Anförande och repliker från debatten om överskottsinformation 2 juni

Anf. 5 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Det har tagit lång tid, men nu har vi äntligen att fatta beslut om hur överskottsinformationen får användas. Det är en viktig fråga för hur polisens arbete ska regleras och vad de får använda för att lösa så många brott som möjligt och förhindra så många brott som möjligt.

Det återstår dock flera andra områden där det råder osäkerhet om hur polisen får arbeta. Jag behöver bara nämna bevisprovokation och skyddsidentitet som två exempel. Detta måste den socialdemokratiska regeringen ta på allvar. Som jag ser det är det inte rimligt vi i en demokrati och rättsstat inte har reglerat hur poliserna får arbeta och att poliserna själva ska få avgöra om metoderna är lagliga eller inte. Dessutom riskerar de ju i nästa läge att själva åtalas och dömas om de har använt metoder som man inte får använda.

För en gångs skull vill jag, när jag nu kan, ta tillfället i akt och berömma regeringen för ett väl avvägt förslag. Vi i Centerpartiet tycker att det är en lämplig gräns för när överskottsinformation ska få användas som har föreslagits, nämligen ett års fängelse och när det kan antas att brottet inte bara ska ge böter eller när det finns särskilda skäl. Visst kan särskilda skäl inbjuda till visst godtycke, och jag tycker att man ska vara lite misstänksam. Men samtidigt har vi som lagstiftare svårt att förutse varje enskild situation. Därför tycker jag att det finns anledning och är lämpligt att hålla öppet för särskilda skäl.

Vi ska inte heller glömma bort, även om det kanske uppfattas så av tidigare talare, att all överskottsinformation alltid får användas för att förebygga brott. När polisen får kännedom om att ett brott ska ske finns det ingen begränsning av hur överskottsinformationen får användas. Om det så bara är en stöld av en cykel får informationen användas för att stoppa ett förestående brott.

Herr talman! Som lagstiftare måste vi alltid fundera på om en tvångslag är så väl motiverad att den kränkning av den personliga integriteten som den innebär är nödvändig. Vid all tvångsmedelsanvändning måste vi väga nyttan mot graden av intrång i den enskildes personliga integritet.

I dag är hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning de tvångsmedel som polisen kan använda. Ofta har de använts i kampen mot den grova organiserade brottsligheten och narkotikasmuggling.

För mig råder det ingen tvekan om att det finns anledning att kränka vissa människors personliga integritet i de fall det behövs för att avslöja brott som har begåtts. Även om någon talare har sagt att vi som vill införa nya hemliga tvångsmedel talar om dessa nya hemliga tvångsmedel med entusiasm, är det inte så att vi tycker att det är väldigt bra att till exempel införa buggning. Det handlar om att det faktiskt behövs. Man får faktiskt göra den skillnaden.

Buggning har vi debatterat många gånger här i kammaren, och nu har vi äntligen hört att justitieminister Thomas Bodström är positiv till buggning. Trots detta väljer majoriteten i utskottet att avstyrka den borgerliga alliansens förslag om att tillåta buggning. Det måste väl tolkas som vanligt att utskottsmajoriteten inte vill göra någonting förrän regeringen har sagt precis hur det ska vara.

Vi ska vara noga när vi talar om buggning. Det vill jag poängtera. Vi ska vara noga med hur man avväger reglerna om buggning. Det får inte användas för mindre brott, utan det ska vara rejält grova brott, mord, kidnappning, grova narkotika brott och liknande. Dessutom är det viktigt att ha skyddsmurar kring ett nytt hemligt tvångsmedel som buggning. Offentliga ombud är ett exempel. Jag tycker också att det är viktigt att ta med att samtal mellan en misstänkt och till exempel en präst eller en läkare inte ska få avlyssnas.

Även om majoriteten i riksdagen här i dag förmodligen kommer att säga nej till buggning hoppas jag att justitieministern känner att det faktiskt är ganska bråttom. Vi har redan gett de kriminella organisationerna ett för stort försprång.

Hemma i Skåne har vi redan sett att danska kriminella väljer att bosätta sig i Skåne för att det är enklare att fortsätta sin kriminella verksamhet där eftersom den svenska polisen har sämre möjligheter att bekämpa den typen av brottslighet än vad den danska har. Den största skillnaden är att den danska polisen får använda buggning.

Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 7 under punkt 7 om buggning, men vi står givetvis också bakom reservation 8 om efterforskning av vapen i brottsförebyggande syfte.

Anf. 7 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag är nyfiken av mig. Därför skulle jag vilja höra av Leif Björnlod hur han förklarar för den person som har blivit misshandlad att visserligen vet polisen vem det är, man har bevis och ett erkännande, men man får inte använda detta bevis.

Anf. 8 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Herr talman! Det är viktigt att människor som blir utsatta för brott får den upprättelse som det betyder att polisen kan utreda det brottet och ta fast den som är skyldig. Det är jag helt övertygad om. Men det måste finnas metoder att göra det utan den stora risken att man kränker andra människor som inte har begått brott, för då utsätter samhället dem för brott. Det är viktigt att det finns restriktioner vid användandet av överskottsinformationen.

Anf. 9 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag får nog säga att jag inte riktigt förstod Leif Björnlods svar. Överskottsinformation om någon oskyldig kommer väl aldrig att användas. Det handlar ju om överskottsinformation när man får veta att ett brott har begåtts. Ni från Miljöpartiets sida menar att det ska finnas en gräns, att det brottet måste ha minst två år i straffskalan för att förundersökning ska inledas.

När vi tittar på vilka brott som har minst två år i straffskalan så är det mycket grova brott. Att ha slagit en människa sönder och samman är inte ett tillräckligt grovt brott för att bevisen skulle få användas om Leif Björnlod och Miljöpartiet hade fått som de hade velat. Om en person står sönderslagen och får veta att polisen har ett erkännande men på ett band som inte får användas i domstol eftersom minimistraffet inte är två års fängelse för misshandel tror jag inte att den personen accepterar det argumentet från Leif Björnlod och Miljöpartiet.

Anf. 10 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Herr talman! Jag kan inte inse att om det finns ett erkännande – erkännande läggs väl fram i tingsrätten i så fall och det andra är väl bara en indikation på ett erkännande – det finns möjligheten att använda en hemlig telefonavlyssning som ett tungt vägande bevis i det här fallet. Det beviset ska framläggas först i tingsrätten. Där kan man mycket väl ställa de frågorna.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.