Berättelse på tidens strand – Henning Mankell

Eftersom jag läst alla Wallander-romanerna så har jag letat upp lite av hans övriga böcker. “Djup” och “Kennedys hjärna” är redan lästa och “Daisy Sisters” och “Bergsprängaren” ligger och väntar på att få bli lästa. Men nu gällde det alltså “Berättelse på tidens strand”.

Om detta är en roman eller många korta noveller är inte alldeles lätt att säga. Afrika är den röda tråden och vissa personer återkommer från och till, men mest är detta Mankells egna tankar om Afrika. Enligt egen utsago har han jobbat med boken i 25 år, från han för första gången kom till Afrika. Nu bor han i Mocambique sedan många år tillbaka.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Förmodligen beror min besvikelse på mina egna förväntningar. Hade jag inte läst någonting av Mankell före den här så hade jag säkert varit lyrisk över språket, berättartekniken och känslan. Men nu vet jag ju redan att allt detta ska vara bra och då krävs det något mer. Något som fångar mig.

Precis som jag skrev om Maria Zennströms Katarinas sovjetiska upplevelser så läste jag den här boken på fel sätt. Några sidor i taget på bussen, tåget eller flyget fungerar inte för den här typen av skönlitteratur. Mankells bild av Afrika är ändå som jag tar med mig av dessa 226 sidor, bilden av en misshandlad kontinent som inte lyckats ta vara på alla sina möjligheter.

This entry was posted in Bokrecension. Bookmark the permalink.

3 Responses to Berättelse på tidens strand – Henning Mankell

  1. Björn says:

    Men det är väl symptomatiskt för den roll som “afrika” har i våra liv? Som ett mörkrets hjärta långt borta som kollektiviseras till en enda stor och problemtyngd kontinent?

    Jag har ofta funderat lite på Afrikas roll i våra liv. Afrika blir Europas spegel på något sätt där allt gott och fint och trevligt finns här, men där alla dessa goda tings motpol ligger i Afrika.

    När hörde vi något senast om de länder i Afrika som det går rätt bra för? När hörde vi något senaste om de länder som ökar sin ekonomi, som går mot demokrati, och där dekolonialiseringen inte lockar fram det värsta i människan?

    Som du ser är jag alltid skeptisk till saker som talar om “ett afrika”. Kanske har jag fel om Mankells bok. Om boken lanseras som Mankells “mitt Mocambique” så kanske det funkar, men om det handlar om Afrika så ser jag inte hur det kan bli annat än tomt och andefattigt och futilt. För Mocambique är ju inte särskilt likt Somalia som i sin tur inte är särskilt likt Kenya som i sin tur inte är särskilt likt Sydafrika.

    Det blir ungefär lika lyckats som att försöka beskriva Europa genom att beskriva Sverige. Eller som att belysa Europas problem genom att analysera Bosnien.

    Så är mina tankar, och har varit, om Mankells bok…

  2. site admin says:

    Håller med om att vår mediarapportering från Afrika är hemskt ensidig, problem av alla de slag med huvudfokus på HIV/Aids.

    Mankell skriver inte om någon bestämd plats, men det är självklart att en berättelse om Afrika inte kan vara en berättelse om alla delar av Afrika.

    Trevligt med en kommentar på en bokrecension!

  3. Björn says:

    En bokmal som jag tar ju chansen. Sen verkar det ju vara en intressant bok också. (Jag borde verkligen städa ur de dubbla raderna i bokhyllorna…)

Leave a Reply

Your email address will not be published.