Media följer Fabian

Visst är det ett mycket grovt brott och visst är Fabian Bengtsson mer känd en “ett vanligt brottsoffer”, men är det ändå inte en överdriven bevakning av rättegången mot SIBA-Fabians kidnappare?

Ta Expressen som exempel, bara idag (30/6) har de fyra artiklar om vad som kommit fram under rättegången: “Fabian fruktade för sitt liv”, “Fabian skulle avrättas”, “Han höll på att kvävas av en boll i munnen” och “Fabian fick snus – och en trisslott”. Inte heller är det en dag som vi får följa rättegången, utan dag efter dag. Igår (29/6) fick Expressen också ihop fyra olika artiklar om allas vår Fabian.

Är det då bara kvällstidningarna som Expressen som följer Fabian? Inte alls. Igår hade t.ex. TT tre olika nyheter från rättegången. Lite typiskt är det att TT 09:35 la ut en nyhet med rubriken “Rätten synade lådan där Fabian hölls fången”, fyra minuter senare kom samma nyhet med rubriken “Rätten synade lådan där Fabian Bengtsson hölls fången”. Fabian är trots allt inte en “Göran”, “Silvia” eller “Pehr G”.

På inget sätt vill jag med detta säga att kidnappningen inte var ett fruktansvärt brott eller att det inte är en fruktansvärd händelse som Fabian Bengtsson var med om och som säkert innebär ett trauma för resten av livet, men jag tycker ändå att mediabevakningen av just den här rättegången går till överdrift. Under 2004 dömdes 78 personer för mord, 20 för grov våldtäkt, hela 235 för grov kvinnofridskränkning och 7 dömdes just för människorov. Ingen eller mycket få av dessa rättegångar var bevakade på motsvarande sätt. Vad gör att Fabian är så mycket mer intressant? Jag tror att fler människor kan identifiera sig med ett oskyldigt mordoffer eller en kvinna som ständigt blivit slagen och kränkt av sin man, än med mångmiljonären Fabian Bengtsson.

Jag tror knappast heller att familjen Bengtsson är så värst glada för denna ytterligare uppmärksamhet och den innebär inte heller att risken för nya kidnappningar minskar.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

7 Responses to Media följer Fabian

  1. Monica says:

    Jag tänkte faktiskt skriva om samma sak, för jag undrar också över varför man bevakar detta så otroligt intensivt. Min enda förklaring är att journalisterna själva är väldigt intresserade. Av någon anledning…

  2. Nisse says:

    Visst kan det vara så att det rapporteras lite väl mycket om den här händelsen, men med tanke på hur stor betydelse man ska fästa vid slaskpressen, så tycks det ändå lite onödigt att göra saken värre genom att blogga om den.

    En sak är dock intressant i din artikel. När du skriver om att det är lättare för gemene man (sic) att identifiera sig med någon som utsätts för partnermisshandel, så nämner du bara kvinnor som offer för denna hemska situation.

    Jag undrar lite om det är en inneboende sexism hos dig – att du tycker kvinnor är mer värda än män – som gör att du inte med ett ord nämner alla de män som systematiskt misshandlas av sina kvinnor. Särskilt med tanke på att partnermisshandel utövas lika flitigt av kvinnor som av män, och den typen av brottslighet således är könsneutral.

    I samma slaskpress som du kritiserar har man ju just dragit fram ett par sådana utsatta män ur anonymiteten för alla oss andra män, som ofta tvingas lida i tysthet, att identifiera oss med:
    http://www.expressen.se/index.jsp?a=307151
    http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,65403569_852__,00.html

  3. site admin says:

    Nisse, logiken att jag inte borde blogga om att media skriver för mycket om en sak tycker jag nog haltar betänkligt.

    Självklart är det lika illa om en man misshandlas av en kvinna som om en kvinna misshandlas av en man. Men att det skulle vara lika vanligt är fel enligt den statistik som finns. Tittar man på SCB:s undersökning om levnadsförhållanden som görs varje år så är det sedan 80-talet ungefär dubbelt så vanligt att kvinnor utsätts för våld eller hot om våld i en bostad (egen bostad eller annans bostad).

    Denna undersökning säger ingenting om vem som slagit, men ser man på statistiken över dömda personer så dömdes år 2004 1958 personer för brott mot liv och hälsa (ca 1800 av dessa gäller misshandel och grov misshandel och ca 100 gäller dödligt våld). Av dessa 1958 personer var 75 kvinnor och 1883 män.

    Så, någon “sexism” handlar det knappast om bara för att jag tar en kvinna som blir slagen av sin man som exempel.

    Men, åter igen, du har självklart rätt i att det är precis lika illa när en kvinna misshandlar och du har förmodligen också rätt i att det är ännu jobbigare för en man att anmäla och vittna om att han blivit slagen av sin fru eller sambo. Däremot har du fel när du skriver att partnermisshandel utövas lika flitigt av kvinnor som av män, åtminstone enligt all den statistik som jag har tillgång till.

  4. Nisse says:

    Du kan förstås ha rätt i att logiken inte är alldeles glasklar, men uttalat mig om vad du borde och inte borde göra, har jag inte gjort.

    Det kan tyckas lite märkligt att dra slutsatser om hur partnervåldet – som ju var det du först skrev om – fördelas utifrån hur mycket våld som personer av olika kön utsätts för oavsett förövare i en bostad. Eftersom du inte ger mig en länk har jag inte kunnat kontrollera, men jag misstänker ändå att SCB inte gräver djupare i saken än att mäta anmälningar. I så fall blir slutsatsen ännu mer långsökt med tanke på att du själv skriver att det sannolikt är svårare för en man att anmäla partnermisshandel, än för en kvinna.

    Att dra slutsatser utifrån fällande domar är ännu mer vanskligt, dels med tanke på ovannämnda, dels med tanke på att de siffror du lyfter fram inte specifikt gäller partnermisshandel, utan våld i allmänhet. Dessutom brukar man i USA, när siffror som pekar på att mest färgade sitter i fängelserna, peka på att såväl polis som rättsväsende är etniskt skevt och söker förövare med något mörkare hudfärg p g a könsfördomar. Att något liknande kan gälla i Sverige riktat mot män, är inte otänkbart med tanke på de 30 senaste årens radikalfeministiska propaganda som drivits så långt att det går att kalla män för djur.

    Betydligt bättre insyn i hur könsfördelningen ser ut i fråga om partnermisshandel kan man däremot få om man gör studier där kvinnor (och män) tillfrågas om hur mycket de misshandlat respektive misshandlats av sin partner; då kommer man nämligen åt de beramade mörkertalen. Ett hundratal sådana studier har gjorts (främst i anglosaxiska länder) och samstämmigt visar dessa undersökningar att kvinnor misshandlar sin partner lika mycket som män, och detta när de själva får berätta. Detta instämmer också männen i, och det visar sig inte gälla bara när man räknar lättare våld, utan också för grövre våld.

    En utförligare lättläst redovisning av dessa resultat kan man läsa här, under förutsättning förstås att man inte vill ge sig i kast med den betydligt utförligare rapport som finns tillgänglig hos Irlands hälsodepartement (också som pdf och som har sammanställt alla de undersökningar som ö h t gjorts om kvoten mellan kvinnors och mäns partnervåld.

    Jag kan förstå att du inte har tillgång till denna statistik eftersom de svenska “experterna” på partnervåld (läs: feminister) inte gärna refererar dessa undersökningar – sannolikt av rädsla för att myten om att “det är män som slår” ska avslöjas och kullkasta teorin om könsmaktsordningen. Men det skulle vara trevligt om du i framtiden inte spär på sexismen och underblåser myten genom att hänvisa till en misshandlad partner som en kvinna, utan som en person, eftersom kvinnor misshandlar sin partner lika mycket som män – minst.

    Men jag kan tänka mig att det ger mer pluspoäng i maktens korridorer att göra den beskrivning som du gör (något som vissa beskriver som en “politisk penisförlängare”), men det är ändå inget giltigt skäl att upprätthålla och underblåsa invanda och föråldrade könsfördomar.

  5. site admin says:

    Beklagar att jag inte gav någon länk, men det är ganska lätt att hitta på SCB: s hemsida om man vill det.

    Nu är det ju just så att SCB: s undersökning om levnadsförhållanden är en undersökning där människor tillfrågas om en lång rad saker. Undersökningen har gjorts sedan 1975 och med ett slumpmässigt urval tillfrågas ca 7500 personer av Sveriges vuxna befolkning (16-84 år). Någon fråga om partnervåld ställs inte, däremot frågar de om hot och våld i gatumiljö, på arbetsplatser och i bostäder. Män är klart mer utsatta för våld i gatumiljö, knappast av deras partner, medan kvinnor är klart mer utsatta för våld i bostäder. Jag skulle dessutom kunna tänka mig att fler män utsätts för våld i andras bostäder i bråk på fyllan, och det skulle göra att kvinnor är ännu mer överrepresenterade av våld i egen bostad. Men detta sista är mina egna funderingar och inte SCB: s.

    Visst kan du ha rätt i att vissa fördomar i rättsväsendet gör att fler män än kvinnor blir dömda för våld mot sin partner, men att förklara att mer än 96 % av alla som döms för brott mot liv och hälsa är män och mindre än 4 % följaktligen är kvinnor, det känns lite magstarkt. Vill man inte titta på vem som lagförts så kan man istället titta på statistiken för anmälda brott och då ser man att mer än dubbelt så många kvinnor som män anmält våld inomhus mot bekant under den senaste fem årsperioden. Bekant behöver givetvis inte betyda partnern, men det är den bästa statistiken som går att få i Sverige. Nisse, jag är lite förvånad att du inte hittat all denna svenska statistik när du hittat så mycket från andra länder. Intressant att du också hänvisar till en artikel som du själv skrivit. Jag har inte orkat läsa alla 145 sidorna i den irländska rapporten som du hänvisar till, men det jag läst tycker jag är mycket intressant. Du har helt rätt i att deras slutsats är att kvinnor är lika våldsamma som män inom förhållandet, men du glömde skriva att deras slutsats också är att män använder sexuellt våld oerhört mycket mer än kvinnor.

    Några ytterligare funderingar är, varför söker kvinnor så mycket oftare sjukvård för partnervåld om män blir misshandlade lika ofta? Om du skulle ha rätt i att kvinnor slår lika ofta som män så kanske svaret är att män skadar väldigt mycket mer än kvinnor. Att inte söka sjukvård när revben är brutna eller tänder utslagna känns inte sannolikt oavsett hur mycket mer skam det skulle innebära för män.

    När grannar ringer och anmäler att våld pågår i lägenheten bredvid så åker polisen dit. Varför visar inte deras erfarenhet att det är en blåslagen man som de möter i dörren?

    Många kvinnor uppger att de stannat kvar i förhållandet trots slagen för att de varit rädda för sin och barnens försörjning om de lämnat honom. Visst finns det förhållanden där kvinnan tjänar pengar medan mannen inte gör det i lika stor utsträckning, men det är knappast lika vanligt som i det omvända fallet.

    Till slut, visst händer det att kvinnan är större och starkare än sin man, men när jag tänker efter så är det tvärtom i alla mina vänners och släkts förhållanden. Pappa har berättat om äldre släktingar där “hon inte alltid var riktigt snäll”, men de lever inte längre någon av dem. Att det är den starkare som slår den svagare är självklart ingen absolut sanning, men det är helt klart lättare för en starkare att försvara sig mot en svagare än tvärtom. Skulle min fru slå mig, vilket hon då inte gör, så skulle jag inte ha några problem med att hålla fast henne (jag skulle dock inte slå tillbaka), men om jag skulle slå henne, vilket jag då inte heller gör, så skulle hon inte ha en chans att hålla fast mig.

    Nisse, jag tycker att det är bra att du engagerar dig för män som blir slagna i sina förhållanden, för det är verkligen en grupp som är osynliggjorda. Men jag tror inte att kampen för att synliggöra dessa män vinner på att du påstår att det är minst lika vanligt att kvinnor slår män som tvärtom. Du skulle nå längre med ett smartare upplägg som inte får mig och andra politiker till att direkt gå till motangrepp. Till exempel skulle du kunna föreslå att en ordentlig undersökning bör göras i Sverige för att få veta hur det verkligen ser ut. Jag vet att en sådan undersökning gjorts inom homosexuella förhållanden, men tror inte att det finns något bättre än SCB-undersökningen vad gäller heterosexuella förhållanden, och den har ju också sina brister i frågan om våld inom bostad.

  6. Nisse says:

    SCB:s statistik tycks alltså vara en dålig grund att stå på om man vill ha en vederhäftig och sanningsenlig beskrivning av hur mycket män och kvinnor slår sin partner. Likaså kan resonemang om hur det ser ut med vålder på gator och torg knappast tjäna något annat syfte än att blanda bort korten för att kunna återvända till den invanda könsfördomen att män skulle misshandla sin partner mer än kvinnor, vilket också egna funderingar utan djupare kunskap mycket väl kan göra.

    Din förvåning över att jag inte skulle känna till den svenska statistiken har du upplevt alldeles i onödan, eftersom jag mycket väl känner till den, och naturligtvis bad om en hänvisning och länk för dina andra läsare som inte känner till statistiken lika väl som jag, så att de ska kunna kontrollera substansen i det du skriver, samt förstås av ödmjukhet inför den eventualitet att du skulle kunna ha någon kunskap jag inte besitter. (Är det här månne ett exempel på härskarteknik – att antyda att jag skulle vara okunnig?)

    Att jag hänvisar till en egenhändigt skriven artikel, beror förstås på att det är den enda som skrivits i ämnet på modersmålet i feminismens Sverige. Jag hade förstås istället kunnat hänvisa till en artikel av Murray Straus med väsentligen samma innehåll. Men den, som skrivits av en av världens sedan 30 år främsta experter på partnervåld, är avfattad på ett språk mer svårläst för gemene man. Dessutom länkar jag till artikeln för att – av vänlighet förstås – inte behöva skriva en alltför lång kommentar på din blog, men samtidigt få fram en fullödig beskrivning av problematiken kring makesmisshandeln.

    Om du tycker det är för mycket att läsa hela den den irländska rapporten, så kan jag rekommendera sammanfattningen på sidan 58, där man bl a kan läsa:

    ”Severe physical violence involves acts such as kicking, biting, beating, choking, etc. and
    constitutes around 40% of total physical violence. The studies consistently show that, within the past year, women used more severe acts of violence against men than men did against women …”

    Och visst har du alldeles rätt i att jag inte tar upp att sexuellt våld oftare utövas av män. På samma sätt tar jag heller inte upp att falska anmälningar av partnervåld – såsom psykisk misshandel – nästan uteslutande görs av kvinnor; inte heller du gör f ö detta. Det går naturligtvis att fördjupa sig hur mycket som helst kring sådana könsskillnader, men det kan inte ses som mycket annat än sexism att bara se det ena könets dåliga sidor, samtidigt som det andras dito förtigs.

    Om du läst den artikel jag länkade till så känner du till en del av de orsaker som förs fram – inte av mig, utan av experter – till varför kvinnor oftare anmäler skador. Dels är det så att kvinnor, trots att de använder grovt våld mot partnern lika ofta, tvingas lida 62% av skadorna, dels är det så att kvinnor anmäler lättare skador oftare än vad män gör. Skillnaden ligger alltså naturligtvis inte (vilket du vill få det till) i att män inte anmäler brutna revben och utslagna tänder, utan att det är lättare blessyrer som de inte anmäler – bland annat på grund av den skam du skriver om.

    Ända kan jag berätta om en bekant som fick en knytnäve i ansiktet av frun, när han sade att han inte längre åtrådde henne, så hårt att två tänder lossnade. Han uppsökte inte sjukvården, utan bad en arbetskamrat badda tänderna med sprit. Han sov för övrigt ofta på jobbet för att slippa flygande tefat – och tyngre projektiler – hemma. Om en annan bekant, som istället för att söka hjälp hängde sig i ett uthus efter år av misshandel, väljer jag att inte berätta.

    Det tycks sedan som om du vill lita mer till vem polisen möter blåslagen i dörren än de många vetenskapliga studier som gjorts jorden runt och även på Nya Zeeland (pdf), som visar att kvinnor misshandlar minst lika mycket. Att poliser oftare möter en kvinna som slagits beror för det första på att det i hälften av misshandelsförhållandena är så att båda parter slår, och att polisen har en benägenhet att då ta kvinnans parti, vilket historien om Julie och James visar:

    ”During nine years together, she hit him every day. … Julie, of Abbeyhill, Edinburgh, cut James with a knife and bashed him with a telephone as he called police. They always lifted James, despite him saying he was the victim. Julie said: ‘If someone had taken the issue seriously, I might have received help a lot quicker.”

    För det andra kommer över 90% av anmälningarna till polisen av pågående misshandel i hemmen från kvinnor. Men det har vi ju redan rett ut, att män inte ringer för att de har få möjligheter att få hjälp och att de ovanpå detta riskerar att bli misstänkta själva för hustrumisshandel. Om detta kan man läsa i den svenska kvalitativa studien Slagen Man (pdf).

    I den studien kan du också få svar på några andra av dina funderingar – för att inte tala om att du kan bli av med några av dina (köns)fördomar. Det går t.ex. att läsa om varför män inte lämnar de kvinnor som misshandlar dem, där de tycks ha minst lika goda skäl som kvinnorna. Dels är risken att förlora kontakten med barnen överhängande – vad kan inte en misshandlande kvinna ta sig till i fråga om umgängessabotage? – dels finns det också för män tydliga ekonomiska skäl att stanna och stå ut med slagen för att undvika en ofta värre situation med depression och utslagenhet.

    Som du mycket riktigt påpekar så är den fysiska styrkan inte avgörande för vem som slår sin partner – man kan ha ett övertag på annat sätt som gör att man har lättare att ta till våld. Dels använder kvinnor 4 gånger så ofta vapen för att kompensera för sin svagare fysik, dels har kvinnor ett övertag genom att de kan ringa polisen, en kvinnojour eller annan myndighet om mannen bara skulle möta hennes slag en enda gång – även i självförsvar – och räkna med dessa institutioners obetingade stöd för dem mot ”det kön som bär skulden”, som Winberg uttryckte det. Om din hustru angrep dig med en kökskniv (kanske i ryggen), en kastad vas eller i sömnen, hur skulle du då använda din starkare fysik för att hålla fast henne?

    Avslutningsvis menar du att min kamp mot sexism och för lika villkor för misshandlade partners oavsett kön skulle tjäna på att jag inte beskrev situationen i våra hem sanningsenligt och i enlighet med vad all seriös forskning i ämnet visat, nämligen att kvinnor misshandlar sin partner lika mycket (minst), utan istället gjorde en annan – lögnaktig – beskrivning. Jag vet naturligtvis om att man i vissa politiska kretsar anser att lögnen är ett smartare upplägg och vapen (i könskriget) och att man också vunnit framgång och makt medelst lögnen, men det är inga politiska kretsar jag vill ingå i. Vill du?

    Och om politiker – du eller andra – är hederliga och kunniga, så finns det ingen större anledning för er att argumentera emot när någon gör en sanningsenlig och sansad beskrivning av verkligheten – ännu mindre att gå till motangrepp. Dessutom behöver jag inte föreslå att det ska göras en ordentlig undersökning i Sverige som visar det jag påstår, eftersom en sådan redan gjorts. Vad jag istället tycks behöva göra är att sparka politiker i riksdag och annorstädes ordentligt där bak – verbalt förstås – och se till att de inte sticker huvudet i sanden inför besvärande fakta, med kunskap om vilka de skulle ha mindre möjlighet att lägga populistiska propositioner i feministisk anda av ett slag som vissa skulle beskriva som en ”politisk penisförlängare”.

    Det tycks nämligen finnas gott om politiker i Sverige som upplever sig så kunniga att de kan behandla andra nedlåtande, men inte har kännedom om hur mycket av sexistiska lögner och myter som radikalfeminismen har spridit ut i det Sverige, där de haft problemformuleringsprivilegiet i 30 år nu. Vill du ha en sådan kunskap för att utifrån din maktposition kämpa för sans och balans i en av feministerna infekterad jämställdhetsdebatt, så är du välkommen att fortsätta diskutera med mig.

  7. site admin says:

    Nisse, det var ett långt och bra inlägg. Det är säkert så att du har mer kunskaper i ämnet mansmisshandel än vad jag har, men jag är övertygad om att jag har bättre kunskaper än du i hur man får politiker att lyssna på sina argument. Jag har verkligen inte för avsikt att använda härskartekniker på något sätt, men jag försökte ge dig ett råd för att nå fram med ditt viktiga budskap. Antingen kan du välja att ta rådet och nå bättre framgång eller så kan du fortsätta med att “sparka där bak” vilket ju enligt dig själv inte varit så framgångsrikt.

    Jag är förvånad över att du säger att det inte behövs en ordentlig undersökning över hur hur vanligt det är med mansmisshandel i Sverige. I tidigare inlägg klagade du på tillförlitligheten i alla undersökningar som inte givit “rätt resultat” och nu tycker du att en utfrågning av 900 studenter är tillräckligt. 900 studenter kan knappast vara ett representativt urval av landets befolkning.

    Du länkar dessutom till ett intressant examensarbete i sociologi där de båda författarna skriver i sin slutsats: “Vi saknar och efterlyser därför en grundläggande forskning om
    mansmisshandel, i vilken form samt utsträckning den förekommer.”

    Även om du tycker att det är onödigt så kommer jag vid allmänna motionsperioden i höst lägga ett förslag i riksdagen om en grundläggande utredning om förekomsten av mansmisshandel i svenska heterosexuella parförhållanden. Jag kommer säkert att använda en del av dina länkar för att visa på bristen på kunskap inom området. Du kan välja att fortsätta tycka att jag är en populistisk sexist som stoppar huvudet i sanden och bara uttalar mig som feministerna vill för att “få kvinnor”, eller så kan du välja att se mig som en politiker som faktiskt vill veta vad sanningen är för att kunna fatta så bra beslut för så många människor som möjligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.