaret från föräldrarna och familjen och tro att det är samhället som sköter allting.

Anf. 70 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vet att Johan Linander inte tycker att samhället ska sköta allt. Jag vet att Johan Linander tillsammans med de andra i alliansen i Ett tryggare Sverige har skrivit: ”Kampen mot ungdomsbrottslighet är inte allas ansvar, som socialdemokraterna låter påskina.” Det finns en skrivning om att det är föräldrarna som i första hand ansvarar för normer och värderingar hos sina barn. Jag delar den uppfattningen. Jag delar fullständigt den uppfattningen, Johan Linander. Först och främst är det alltid föräldrarna. Men det är annorlunda när föräldraskapet inte räcker till, när den unge lever ett destruktivt liv, när han lever ett kringflackande liv, när han bor hos kompisar, när han inte kan möta sin mamma eller pappa, när relationerna är brutna, när man måste börja en relationsuppbyggnad som kan ta otroligt lång tid. Där har också socialtjänsten i dag ett jättestort ansvar och gör ett jättestort jobb genom att försöka hålla ihop familjen och den unge.

Jag är helt övertygad om att det är allas ansvar. Det är skolans ansvar att se när ett barn far illa – lärarnas ansvar. Det är Jannes ansvar som jobbar på fritidsgården. Det är polisens som möter dem ute. Det är mitt som förälder till ett barn om jag ser att mitt barns kompis far illa.
Olof Palme sade så här, och Olof Palme var en mycket klok man: Ingen människa kan skapa sig ett liv oberoende av andra där han på en öde ö kan bygga sig ett liv i frihet och trygghet. Vi är alla förr eller senare beroende av varandra.

Det är solidaritet, det är medmänsklighet, det är välfärd. Och jag kommer att fortsätta att jobba för att våra barn och ungdomar ska färdas väl i livet.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.