Anförande från debatten om utfärdande av provisoriska pass för barn för direkt resa till Sverige

Anf. 22 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! I det här ärendet kan vi läsa att Utrikesdepartementet, UD, har fått kännedom om 19 fall 2004 och 15 fall 2005 där barn har skickats till ett annat land mot sin vilja. Hur många det egentligen handlar om har varken vi eller UD någon egentlig uppfattning om. Men att det är betydligt fler än de 19 fallen 2004 och de 15 fallen 2005 kan vi vara alldeles säkra på.

Det är något märkligt att man både i propositionen och i betänkandet lägger så stor vikt vid barnets egen vilja. Det skrivs ”i strid mot barnens vilja” på flera ställen. Det är tveksamt att lägga stor vikt vad egentligen ett barn vill när föräldrarna säger att det ska, måste, åka utomlands. Är det då så intressant att det är mot barnets vilja?

I Sverige säger vi att alla barn ska gå i skolan. De ska gå i skolor som följer den svenska läroplanen. Men borde vi då acceptera att barn även i enlighet med deras egen vilja skickas till länder och går i skolor där som vi aldrig någonsin skulle acceptera i Sverige? Det är högst tveksamt. Det är kanske en annan diskussion än den vi har här i dag om provisoriska pass, men den är väl värd att tänka på.

Från Centerpartiets sida har vi ingenting emot förslagen i propositionen. De är nödvändiga och bra, och kanske borde de ha kommit lite tidigare. Men trots det är det här bara att skrapa på ytan. Hillevi Engström gjorde en bra genomgång av vad som egentligen skulle behövas. Vi vet alldeles för lite om frågan.

Hur många barn är det egentligen? Vart skickas de? Vad vet socialtjänsterna? Skolor runtom i landet måste få veta att eleverna försvinner. De måste märka att rätt som det är kommer eleven inte tillbaka. Hur följer man upp var barnet är? Hur är samarbetet mellan socialtjänsten och skolan i de fallen? Det finns många frågor kvar, och det är därför vi har en reservation. Jag yrkar bifall till reservationen. Reservationen handlar om att vi måste få veta betydligt mer om barnen. Det kan låta lite med 19 barn ena året och 15 barn det andra året, men även ett barn är ett barn för mycket.

Målet måste vara att barn över huvud taget inte ska skickas i väg utomlands för att gå på skolor som vi inte skulle acceptera i Sverige. Det är inte bättre att barnen får den undervisningen i ett annat land.

Det finns fler frågor som man också måste ställa sig. När det provisoriska passet har utfärdats och barnet har kommit tillbaka till Sverige, hur får barnet det sedan? Ska barnet tillbaka till sina tidigare föräldrar? Vad är det som säger att inte föräldrarna ytterligare en gång åker i väg med barnet?

Det är bra med utfärdandet av provisoriska pass. Det är nödvändigt. Men fortfarande vet vi alldeles för lite i frågorna. Ärendet borde ha fått en mer seriös behandling än vad det har fått i justitieutskottet. Precis som tidigare talare har sagt borde kanske socialutskottet ha behandlat de viktiga frågorna och inte vi i justitieutskottet som tyvärr inte normalt har dessa frågor.

Jag yrkar bifall till reservationen, och jag hoppas att oavsett vilken regering det än blir efter valet – det borde så klart bli en borgerlig regering – ska vi åter ta upp frågan och titta betydligt närmare på den. Det ska inte vara 19 barn eller 15 barn utan 0 barn som skickas utomlands 2007 eller längre fram.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.