Anförande och repliker från debatten om en modernare kriminalvårdslag

Anf. 22 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag debatterar vi åter kriminalvården. Det är knappast första gången under mandatperioden som vi gör det, men i dag är det faktiskt en skillnad, för nu har vi några konkreta förslag att ta ställning till. Regeringen har lämnat en proposition som man har döpt till En modernare kriminalvårdslag. Det finns en del av de förslagen som Centerpartiet står bakom, och detta återkommer jag till.

Men jag tänkte börja med att svara Alice Åström. Först slås man i Alice Åströms anförande av hur hon totalt glömmer bort individens ansvar för sina egna handlingar. Vi har som individer och som medborgare ansvar för vad vi själva gör. Visst kan vi ha haft en mycket svår barndom, vi kan vara narkotikamissbrukare och vi kan ha psykiska problem, men i grunden måste man utgå från den egna individens ansvar. Man kan prata om samhällets ansvar och samhällets misslyckande, men man måste i slutändan komma tillbaka till att när människor begår brott så får de stå för sina handlingar och också ta det straff som utdömts.

När det gäller halvtidsfrigivning lät det på Alice Åström som att Centerpartiet står bakom att införa halvtidsfrigivning, men så är inte fallet. Det vi har föreslagit är att domstol i vissa extraordinära fall ska kunna utdöma möjlighet till halvtidsfrigivning. Det handlar om fall då man redan från första början kan säga om den som dömts att det inte är fråga om en vanebrottsling som kommer att begå brott igen. Jag kan ge ett exempel på en situation: En kvinna som efter kanske årtionden av misshandel från sin man gör det hon inte borde göra – hon slår ihjäl honom. Hon måste dömas till ett ganska långt fängelsestraff, men redan från första början kan man säga att den här kvinnan inte kommer att gå ut och slå ihjäl fler personer. Då menar jag att domstolen skulle kunna sätta upp i domen att om man sköter sig perfekt ska man kunna frigivas efter halva tiden. Men det gäller alltså extraordinära fall, och det handlar inte om att varje intagen skulle få den här möjligheten – långt därifrån. I övrigt står vi fortfarande bakom två tredjedelars villkorlig frigivning.

För Centerpartiet är den centrala målsättningen med kriminalvården att de intagna inte ska återfalla i brott efter frigivningen. Redan från första dagen i fängelse ska man ha en individuell planering för sin tid i anstalten och hur man ska få rehabilitering, kanske vidareutbildning eller lära sig ett yrke för att man, den dagen man kommer ut, ska kunna leva ett laglydigt liv. Samtidigt har också fängelsestraff en allmänpreventiv betydelse som man inte får glömma bort. Alla ska veta att brott straffar sig. Det är viktigt att inte urholka betydelsen av ett fängelsestraff. Utöver detta kan det helt enkelt finnas ett skyddsbehov för samhället, det vill säga att en människa helt enkelt är farlig så länge han är ute i samhället med oss andra och därför behöver sitta inne i fängelse för att samhället ska få sitt skydd tillgodosett.
Det krävs alltså en mycket noga övervägd gräns mellan vad vi kan göra för att de intagnas rehabilitering till ett laglydigt liv ska bli så bra som möjligt och vad vi kan göra för att fängelsestraffet ändå inte ska urholkas och allmänhetens förtroende inte ska minska. Dessutom får det inte finnas en urholkning av det allmänna skyddet för allmänheten.

Även om Centerpartiet verkligen betonar behovet av alternativa strafformer och förbättrade utslussningsmetoder tycker jag att den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gått för långt i den här propositionen. De nu föreslagna åtgärderna riskerar faktiskt att urholka betydelsen av fängelsestraffet och därmed minska allmänhetens förtroende. De riskerar faktiskt också att medföra att fler brott kommer att begås under den tid då man avtjänar sitt straff.

Centerpartiet står bakom de två första förslagen, om vi tar dem i den ordning som de står i den nya lagstiftningen, nämligen de som gäller frigång och vårdvistelse. Dessa två, vi kan kalla dem utslussningsåtgärder, är ju inte speciellt nya, utan de innebär en modernisering av de utslussningsåtgärder som redan finns. Vi kan också från Centerpartiets sida ställa upp på så kallade halvvägshus, men vi ställer vissa krav. Vi menar att halvvägshus kan vara en fördel. Om man efter sin avtjänade tid ute i samhället så är det bra om man kan ta steg mot att man lever nära det liv som man sedan ska ut och leva när man inte längre är en intagen. Men samtidigt får det inte finnas någon risk för att den intagne ska fortsätta begå brott.

Regeringen har valt att föreslå att det inte ska finnas någon ”beaktansvärd risk” för att den intagne ska ”begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig”. Detta förslag lägger man fram trots att Kriminalvårdskommittén lagt fram samma förslag som vi i Centerpartiet nu föreslår, det vill säga att det inte ska finnas någon risk alls. Jag tycker att det är konstigt att regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte lyssnar på Kriminalvårdskommittén. Det var ett väl avvägt förslag som man lade fram. Att lägga till ordet ”beaktansvärd” gör att betydligt fler intagna kan komma i fråga för de här åtgärderna, och det ökar också risken för att någon faktiskt ska begå nya brott, rymma eller allvarligt missköta sig. Det är inte bra för allmänhetens förtroende. Det är just sådana här åtgärder som kan urholka betydelsen av fängelsestraff. Detta har till exempel Brottsoffermyndigheten påpekat på samma sätt som vi i Centerpartiet gör.

Det finns ytterligare ett problem med förslaget om halvvägshus, och det är att vistelsen i halvvägshuset kan ske utan elektronisk övervakning. Den kan förenas med elektronisk övervakning, men kriminalvården kan också besluta sig för att det inte behövs någon sådan övervakning. Vi menar att om allmänhetens förtroende ska upprätthållas så är det viktigt att man vet att den person som finns i halvvägshuset och ju kan vara ute i samhället i en stad eller vad som helst faktiskt är kontrollerad från kriminalvårdens sida. En person kan inte smita ut från det här huset när som helst och begå nya brott utan att kriminalvården faktiskt ser var de rör sig. Detta är inte något som bara jag står här och tycker. Det är till exempel också något som Åklagarmyndigheten har skrivit i sitt remissvar. Risken är att det blir det tidigare brottsoffret som får lida för att den som sitter i halvvägshuset har en möjlighet att röra sig fritt utan kontroll.

Fru talman! Vi i Centerpartiet ställer oss alldeles negativa till den utökade frigång som majoriteten föreslår. Utökad frigång innebär i klartext att den intagne får lämna fängelset efter halva tiden för att avtjäna resterande tid i hemmet, med eller kanske utan elektronisk övervakning. Är den dömde dömd till ett riktigt långt fängelsestraff så kan den nya regeln med utökad frigång innebära nästan två års kortare tid på anstalt än med dagens regler. Det tycker jag är att gå för långt, och det är också flera remissinstanser som ställer sig tveksamma till det här förslaget, till exempel Åklagarmyndigheten, Frivårdsföreningen, Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsförebyggande rådet. I stället borde man ha kvar de utslussningsmöjligheter med fotboja som redan finns i dag. Reglerna ändrades så sent som i april 2005, och att redan nu avskaffa de reglerna känns märkligt. Förslaget om utökad frigång innebär faktiskt ingen stor förändring jämfört med nuvarande regler för dem som avtjänar korta eller medellånga straff om den utökade frigången beslutas i kombination med elektronisk övervakning. Det är för dem med riktigt långa straff som det blir en stor skillnad, och frågan är om det är rätt prioritering att en person som sitter av ett 10–14 år långt straff, till exempel för ett riktigt grovt narkotikabrott, ska få en kortare tid i fängelset.

Jag har dragit över min tid – ursäkta, fru talman! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 8 under punkt 8 om intensiv övervakning med elektronisk kontroll.

Anf. 23 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag är helt överens med Johan Linander om individens eget ansvar för de handlingar man gör. Det är därför vi har straffsystemet. Det är därför man har fått påföljden. Man måste ta ansvar för sina handlingar.

Men man får heller inte vara blind för samhällets ansvar. Man får heller inte vara blind för vilka möjligheter individen har att ta ett fullt ansvar. Man måste kunna göra också dessa avvägningar och våga diskutera det.

När vi vet att väldigt många av dem som sitter på våra anstalter har adhd, psykiska störningar och så vidare måste vi också ställa frågan: Hur kan samhället ta sitt ansvar, och hur stort och på vilken nivå ska det vara, för att se till att vi får denna balansgång och får det att fungera? Men individen måste givetvis alltid ta ansvar för sina egna handlingar, och därför har vi ett straffsystem.

När vi nu diskuterar barnmisshandel och vet hur många barn som växer upp under hemska förhållanden – här är vi alla engagerade – ska vi också veta att väldigt många av de barn vi inte ser kommer att hamna på våra anstalter. Vågar vi inte se den kopplingen utan då börjar prata om individens fulla ansvar för sina handlingar tycker jag att vi har misslyckats.
Min fråga till Johan Linander blir därför: Måste man inte, även om man pratar om individens ansvar, våga se den här helhetsbilden och säga att det inte är riktigt så enkelt och så svart eller vitt som det kan låta?

Anf. 24 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jo, visst är det så. Jag håller helt med Alice Åström. Utöver individens eget ansvar måste vi från samhällets sida se till att det finns möjligheter. Det ska finnas utbildning, det ska finnas hjälp att få när man är sjuk och så vidare. Det är klart att samhället har ett stort ansvar för att man som medborgare ska kunna ta sitt eget ansvar. Där är vi kanske lite överens. Jag tyckte bara att Alice Åström betonade samhällets ansvar så otroligt mycket medan hon glömde bort individens eget ansvar.

Jag tycker också att man som intagen ska få större chanser. Första gången man sitter i fängelse ska man ha större chanser och större möjligheter. Sedan kan det finnas de som väljer att inte ta till sig den rehabilitering som borde finnas men som det inte är så mycket med just nu eftersom överbeläggningen på fängelserna, som bland annat Vänsterpartiet är ansvarigt för, gör att behandlingsmetoderna inte fungerar som de borde göra. Om någon har fått den hjälp som samhället erbjuder men ändå väljer att fortsätta att begå brott och komma tillbaka får vi ju säga att samhället har försökt ta sitt ansvar men att individen väljer att inte sköta sig som man borde. Då minskar också möjligheterna för samhället att hjälpa till, och då ökar såklart individens eget ansvar.

Anf. 25 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag tycker ändå att det är att förenkla. Innan jag hamnade i riksdagen var jag behandlingsarbetare, och jag vet att det inte är så enkelt som att säga: Nu har du fått den här hjälpen, och du har gjort det här valet. Det är inte så enkelt att förändra människor och människors historia, bakgrund och psykiska status. Det kan handla om missad skolgång och missad träning i social kompetens under de här åren. Det är inte så enkelt som att säga: Nu har vi gjort det här, och du har gjort ditt eget val och får ta det fulla ansvaret. Jag önskar att det vore så enkelt, men det är det ju inte. Ska man jobba med dessa frågor tror jag att man måste våga se den här komplexa situationen.

Aftonbladet hade i en av sina artiklar ett reportage om en pojke som hade blivit misshandlad under hela sin uppväxt och som sedan själv blev misshandlare och kriminell. Han kunde inte hantera sin aggressivitet och så vidare, och det kommer att vara en lång process innan han kan det. Frågan är: Hur mycket eget ansvar kan man säga att han måste ta för varje gång han inte klarar av att hantera detta? Och hur lång var processen när han blev utsatt för det här övergreppet?

Jag önskar att det gick att prata om svart eller vitt, men vi måste se båda bitarna.
Sedan har jag ännu en fråga till Johan Linander. Det handlar om detta med elektronisk fotboja och att man inte skulle behöva ha det i halvvägshuset. Är inte detta ett typiskt exempel på det Centerpartiet säger om halvtidsfrigivning för vissa grupper – kvinnan som hade slagit ihjäl sin man eller kvinnor som har en helt annan bakgrund? Här har man den individuella möjligheten. Det är kanske just den gruppen som inte behöver elektronisk fotboja. Centerpartiet är ju berett att införa halvtidsfrigivning utan halvvägshus för den här gruppen. Så här kan man faktiskt använda detta.

Jag tror att det är viktigt att se det på det sättet. Där är egentligen Centerpartiet och majoriteten överens.

Anf. 26 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Så där väldigt överens kanske vi inte är.
Det finns en stor skillnad. Varför ska den här kvinnan i så fall sitta på ett halvvägshus? Det finns inget skyddsbehov från samhället, hon sköter sig perfekt under tiden hon är intagen och det finns över huvud taget ingenting som talar för att hon ska fortsätta att begå brott. Varför ska hon då sitta i halvvägshus? Då är det väl bättre att hon sitter hemma och är fri. Därför tycker vi att domstolen ska ha denna möjlighet att bevilja halvtidsfrigivning och att det inte ska ligga på kriminalvården att ta det som ett administrativt beslut.

Jag ställer mig också frågande till Alice Åströms beskrivning av chans på chans. Visst, vi får aldrig ge upp en människa. Självklart är det så. Men låt oss säga att en intagen får möjlighet till halvvägshus utan elektronisk övervakning, och så fort han får chansen sticker han ut och ger sig på det tidigare brottsoffret eller kanske ett vittne som har vittnat i rättegången. Då åker han såklart in igen, och då är det inte halvvägshus i fortsättningen. Så blir han frisläppt och fortsätter att begå brott. När denna person då åter sitter i fängelse, ska han få nya chanser till halvvägshus? Ska han få nya chanser till utökad frigång fast han misskötte det förra gången? Jag tycker inte att vi kan offra detta brottsoffer eller detta vittne ytterligare en gång. Då måste man se till samhällets skyddsintresse före denna persons möjlighet till ytterligare utslussningsåtgärder.

Jag tycker inte att det är så lätt som att bara säga att man ska få nya och nya chanser. Det finns också andra människor i samhället som vi måste ta hänsyn till.

Anf. 28 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag ska börja med att förtydliga att jag eller Centerpartiet aldrig har talat om att släppa ut någon utan att de ska få sitt straff. Alla som begår brott ska få sitt straff och i nästan alla fall ska de avtjäna minst två tredjedelar av tiden. Om de missköter sig ska de avtjäna ännu större del av sin utdömda tid, kanske hela tiden. Men i extraordinära fall ska domstol kunna döma ut möjligheten till halvtidsfrigivning. Det är det vi har föreslagit. Det brukar annars vara Leif Björnlod som talar om att stänga fängelserna och släppa fångarna loss. Det kanske är lite naivt.

Jag skulle vilja höra vad Leif Björnlod säger till den kvinna som har blivit misshandlad av sin sambo och mannen blir dömd för detta men sedan ska sitta i ett så kallat halvvägshus i samma stad och dessutom utan elektronisk övervakning. Hade det inte varit enklare att tvinga fram elektronisk övervakning om så bara för den här kvinnans upplevda trygghet? Även om det inte finns något reellt hot kan även en upplevd otrygghet vara oerhört jobbig.

Anf. 29 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Fru talman! Det var ju bra att jag fick se dig igen, Johan Linander. Jag blev nästan lite glad när jag hörde dig tala om den här kvinnan och du ställde frågan: Varför ska hon då sitta där? Det kändes väldigt humanistiskt. Men nu hör jag att Strafe und Order kommer tillbaka här. Det märker vi. Det står verkligen för den så kallade mesalliansen. Där avslöjade du dig igen. Jag vill inte ha något straff över huvud taget, för jag lägger in andra värden i ordet straff. Jag vill ha vård, jag vill ha behandling, jag vill ha kurativ verksamhet och preventiv verksamhet för att undvika att brotten begås. Det är det viktigaste.

När det gäller kvinnan som bor i den stad där hennes misshandlande sambo sitter i ett halvvägshus utan elektronisk övervakning är jag helt övertygad om att man gör en mycket nogsam bedömning av riskerna för upprepad misshandel innan den mannen hamnar i den situationen. Jag känner i det fallet stort förtroende för de myndigheter och instanser som har gjort den bedömningen och att det fungerar. Sant är dock att detta har försökts, och det har vid några tillfällen misslyckats. Det är sant. Det är tillkortakommanden, så jag vill att den prövning man genomför i det här fallet ska vara mycket grannlaga. Det är riktigt. Sedan ska man naturligtvis ge kvinnan det stöd hon behöver.

Anf. 30 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Man blir lite skrämd av Leif Björnlods tal här om att det inte ska finnas några straff och att det bara är vård som gäller. Man kan ha två reaktioner på detta.

Först och främst: Vilket skydd ska medborgare i övrigt ha? När människor begår brott mot dig, mig eller samhället är det klart att de ska bestraffas. De ska få en påföljd. Det är dels för att de ska veta att de inte ska begå brott, dels för att det finns ett skyddshänseende mot övriga medborgare.

Vi vet alla hur det ser ut i kriminalvården i dag. Det är överbeläggningar och dubbelbeläggningar. Det har utdömts vite mot kriminalvården för att man inte klarar av att sätta alla intagna i var sin cell. Det är inte så länge sedan kriminalvårdens generaldirektör sade att om kriminalvården hade varit ett privat företag hade det försatts i konkurs för länge sedan. Alla som pratar om kriminalvården säger att det inte går att utföra den behandling och rehabilitering som borde göras eftersom det finns alldeles för lite resurser, för lite personal, för dåligt utbildad personal och för att det är alldeles för trångt i fängelserna.

Sedan står Leif Björnlod här och pratar om att det inte ska vara straff utan bara vård. Vänsterkartellen är ansvarig för hur kriminalvården ser ut i dag, och det innebär att det är sämre vård, behandling och rehabilitering på fängelserna än det har varit på mycket länge.

Anf. 31 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Herr talman! Det är därför vi lägger fram förslag om en modernare kriminalvårdslag. Det är för att förbättra situationen. Det är viktigt.

Apropå att vara skrämmande. Johan Linander skrämmer mig när han sätter likhetstecken mellan skydd av medborgare och straff. Är enda sättet att skydda medborgare att straffa någon förövare? Det ser jag som ett tillkortakommande. Jag kan absolut inte se att straffet på något sätt, någon gång, har avhållit någon från kriminalitet.

Det gamla medeltida, primitiva, systemet att bunta ihop fångar, låsa in dem och sedan släppa ut dem har inte minskat kriminaliteten i samhället. Vi ska ha fullkomligt klart för oss att det inte fungerar.

Jag tror, Johan, att det här beror på att vi lägger in olika betydelse i ordet straff. Att förhindra brottslingar att begå brott kan ske bland annat med hjälp av inlåsning. Men enligt min uppfattning är det inte samma sak som straff. Det kan vara problemet.
Straff är något annat. Det ligger nära hämnd och vedergällning. Det är vi alldeles för utvecklade för att tänka på.

Anf. 37 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag har några frågor till Helena Frisk.

Om vi utgår ifrån att de som ska få utökad frigång faktiskt också har elektronisk övervakning, vilket jag hoppas att de kommer att få, skiljer det sig inte så mycket mot dagens utslussningssystem med fotboja för dem som är dömda till korta och medellånga straff. Det blir ungefär lika lång tid som man kan ha fotboja i utökad frigång som nu i utslussning med intensiv övervakning.

Den stora skillnaden blir för dem som är dömda till riktigt långa straff för riktigt grova brott. Då pratar vi framför allt om grova narkotikabrottslingar. Det är ju de som får de längsta straffen. Det kanske i någon mån också gäller mord och dråp, om man inte är dömd till livstid för mord.
Är det en medveten prioritering från Socialdemokraternas sida att man ska korta tiden för dem som är dömda till riktigt långa straff för verkligt grova brott? Det är faktiskt inte där som återfallsfrekvensen är minst, utan det är de som sitter på halvlånga straff som har störst möjlighet att komma tillbaka till samhället till ett laglydigt liv. Vore det inte bättre att sätta in prioriteringarna där i stället?

Anf. 38 HELENA FRISK (s) replik:

Herr talman! Nej, det handlar definitivt inte om att korta strafftiderna. Jag tror att ett system där vi låter människor sakta men säkert återanpassas till samhället i övrigt spelar en väldigt stor roll, jämfört med dagens system, där man ofta tyvärr släpps ut till ett samhälle där ingen egentligen vill ta emot en någonstans. Vi vet ju hur det ser ut för människor som släpps ut i dag.

Med de här utslussningsalternativen finns det möjligheter att jobba med den enskilde individen i tid. Det är det jag tror att vi måste göra, även om det naturligtvis är så som Alice Åström sade i debatten, att det inte bara är ett ansvar för kriminalvården, utan vi måste få in hela samhället och se till att vi alla tar vårt ansvar i de frågorna.

Anf. 39 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Men hur man än vrider och vänder sig blir det nästan två års kortare tid på anstalt med de förslag ni lägger i dag för dem med de allra grövsta brotten. Då har jag räknat på 14 års tidsbestämt fängelsestraff, som är det längsta man kan få, till exempel för grovt narkotikabrott. Nu blir det nästan två års kortare tid på anstalt om man får de nya utslussningsalternativen jämfört med de alternativ som finns i dag.

Den andra frågan som jag tänkte ställa, som jag också ställde till Leif Björnlod, handlar om den kvinna som tidigare har blivit hotad och misshandlad och som får veta att förövaren ska sitta i ett halvvägshus i samma stad och inte ens ska ha elektronisk övervakning. Vore det inte lämpligare att säga att det ska vara elektronisk övervakning i de här fallen, bara för att kvinnan, brottsoffret, ska kunna uppleva att det åtminstone finns en viss kontroll? Det gäller även den upplevda tryggheten. Även om bedömningen är att den här mannen inte kommer att begå några nya brott är den upplevda tryggheten viktig.

Jag skulle också vilja höra något ord om förändringen från ”risk” till ”beaktansvärd risk”. Som jag har förstått det satt Helena Frisk i Kriminalvårdskommittén, där man lade fram förslaget att det inte ska finnas någon risk för återfall i brott för att man ska få de nya möjligheterna med halvvägshus och utökad frigång. Men när förslaget kom till regeringen ändrade man det till att det inte ska finnas någon beaktansvärd risk. Vad är det som har gjort att Helena Frisk och Socialdemokraterna nu accepterar att det finns en viss risk för återfall i brott?

Anf. 40 HELENA FRISK (s) replik:

Herr talman! Det går inte att fullständigt utesluta risker. Vi måste naturligtvis minimera dem, men att utesluta dem helt tror jag är omöjligt.

Där det finns behov av elektronisk övervakning även i halvvägshus ska det finnas. Man måste lita till de bedömningar som görs. Vi utgår från att de som får möjligheten att komma ut i halvvägshus också har en vilja att komma tillbaka till samhället. Det är det som är utgångspunkten för mig.

Jag har en fråga: Vilka människor vill vi egentligen möta på gatan när vi är ute och går? Vill vi möta en människa som efter fängelsestraffet har fått möjligheten att på ett så bra sätt som möjligt återanpassas? Var vi än befinner oss i landet ska vi ju möta de här människorna. Det är ju så med alla straff att vi inte låser in människor och kastar bort nyckeln, utan en dag ska de finnas bland oss ute i samhället igen. Hur vill vi då att de ska se ut? Det är där jag sätter min utgångspunkt, och jag tror på ett system där man sakta men säkert slussas ut i samhället igen.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.