Kriminalvården; vändpunkt – inte ändpunkt.

Sammanfattning.

Kriminalvården är efter 10 år av socialdemokratiskt styre en problemtyngd verksamhet. Kriminalvården är enormt eftersatt. Det gäller såväl frivård som anstaltsvård. Allians för Sverige menar att kriminalvården är en viktig del av rättskedjan liksom att alla kriminalvårdens olika delar är betydelsefulla.

Fritagningar, platsbrist, insmugglad narkotika, vapen och mobiltelefoner är exempel på allvarliga problem som kriminalvården har att tampas med. Det här är problem som måste tas itu med omgående.

Kriminalvården måste arbeta för att uppnå tydliga mål och bli bättre på att använda den tid en intagen tillbringar på anstalt. En viktig uppgift för kriminalvården är att förbereda och motivera intagna för en framtid utan fortsatt kriminalitet. Kriminalvård skall inte vara en synonym för förvaring.

I denna rapport är fokus riktat främst mot anstaltsvården. Frivårdens arbete skall dock inte underskattas. Genom ett kompetent och målmedvetet arbete bidrar frivården till en effektiv brottsbekämpning. Genom frivården passerar årligen betydligt fler klienter än inom anstaltsvården, men under de senaste åren har arbetsbelastningen ökat i betydande utsträckning utan att några egentliga resurser tillförs.

Personalen inom frivården känner stark oro inför framtiden, vilket det s.k. frivårdsuppropet är ett tydligt tecken på. Allians för Sverige värnar frivårdens betydelse i rättskedjan. Personalen måste ges realistiska förutsättningar att bedriva sitt arbete för att kunna lämna det stöd som är nödvändigt vid de påföljder som skall avtjänas i frihet. En väl fungerande frivård minskar antalet återfall och minskar således trycket på anstaltsvården.

De skall finnas tydliga incitament för den intagne att anstränga sig för att göra sin tid på anstalten till en vändpunkt. Den som sköter sig, exempelvis följer ett behandlingsprogram för att avsluta ett missbruk, skall i förväg få kunskap om de positiva konsekvenser som detta kommer att medföra. Positiva konsekvenser kan vara utökade möjligheter till permissioner och besök. I konsekvens med detta skall samma förmåner minskas eller tas bort om den intagne missköter sig. Det skall till skillnad från idag straffa sig att rymma.

Behandlingsinsatser för psykiskt störda, missbrukare eller sexualförbrytare skall vara en absolut grundsten inom kriminalvården. Avsaknad av behandling kan leda till att den intagne när han eller hon kommer tillbaka ut i samhället begår nya och kanske grövre brott.

Det måste vara attraktivt att jobba inom kriminalvården. Idag är rekryteringen till kriminalvården ett problem som har lett till hög personalomsättning och många vikarier på anstalterna. Allians för Sverige vill uppvärdera arbetet och säkra kompetensen hos de anställda inom kriminalvården.

Anstalten skall vara en trygg plats för såväl intagna som personal. Missbruk, brist på sysselsättning mm skapar en osund kultur på anstalterna. Bristande rutiner och regler för inre säkerhet och skalskydd förvärrar problemen och leder till oro.
1. Tiden på anstalt skall utnyttjas väl

De flesta som dömts till fängelse är ute i samhället inom ett år. Hur tiden inom kriminalvården används är viktig, eftersom frihetsberövandet ger tid och möjlighet att bryta en kriminell livsstil och missbruk.

1.1 Handlingsplan och motivation

Redan första dagen en intagen kommer till anstalt skall arbetet med en individuell handlingsplan påbörjas. Målsättningen skall vara rehabilitering och anpassning till ett laglydigt liv efter avtjänat straff. Handlingsplanen skall vara individuellt anpassad och svara mot den dömdes personliga behov av hjälp. Exempelvis behöver män som misshandlar kvinnor få hjälp med att bryta sina destruktiva beteenden, genom adekvat vård och behandling på anstalt respektive inom frivården. Intagna som är psykiskt sjuka, har gjort sig skyldiga till sexualbrott eller som missbrukar droger och/eller alkohol är andra exempel på kategorier av dömda som behöver förbättrad behandling och rehabilitering. Kriminalvården skall präglas av ett individperspektiv. För alla påverkansprogram skall det finnas en klar målsättning och former för utvärdering och uppföljning. Om en intagen byter anstalt under påföljden skall en skriftlig, inte som idag muntlig, rapport avläggas.

En intagen som är motiverad att ändra sitt beteende måste få mer stöd och stimulans. Positiva och negativa sanktioner, som avgörs av den intagnes egen medverkan att förändra sitt beteende, skall bli tydligare. Vissa förmåner som de intagna har idag ska i framtiden kräva skötsamhet. Det kan handla om sådant som TV i cellen, möjlighet att träna i anstaltens motionsrum och utökad användning av personliga tillhörigheter.

Belöningar för gott uppförande kan vara fler och vidgade permissioner, fler besök av anhöriga eller möjlighet att deltaga i trivselaktiviteter på anstalten. För att skapa en sundare kultur är det angeläget med positiva miljöer inne på anstalten. Fler besöksrum och besökslägenheter som är anpassade för barn behövs, men också vanliga besöksrum och uppehållsrum. Det är viktigt att skapa en positiv miljö för de intagna att vistas i. Intagna måste få utveckla det personliga ansvaret och förmågan att ta ansvar enkla vardagsrutiner. Vi är positiva till ökad självförvaltning när det gäller matlagning, städning, tvätt mm. och ser det som viktig verksamhet med tanke på livet utanför anstalten.
Möjligheten att bli omplacerad måste öka och omplacering skall kunna vara både en belöning och en reaktion på ett dåligt uppförande.

Möjligheterna till arbete på anstalt måste öka. Kriminalvårdsstyrelsen måste ge insatser för att skapa arbete och meningsfull sysselsättning för de intagna ökad prioritet. Regler som försvårar detta måste påtalas och rättas till. Sysselsättningsplikten bör kompletteras med en regel om att endast deltagande i behandling, studier, arbete eller annan organiserad verksamhet ska leda till ”lön”. Idag ger arbetsvägran en disciplinpåföljd, såsom förlängning av strafftiden. Vi tror att det också är viktigt att det får ekonomiska konsekvenser. Den intagne skall alltid ges skriftlig dokumentation över de kunskaper och den kompetens som förvärvats på anstalten.

För många intagna är anstaltstiden ett bra tillfälle att reparera skadorna av otillräcklig eller misslyckad skolgång. Det finns ett omfattande behov av grundläggande utbildning och arbetspraktik hos de intagna. Särskilt efterfrågat är renodlade yrkesutbildningar. Chanserna att få ett arbete efter frigivningen ökar med en yrkesutbildning.

De så kallade påverkansprogrammen måste anpassas efter den intagnes specifika problem och behov. Behandling skall hanteras av professionella. För att klara det behövs fler specialister inom kriminalvården, liksom ökad upphandling av programverksamhet från privata vårdgivare.

1.2 Samverkan med andra aktörer

Flertaget intagna har de flesta relationer utanför anstalten med personer som själva har problem. Att under anstaltstiden få möjlighet att knyta nya, och mer positiva kontakter är därför viktigt. Vi anser att frivilligorganisationer som bidrar med besöksverksamhet, trivselaktiviteter eller ställer upp som personlig kontakt gör ett viktigt arbete. Mans- och kvinnojourer, KRIS med flera kan också efter anstaltsvistelsen vara ett stöd för att bryta tidigare destruktiva beteenden.

1.3 Uppmärksamma kvinnliga intagnas behov.

Fängelse har länge varit en rent manlig institution, cirka 90 procent av dem som döms till fängelse är män. Kriminalvården har en verksamhet anpassad därefter. På senare år har det uppmärksammats att kriminalvården måste anpassas mer för kvinnors behov. Kvinnliga intagna är ofta mer utsatta än män. Kvinnor har många gånger ett tyngre missbruk, en partner som är kriminell och/eller missbrukare. Många har även tvångsomhändertagna barn. Det är inte ovanligt att kvinnorna har bevittnat eller själva utsatts för våld eller sexuella övergrepp som barn. Många av dem misshandlas av sin partner. Dessa erfarenheter får konsekvenser, därför är ökad kunskap om kvinnors brottslighet och livssituation av yttersta vikt – både för kriminalvården och socialtjänsten så att insatser kan anpassas efter kvinnliga interners behov.

Många intagna på anstalterna är föräldrar. Cirka 8 000 barn i Sverige har en förälder som sitter på anstalt. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla ett gott förhållande till föräldrarna under anstaltsvistelsen måste underlättas. Besöksrum och besökslägenheter anpassade till barns behov måste därför finnas vid fler anstalter. Vidare skulle modern teknik genom t.ex videokonferens vara ett alternativ för att underlätta kontakten med familjen.

• Individuella handlingsplaner för alla intagna
• Gott uppförande skall uppmuntras. Inför ett nytt motivationssystem med belöning och konsekvens
• Ökad självförvaltning skall eftersträvas
• Arbete, utbildning och behandling istället för sysslolöshet
• Förbättra behandlingsinsatserna för intagna

2. Platsbristen måste åtgärdas

Medelbeläggningen på våra häkten och anstalter har ökat kraftigt. Platsbristen försvårar kriminalvårdens arbete när det gäller motivation, utvecklig och säkerhetsarbete. Även lokaler som inte är ämnade som celler har fått tas i anspråk, exempelvis motions- och besöksrum. Justitieombudsmannen har fått ta emot anmälningar om missförhållanden på fängelserna. En given slutsats måste vara att kriminalvården skall ha tillräckliga resurser för att hålla beläggningen på en acceptabel nivå.

Samtidigt som svenska anstalter har problem med överbeläggning kan man konstatera att vårt land idag hyser drygt 600 interner som är dömda till utvisning. Vi anser att Sverige skall intensifiera arbetet inom EU avseende överföring av dömda personer till respektive hemland.

• Ge kriminalvården tillräckliga resurser för att klara beläggningen
• Förenkla överföringen av utvisningsdömda

3. Välutbildad personal ökar kriminalvårdens kvalitet

Det krävs en rejäl generell kompetenshöjning för kriminalvårdens personal. Dessutom behövs en omstrukturering och renodling av arbetsuppgifterna. Dåvarande Riksrevisionsverket riktade skarp kritik mot att kriminalvårdens personal inte fick tillräcklig kompetensutveckling för att kunna uppfylla verksamhetens krav, något som Björn Eriksson bekräftar i sin granskning av rymningarna från Kumla, Hall, Norrtälje och Mariefred (”Säkert inlåst?” SOU 2005:6). Nya krav på verksamhetsplanering, kvalificerat motivations- och påverkansarbete samt frigivningsförberedelser ställer högre krav på kompetens hos medarbetarna. Dessutom pekar rapporter på att de intagna som blir alltmer kriminellt belastade innebär nya och mer krävande utmaningar för personalen.

Allians för Sverige vill utreda behoven av och möjligheterna till en basutbildning för personalen inom kriminalvården. En basutbildning är ett steg för att göra arbete inom kriminalvården mer attraktivt och på så vis underlätta rekryteringen av personal. Det faktum att flera anstalter idag tvingas bemanna organisationen med oerfaren, ofta mycket ung personal på vikariat, undergräver möjligheterna att åstadkomma en stabil verksamhet med hög kvalitet.

Inte minst behandlingsverksamheten kräver ökad tillgång till specialutbildade medarbetare. För att klara det är vi positiva till att öka inslagen av entreprenader inom kriminalvården. Det kan gälla vård, behandling, utbildning, arbetsträning, mm. All myndighetsutövning t.ex. beslut om kontroller i cellerna, drogtester och inpasseringskontroller skall dock även i framtiden vara ett ansvar för det offentliga.

Vi anser vidare att organisationen bör utvecklas så att man tydliggör de olika roller som kriminalvårdens personal har. Vi vill göra en åtskillnad mellan vårdare och vakt för att undvika de konflikter en vårdare kan ställas inför. Idag är det ofta samma personer som låser in de intagna som håller i påverkansprogrammen.

• Höj personalens kompetens
• Utred möjligheterna för en basutbildning i kriminalvård
• Renodla personalens arbetsuppgifter
• Fler entreprenörer inom kriminalvården

4. Nolltolerans mot droger och mobiltelefoner

4.1 Inga droger på anstalterna.

En majoritet av landets fängelsedömda, drygt 60 procent, är narkotikamissbrukare och många fortsätter sitt missbruk inne på anstalterna. En del får sin första kontakt med droger inne på anstalten. Omkring 20 procent av landets fängelser rapporterar att missbruk förekommer ”ofta eller så gott som dagligen”. Detta är oacceptabelt.

Missbruk innebär problem med våld och oro bland de intagna och försvårar behandlingsinsatser och arbete under fängelsevistelsen. Tiden i anstalt måste användas till att bryta den onda cirkeln med missburk och brott.

För att göra anstalterna fria från droger krävs en rad insatser. Fler behandlings- och motivationsplatser behövs. Platsbristen måste åtgärdas Så att en drogfri inte tvingas vara på samma avdelning som narkotikamissbrukare. Det behövs fler narkotikahundar, varje anstalt borde ha tillgång till en narkotikahund.

En hel del narkotika förs in med hjälp av besökare. Inpasseringskontrollerna måste skärpas. För vissa intagna bör besök endast ske med restriktioner, t.ex. bakom glasruta. Det är vidare vanligt att droger och mobiltelefoner helt enkelt kastas in på anstalten utifrån, över stängsel eller mur. För att hindra det vill vi att säkerhetsanstalternas rastområden förstärks med nät.

Regelbundna urinprov för att kontrollera drogfrihet behövs. Att vägra ta sådana prover måste få tydliga och kännbara konsekvenser för den intagne, liksom testresultat som visar att droger använts. Konstaterat, uppsåtligt bruk av narkotika på anstalt ska alltid polisanmälas. Det får inte vara så att drogtestning ransoneras av ekonomiska skäl, vilket sker idag, då många interner vill ha tester mer kontinuerligt som ett led i ett avvänjningsprogram.

4.2 Inga telefoner på anstalterna

Det bör råda totalförbud mot mobiltelefoner på anstalterna. Insmugglade mobiltelefoner används för att planera fortsatt kriminell verksamhet och för att förbereda rymningar/fritagingar. För att stoppa införseln av mobiltelefoner krävs utökad inpasseringskontroll. Vidare måste mobilstörningsutrustning installeras och användas.

En tidigare vårdare vid Norrtäljeanstalten dömdes 2004 för grovt tjänstefel sedan han försett en intagen med tre mobiltelefoner och med alkohol. Vårdaren uppgav under tingsrättsförhandlingen att orsaken till smugglingen var hot som riktats mot hans barn. Tingsrätten såg så allvarligt på det inträffade att den f.d. anställda dömdes till sex månaders fängelse. Det är väl belagt att många inom kriminalvården upplever hot och arbetar i en mycket utsatt situation. Vi menar att det bästa vore att helt förbjuda mobiltelefoner, även för anställda, så att man minskar risken för att mobiltelefoner över huvud taget kommer i orätta händer. Ett sådant förbud finns sedan en tid tillbaka i Norge.

Ett sådant beslut innebär inte att intagna helt hindras från att ringa telefonsamtal. Enligt
30 § lagen om kriminalvård i anstalt får telefonsamtal mellan intagna och personer utanför anstalten äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den intagne får inte ringa samtal som syftar till att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans eller hennes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den dömde eller någon annan. Samtal kan kontrolleras om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten. Vanliga samtal till familj, vänner, advokat eller andra myndigheter måste givetvis kunna komma till stånd, men i kontrollerade former från en fast telefon.

• Inga droger eller mobiltelefoner på anstalterna
• Fler behandlings och motivationsplatser
• Inför ett nät över luftrummet för att förhindra att droger och mobiltelefoner kastas in.
• Regelbundna urinprover för att kontrollera drogfrihet

6. Förbered frigivningen bättre

Färsk statistik från kriminalvårdsstyrelsen visar att fyra av tio personer som avtjänar någon typ av kriminalvård döms på nytt till kriminalvård inom tre år. Det måste vara en av kriminalvårdens absolut viktigaste uppgifter att bryta denna onda cirkel av brott..

Orsakerna till återfall är många och komplexa. Hälften av de intagna är arbetslösa när de friges. Många saknar bostad. Till detta kommer att kommunernas benägenhet att bekosta vård och behandling för drogmissbruk på senare år sjunkit. De intagna möter således ofta stora svårigheter när de friges.

De behandlingsresultat som kriminalvården åstadkommer är beroende av samhällets mottagande efter frigivningen. Hur bra än fängelset har varit, kan alla effekter förstöras om samhället utanför stöter bort individen och inte kan erbjuda fortsatt hjälp och stöd.

Frivården skall verka för att de frigivna återanpassas i samhället och inte återfaller i brott. Frivården skall delta i behandlingsplaneringen inför frigivningen och ansvara för att upprätta en behandlingsplan för övervakningstiden, tillsätta övervakare och förmedla stöd och hjälp. För att detta skall fungera krävs att frivården får tillräckligt med resurser. Behandlingsplaneringen för anstaltstiden skall ske i samarbete mellan anstalt, frivårdare, övervakare och klient. En undersökning som BRÅ gjort visar att detta samarbete inte fungerar tillfredsställande. Lekmannaövervakarnas situation behöver också förbättras och bättre support med höjd ersättning är nödvändigt.

Ett effektivt samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten, och hälso- och sjukvården är nödvändigt för att goda förutsättningar för den intagne att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen ska skapas.

Bostadssituationen är ett huvudansvar för de sociala myndigheterna. Detta är en viktig komponent för att den intagne vid frigivningen ska ha en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning. Att ha en socialsekreterare som finns på plats på anstalten kan vara ett sätt att underlätta utslussningen genom att man då kan få hjälp att ordna med jobb och bostad innan man blir frigiven istället för att behöva ta tag i allt sådant när man väl kommer ut.

Kommer man tillbaka till en kaotisk eller i övrigt osäker tillvaro ökar återfallsrisken. Ett viktigt led i detta är att ha någon att vända sig till i förtroende. Här är frivilligorganisationerna, exempelvis KRIS, till stor hjälp för dem som just blivit utsläppta från fängelserna.

Antalet långtidsdömda i fängelse med strafftider längre än fyra år har under senare år ökat. Frigivningsförberedelser för denna kategori intagna ställer särskilda krav. En metod som pågår är en utslussning med intensivövervakning under tre till fyra månader, inom ramen för pågående verkställighet, för dem som dömts till två års fängelse eller mer. Kriminalvården kan då ge den intagne ett större egenansvar under kontrollerade former. På detta sätt skulle den intagne tränas inför frigivningen på ett bättre sätt än vad som är fallet idag.

Tio år av socialdemokratisk kriminalvårdspolitik visar också brister i uppfyllandet av själva huvuduppgiften för kriminalvården: att minska återfall i brott för de som en gång tagits in i kriminalvården. Dåliga behandlings- och sysselsättningsmöjligheter, narkotikamissbruk inom anstalterna och knappa förberedelser inför livet utanför anstalten gör det svårt att bryta ett kriminellt livsmönster. Statskontorets rapport ”Effektivitetsgranskning av kriminalvården” (2003:20) visar att kriminalvården inte ens har satt upp några operativa mål för att minska återfall. Det sker visserligen sedan några år en uppföljning av återfallen men den används inte för att styra verksamheten. Det finns heller ingen total återfallsstatistik för samtliga år. Även av Riksrevisionens rapport Återfall i brott eller anpassning i samhället (RIR 2004:5) framgår att det finns stora brister i uppföljningen, vilket stärker bilden av att kriminalvården vårdar i blindo.

De utslussningsåtgärder som kriminalvården vidtar måste på ett systematiskt sätt följas upp och utvärderas så att kriminalvården har en chans att lära sig av och ständigt förbättra sina arbetsmetoder. Gjorda insatser skall kopplas till eventuella resultat. För en lyckad uppföljning av kriminalvårdens klienter är det viktigt att det finns ett fungerande samarbete mellan kriminalvården och de myndigheter och organisationer som den frigivne har kontakt med utanför anstalten. Den uppföljning som görs av kriminalvårdens klienter skall ske på individnivå så att det ges en möjlighet att utvärdera den eller de insatser som just den enskilde klienten varit föremål för.

Det är viktigt att kontrollen av intagna som tillåts vistas utanför anstalten, t.ex. vid permission, är effektiv. De utvärderingar som har genomförts av verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat på ett övervägande positivt resultat. Vi anser att dessa erfarenheter skulle kunna användas även i andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk övervakning kunna införas som en extra säkerhetsåtgärd vid permission och frigång. Särskilt intressant är utvecklingen av GPS-teknik på området. Genom att förse fången med en fotboja som kan spåras med hjälp av GPS-teknik kan risken för rymningar minska och göra det betydligt lättare att återföra en rymling till fängelset.

• Förbättra utslussningsprocessen för att förhindra återfall i brott
• Bättre samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten, och hälso- och sjukvården
• Socialsekreterare på plats på anstalten
• Systematisk uppföljning av utslussningsåtgärder och behandlingsinsatser
• Elektronisk övervakning skall införas som extra säkerhetsåtgärd vid permission och frigång.

6. Skärp säkerheten på anstalterna

Säkerheten i och vid anstalterna måste förbättras. Fritagningar skall inte kunna ske. Under 2004 skedde ett antal rymningar från några av anstalterna med den högsta säkerheten. Händelserna speglade en ny situation där fritagningarna skedde utifrån genom att personerna på olika sätt bröt sig in på anstaltsområdet. Fritagningarna visade tydligt på att kriminalvårdens säkerhetsarbete måste fokusera både på den inre och yttre säkerheten. Uppenbara brister när det gäller skalskyddet måste åtgärdas. Det är förvånande att man med en vanlig bil kan forcera grindar och det går att ta sig in genom stängsel utan att anstaltspersonal kan ingripa eller få den hjälp som krävs för att snabbt stoppa förövarna.

Vi anser att anstalter ska vara fria från vapen. Att beväpna vakter inne på anstalterna skulle vara en farlig utveckling. Vapen kan alltid hamna i fel händer. Men skalskyddet kring framför allt säkerhetsanstalterna måste förstärkas. Vi anser att det till varje sluten anstalt måste finnas personal med särskild säkerhetsutbildning med betoning på problem med gisslan och fritagning. Berörd polismyndighet måste vara organiserad för att klara en snabb utryckning när anstalten begär hjälp.

Det är självklart att den som blir intagen på anstalt skall lämna in sitt pass för att vid frigivningen få det tillbaka. Skulle det vara så att den intagne inte hittar eller vägrar att lämna in sitt pass skall detta förklaras ogiltigt. Detta för att förhindra att de som dömts till fängelse olovligen lämnar landet under strafftiden eller att passet kommer i orätta händer.

• Skalskyddet vid anstalterna måste förbättras
• Den som blir intagen på anstalt skall alltid lämna in sitt pass
• Varje anstalt ska ha tillgång till särskilt säkerhetsutbildad personal
• Polisens beredskap att rycka ut vid rymningar, fritagningar och allvarliga säkerhetssituationer ska förbättras

7. Kriminalvård på vetenskaplig grund

Kriminalvårdens verksamhet skall präglas av professionalism. Av ovan nämda rapporter och utredningar framgår att kriminalvården delvis saknar denna viktiga egenskap. Olika behandlingsprogram prövas, ofta rykta ur sitt sammanhang, och uppföljning saknas. Allians för Sverige vill ändra detta.

Orsakerna till dagens situation är många men det bristande ledarskapet har en stor del i kriminalvårdens misslyckande. För att få verksamheten på rätt köl krävs ett starkt ledarskap som har förmågan att styra, följa upp och utvärdera verksamheten på ett vetenskapligt och kvalitativt sätt. Den forskning som finns måste leda till praktisk tillämpning och nya metoder måste prövas och utvärderas tillsammans med kompetenta forskare. Här bör samarbetet med universitet och högskolor poängteras.

This entry was posted in Alliansrapporter. Bookmark the permalink.

10 Responses to Kriminalvården; vändpunkt – inte ändpunkt.

  1. Carolina says:

    Hej & Tack.
    Jag blev så berörd när jag läste din text om kriminalvården. min pojkvän fick två års fängelse pågrund av ett dåligt självförtroende och osäkerhet hos sig själv (han var 18 år). då han med dessa grunder hamnade i några månader i ett kriminellt mc-gäng. han har efter sin dom av hovrätten (han blev friad av tingsrätten) och i väntan på rättegång klivit ur detta helt och håller sig borta från all denna sorts verksamhet och har verkligen kommit fram till (efter han suttit häktad i 2 månader och släpptes efter det i väntan på rättegång) att den brottsliga världen inte är någonting för honom Rättegången blev inte klar förns 8 månader senare och under den tiden har han inte beblandat sig i närheten av någon sorts brottslighet. Han har nu börjat avtjäna sitt straff (men till vilken nytta?) läser om hur du tycker att kriminalvården skall vara och dina humaniska tankar, de flesta saker man läser om kriminalvården över internet svartar ofta ner de intagna som om de vore hemska människor. Allt kriminalvården skall stå för är bra och humana sätt att förebygga brott när de intagna kommer ut i friheten igen. Helt enkelt, precis som du skrev i din “blogg” så önskar jag att det var överallt. och det är den enda lösningen till att förebygga brott. men idag placeras de intagna ut på för höga säkerhetsanstalter respektive för låga. Kriminalvården borde se till de intagnas personligheter, inställningar och rent psykiska tillstånd och efter det placera ut dem på anstalter. Nu verkar det bara som dom skeppar ut de intagna där det finns plats. Vad är det för lösning ?? Vad är det för lösning att skicka bort min pojkvän 60 mil härifrån, så att jag och hans familj inte kan träffa honom. Okej att han har fått ett straff men han är ingen dålig människa, han är bara en kille som för ett tillfälle hamnat lite snett i livet, precis som många andra och till skillnad från många andra har han kommit till insikt med sitt liv och vad han vill göra med det, och det är inte att vara en brottsling. Frågan är, vad tjänar han till att sitta inlåst i 13 månader när han redan har kommit fram till och även bevisat att han ångrar det han gjort så fruktansvärt. Han var 18 år och aldrig tidigare dömd, brukar inte domstolarna då hellre fria en människa och ge denne en andra chans? Jag tycker att alla ska få en andra chans och sen om man inte tar den chansen då får man skylla sig själv. Och hur kan tingsrätten och Hovrätten dömma så olika, från att fria en människa och sen får hovrätten precis samma bevisning som tingsrätten och dömmer en 18 årig ostraffad brottsling till två år. Sånna här saker gör att man missunnar både domstolar och kriminalvården. Jag skulle kunna skriva så mycket men jag glömmer det hela tiden och det är så svårt att formulera. Jag tycker kriminalvården borde göra utvärderingar av de intagna och se hur stor risk det är för återfall i brottslighet och vad som är bäst för varje individ. Min pojkvän platsar inte i ett fängelse bland massa kriminella det är mycket större chans att han återfaller i brott genom att umgås med andra kriminella. Jag tycker åtminstonde att han kunde fått en fotboja så att han får vara hemma med sin familj men samtidigt vara under uppsikt. Det är den bästa lösningen på kriminalvårdens problem. Det löser både problem med platser på anstalter och återfall i brottslighet, tycker jag iallafall. Detta år han kommer vara borta kommer va det värsta året i mitt liv, och alla i hans närhet lider så oerhört på grund av detta. och allt pågrund av dåliga utvärderingar av de intagna och att inte se till de intagnas bästa. Tack för en fin text och tack för att det finns någon i denna värld som ser till de intagnas bästa och de bästa sätten att förebygga brottslighet. I din text stod allting som borde vara men det som nästan aldrig är. /C. 19 år

  2. site admin says:

    Tack Carolina! Insikter från verkligheten är alltid välkomna. Reglerna för fotboja är ändrade så att den tidigare IÖV-utslussningen (intensiv övervakning med elektronisk fotboja) är borta från den 1/1-07, så istället och i bästa fall kan din pojkvän (jag utgår från att han sköter sig perfekt) få avtjäna sista delen av sitt straff med s.k. utökad frigång. Det innebär att straffet får avtjänas i hemmet, men med små eller stora restriktioner som t.ex. fotboja, utegångsförbud, anmälningsplikt eller regelbundna drogtester. Hur lång tid som han kan få utökad frigång beror på kriminalvårdens bedömning av återfallsrisk, risk för missbruk, hur “ordnade” förhållanden han har i hemmet, jobb, studier, och såklart hur han skött sig under tiden i anstalt.

    Hoppas att året går fort och att ni kan hålla ihop trots att det blir jobbigt, för det kommer det säkert att bli.

  3. Pingback: Linander tycker! » Inga privata fängelser i Sverige

  4. Ingela says:

    Jag skall avtjäna ett 15 månaders fängelsestraff på en
    öppen anstalt för förskingring jag är tidigare ostraffad. Jag blev under det aktuella fallet pressad på pengar och då han som pressade mig avled fanns inget mer att göra. Jag och min man har återbetalat pengarna, tagit ett lån. För att få behålla mitt arbete måste jag på något sätt kunna sköta mitt arbete, har jag enligt Er någon möjlighet till detta?
    Jag har också ett annat mycket större problem, min adopterade 9-åriga dotter som har det så svårt nu när jag ska vara hemifrån. Kan Du hjälpa mig?

  5. site admin says:

    Hej Ingela, jag svarar dig via e-post.

  6. Hej Carolina.
    Det måste du förstå att en kille på arton år som har begått ett litet brott måste man ta in i fängelset. Han är prototypen som man önskar flera av för att kunde säkra fängelse, polis och jura systemet bränsle eller kanske man skall kalla honom för fängelseföda eller kåkfarare. De behövs för att hålla systemet gående och ge arbetsplatser till, jag vågar inte gissa, men enbart kriminalvården har runt tio tusende anställda.
    Alla de vackra ord som Herr Linnander skriver här i blogget har inget med verkligheten att göra.
    Ett känd fakta inom forskningen är att fängelser skapar mera kriminalitet än vad de förhindrar och man är totalt fastlåst i tanken att en förseelse skall betalas med tid.
    Fängelse har endast ett berättigande där ”brottslingen” är direkt fysisk farlig för samhällets invånare. Tro mig jag vet.
    http://www.hclarsen.com

  7. site admin says:

    Nu är du nog ute och reser. Kriminalvården har för det första ingenting att säga till om vem som ska dömas till fängelse och för det andra så är det redan alldeles för hög beläggning så de vill snarare ha färre än fler klienter.

    Du må ha vilken egen erfarenhet som helst, men din syn på när fängelse ska användas får anses mycket extrem och har inget som helst stöd i varken forskning eller i det allmänna rättsmedvetandet.

  8. Kära site admin.
    . Det är klart jag är ute och resor. Jag vet mycket väl att kriminalvården inte bestämmer vem som skall sitta i fängelse.
    Jag försökte mig på en sarkasm.
    Fängelser i dess nuvarande form skapar mera kriminalitet än de förhindrar. Det är ett känt fakta och min fråga, som jag förmodligen inte får något svar på låter:
    ”När skall man inse att man behöver inga flera fängelser utan ett annat straff tänkande för att minska kriminaliteten.
    Bifogar några små ord som kommer från en högre nivå än den som kriminalvårdare, politiska partier, poliser och domstolar befinner sig på:
    Seth – The Nature of Personal Reality. By Jane Roberts

    Sesson 661 May 1973 – page 348 through to page 352
    In your prisons you isolate groups of people with like beliefs – deny them all natural stimuli so that a greater contagion of similar beliefs ensues. You separate such people from the normal contact with their loved ones and all usual conditions for growth and development. You isolate the criminal element in an environment in which any compensation is refused. The entire framework of a prison – with its bars – is a constant reminder to the convict of his situation, and reinforces his original difficulty. Any normal home life is denied him; and along with the overall concentration upon the problem at hand, all other stimuli are purposely held to a minimum. In their ways, the warden and the guards subscribe to the same set of beliefs as that held by their prisoners – the idea of force and power is accentuated on both sides, and each believes the other its enemy.
    The guards are certain that the incarcerated are the dregs of the earth and must be held down at all costs. Both sides accept the concept of human aggression and violence as a method of survival. The prisoner’s energies are usually used in boring, innocuous tasks, even though some attempt is made to provide vocational training in many institutions. Both prisoners and official, however, take it for granted that most of those now behind bars will return time and time again. The confined project their problems out upon society. Society returns the favour. In the same way that individuals often think of certain characteristics as criminal or evil, and attempt to isolate those portions from other areas of their own activity. Power, or the lack of it, and the attitudes surrounding either mode, are often involved.
    Most criminals; in or out of prison, share a sense of powerlessness and a feeling of resentment because of it. Therefore they seek to assure themselves that they are indeed powerful through antisocial acts, often of violence.
    They desire to be strong, then, while believing in a lack of personal strength. They have been conditioned, and further more conditioned themselves, to believe that they must fight for any benefits. Aggression becomes a method of survival. Since they believe so strongly in the power of others, and in their own relative powerlessness, they feel forced into aggressive actions almost as preventative measures against greater violence that will be done against them.
    They feel isolated and alone, unappreciated, filled with rage which is being constantly expressed – in many cases, though not all- through a steady series of minor social crimes. This applies whether or not major crimes are committed; so the simple expression of aggression without understanding does not help.
    In the case of criminals and their belief systems, aggression has a positive value. It becomes a condition for survival. Many other characteristics that might mitigate such behaviour are minimized, and can be seen as dangerous by them. Little effort is made to understand the basic problem beneath, and the social segregations merely build up the pressure so that those with like beliefs are kept in situations that can only perpetuate the basic causes. The prisons and law enforcement agencies need criminals in the same way that criminals need them, for they operate within the same system of belief. Each accepts violence as a method of behaviour and survival.

  9. Käre Linander
    Kom in och tyck till igen:
    Varför får inte förstagångare fotböja istället för fängelse straff?

    Är det för billigt?
    Skadar det inte brottslingen tillräckligt?
    Snälla kom igen nu och berätta vad det är för fel på fotbojan.
    Hans Christian
    http://www.hclarsenlog.com

  10. De som döms första gången kan visst få fotboja, det beror på hur allvarligt brottet är som de döms för. Det stämmer att fotboja är billigare än kriminalvård i anstalt, men ekonomiska frågor kan inte vara avgörande. Det finns inget syfte att skada den intagne, tvärtom är målsättningen att få ut honom eller henne som en laglydig medborgare. Fotboja fungerar bra i det avseendet, men att t.ex. ge den som våldtagit och döms till flera års fängelse fotboja är inte aktuellt. Jag kan också påstå att det inte finns något “folkligt tryck” för en sådan åtgärd.

Leave a Reply

Your email address will not be published.