Anförande och repliker i debatten om barn som bevittnat våld

Jag brukar bara lägga ut anförandena och replikerna som de är, men den här debatten behöver en förklaring, och då tänker jag speciellt på replikskiftet med Elisebeht Markström. I min sista replik så uttryckte jag mig oklart, det medger jag, men det utnyttjade min motdebattör och uttryckte sig som att jag inte förstått vad frågan handlade om och att jag skulle gå hem och läsa på. Mycket otrevligt sätt att bemöta sin motdebattör, och speciellt i sista repliken då jag inte har någon som helst chans att svara. Jag fortsatte debatten utanför talarstolarna, eftersom jag var väldigt arg, men det finns ju såklart inte i protokollet.

Sanningen är att straffskärpningsgrunden som finns i brottsbalken gör t.ex. att den förälder som misshandat den andra föräldern inför barnen kan få ett lite hårdare straff. Straffskärpningsgrunden används dock inte speciellt frekvent. Vad jag skulle sagt i min sista replik är att straffskärpningsgrunden inte innebär att den som misshandlar får ett straff för den handling han begår mot barnet utan att straffet kan bli längre för det brott som begåtts mot den andra föräldern. Min inställning är att en psykisk misshandel, som det innebär när ett barn måste uppleva våld inom familjen, ska vara ett brott och att den förälder som misshandlat den andra föräldern även ska kunna dömas för den psykiska misshandel som barnet lidit. På det sättet skulle barnet automatiskt få rätt till skadestånd och i andra hand brottsskadeersättning. Då hade vi sluppit den halvmesyr som regeringen nu fått till för att verka handlingskraftiga.

Här kommer själva debatten.

Anf. 44 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag önskar att vi inte behövde ha denna debatt. Jag önskar att vi inte behövde någon ny lagstiftning som reglerar när barn bevittnar våld. Och jag önskar att det inte fanns några barn som tvingas leva i familjer där våld, hot och kränkningar är vardag.

Man kan blunda hårt, men det hjälper inte det minsta. Regeringen har börjat öppna ögonen och i propositionen föreslås att barn som bevittnat våld ska ses som brottsoffer enligt socialtjänstlagen och ska ha rätt till brottsskadeersättning. Det är bra så långt. Det är förslag som Centerpartiet och alliansen tidigare har lagt fram. Och självklart är vi glada för att Thomas Bodström, regeringen och vänsterkartellen här i kammaren tar efter våra förslag.

Tyvärr lyckas inte Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att öppna ögonen helt. De kisar och försöker att undvika hela sanningen, och det tycker jag är sorgligt.

Vi i Centerpartiet menar att barn som tvingas bevittna våld – oftast se och höra när pappa slår och hotar mamma – är brottsoffer. De utsätts för en psykisk misshandel som i många fall är värre än att själva bli slagna.

Detta kom också Kommittén mot barnmisshandel fram till i sitt betänkande. Till och med i regeringens egen proposition kan man läsa: ”Barn som bevittnar våld mot en närstående påverkas normalt psykiskt av upplevelsen. Reaktionerna liknar dem hos ett barn som själv utsatts för brott och kan, enligt viss forskning, till och med vara allvarligare när barnet bevittnat våld än om det själv varit utsatt för det direkta övergreppet.”

Om Socialdemokraterna och regeringen nu har förstått detta, varför vill man inte ge barnen det skydd som de behöver? De blir utsatta för brott.

I stället väljer regeringen något slags halvmesyr och en helt ny variant i svensk lagstiftning. Barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen. Det slås fast i den föreslagna socialtjänstlagens 5 kap. 11 § att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott.

Men enligt brottsbalken är det inte alls så. Barnet har inte alls utsatts för något brott utan ska bara få rätten till brottsskadeersättning från staten. Den som psykiskt har misshandlat barnet genom att till exempel misshandla en närstående kan inte dömas för denna psykiska misshandel och behöver inte heller betala skadestånd till barnet.

Brottsskadeersättning ska betalas ut, och visst är det bra. Men det är staten som ska betala ut det och inte den som har utsatt barnet för kränkningen som enligt socialtjänstlagen också är att betrakta som ett brottsoffer.

Detta är en märklig konstruktion som för mig är svår att förstå. Jag skulle vilja höra Socialdemokraternas företrädare Elisebeht Markström förklara varför ni har valt en lösning där en handling enligt socialtjänstlagen ska uppfattas som ett brott men inte är ett brott enligt brottsbalken. Det är mycket märkligt.

Herr talman! Det självklara borde vara, som bland annat Kommittén mot barnmisshandel och vi i Centerpartiet föreslår, att ett barn som tvingas att bevittna våld av eller mot närstående ska ses som ett brottsoffer eftersom han eller hon utsätts för psykisk misshandel.

Därför yrkar jag bifall till reservation 4 punkt 5 om målsägandebegreppet.

Dagens beslut borde över huvud taget inte handla om barnets rätt till brottsskadeersättning utan om en kriminalisering av psykisk misshandel av barn. Med ett sådant beslut behövs det inga konstiga konstruktioner och halvmesyrer som ger rätt till brottsskadeersättning utan att det finns något brott och utan att den som har begått handlingen själv är skadeståndsskyldig.
Från Centerpartiets sida har vi också motionerat om att misshandel av barn ska särregleras i brottsbalken. Vi har föreslagit det tidigare, och vi ger oss inte. Vi menar att det inte räcker med att misshandel av barn är en särskilt försvårande omständighet, utan det borde vara en egen paragraf i brottsbalken. Det är i grunden värre när en vuxen slår ett barn än om en vuxen slår en annan vuxen. Därför borde barnmisshandel vara ett eget brott med ett högre straffvärde än vid misshandel av vuxna.

I samband med propositionen har Centerpartiet också lyft fram ytterligare ett problem när ett barn blir utsatt för våld av sin vårdnadshavare. Vid själva rättsprocessen mot vårdnadshavaren utses en särskild företrädare för barnet. Det är ganska självklart att vårdnadshavaren inte kan företräda barnet i processen mot sig själv. Men om barnet får skadestånd utdömt är det vårdnadshavaren, det vill säga kanske förövaren själv, som ska företräda barnets intressen när det gäller att få ut skadeståndet. Det är uppenbart en orimlig ordning. Vem tror att vårdnadshavaren kommer att kräva ut skadeståndet från sig själv?

I stället borde den särskilda företrädaren som barnet har haft i rättegången få ett förlängt uppdrag så att den särskilda företrädaren också får utkräva skadeståndet från vårdnadshavaren för barnets räkning. Vi tycker att det skulle vara en liten förändring, kostar inte speciellt mycket men skulle lösa problemet för dessa barn.

Anf. 50 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Elisebeht Markström talade om ett mycket tydligt barnperspektiv när hon skulle beskriva propositionen. Jag tycker att det skulle ha varit ett mycket tydligt barnperspektiv om man hade valt att slå fast i brottsbalken att ett barn som tvingas bevittna våld i hemmet blir utsatt för psykisk misshandel. Den pappa – för det är oftast pappan – som slår mamma inför barnen ska också veta att han begår ett brott mot barnen.

Frågan är: Varför har ni valt en sådan halvmesyr? Det är en främmande fågel i svensk rättstradition. Ni vill att barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen men inte enligt brottsbalken.

Jag fick en ansats till svar tidigare. Ni säger att ni vill hålla barnet utanför rättsprocessen. Men när barnet självt blir slaget och utsatt för våld är det ju naturligt att det ska vara med i rättsprocessen. Då behöver barnet inte hållas utanför. Med detta säger ni alltså att psykisk misshandel inte är så farligt. Framför allt säger man till den som har begått brottet att förövaren inte har något ansvar för den skada som barnet lider.

Anf. 51 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Barnmisshandelskommittén utredde huruvida frågan om barn som har bevittnat våld i hemmet ska tas upp i ny lagstiftning, i en egen paragraf i brottsbalken. Man kom fram till att man inte ville förorda det. Det blev heller inte så, och riksdagen ställde sig bakom det synsättet.

I stället valde riksdagen häromåret – för tre år sedan, tror jag – att införa en straffskärpningsgrund. Om man misshandlar någon inför barn är det att betrakta som en grund för straffskärpning, som ska ses som en försvårande omständighet när man utdömer straff.
Jag har försökt att ta reda på hur det nu ser ut: Har domstolarna använt denna straffskärpningsgrund? Ja, det visar sig att de har gjort det. Det finns inte jättemånga eller jättetydliga skrivningar i domsluten, men man kan ändå tydligt se att de gör det. Att, som Centerpartiet, säga att man vill ha en särskild paragraf för att försäkra sig om att domstolarna verkligen gör vad Johan Linander vill att de ska göra är lite främmande. Jag tror att det räcker med den lagstiftning vi har.

Att vi sedan ska följa upp den och kontrollera att det har blivit så som den lagstiftande församlingen, det vill säga riksdagen, har bestämt är en annan sak. Men vi behöver inte ständigt skapa nya paragrafer för att skriva domstolarna på näsan hur de ska göra.

Det finns en paragraf om en straffskärpningsgrund. Den har verkat i ett par tre år nu, och jag tror att vi vid en översyn kommer att se att domstolarna också har tagit hänsyn till den. I de domar som jag har läst har man gjort det.

Anf. 52 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag tycker att Elisebeht Markström blandar ihop två saker här. Straffskärpningsgrunden handlar ju om våld som är riktat mot barn, och då är den försvårande grunden just att det är ett barn som det är riktat mot.

Centerpartiet har föreslagit att vi ska ha en egen paragraf som heter barnmisshandel i brottsbalken. Det ska framför allt vara högre minimistraff än när det gäller misshandel av en vuxen. Det är alltså en helt annan sak.

Våldet är ett brott mot den person som det riktas mot, men även om ett barn bevittnar det och lider svårt psykiskt är det fortfarande inget brott mot barnet. Nu säger ni att det är ett brott mot barnet enligt socialtjänstlagen, det vill säga att barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen. Men det är fortfarande inget brott enligt brottsbalken. Förövaren kan inte dömas för den psykiska misshandeln. Förövaren blir inte skadeståndsskyldig gentemot barnet. I stället säger staten att barnet kanske behöver en viss kompensation, och därför träder staten in och betalar brottsskadeersättning.

Men staten säger inte till förövaren: Du har begått ett brott mot det här barnet, och därför ska du betala skadestånd och straffas för psykisk barnmisshandel.
Blanda inte ihop begreppen här!

Anf. 53 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag tvingas konstatera att Johan Linander är dåligt påläst. Den straffskärpningsgrund som riksdagen fattade beslut om för två år sedan innefattar just att barn har bevittnat våld.

Det kanske lite grann förklarar Johan Linanders stadiga argumentation att vi behöver ha ytterligare en ny paragraf i brottsbalken. Detta är redan omhändertaget i den lagstiftning som riksdagen har fattat beslut om. Gå hem och läs på, Johan Linander.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.